”Slöjan är ju en symbol för kvinnoförtryck när det används på småbarn och finns till för att skyla sig från mäns blickar, det är ju en sexualisering av barn – det är väldigt problematiskt”, säger Cecilia Elving är ordförande för Liberala kvinnor.
I Svensk tidskrift avslutar Christian Braw sin artikel Lag och religion i Sverige (nätet 3/3 23) ”Även om Europarätten är en integrerad del av svensk rätt, är det uppenbart att vi inte är framme än. Europarättens riktlinjer pekar klart mot ett hänsynstagande till medborgarnas religion.”
En mycket informativ text om olika yttringar i vårt religiösa landskap som de politiska partierna har att förhålla sig till. Påtryckningar från olika religioners företrädare kommer sannolikt att öka över tid. Sedan drygt tre år driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com för att inspirera de politiska partierna i religionspolitiska spörsmål. Vilka hänsyn ska tas till religiösa yttringar. Vilka religiösa traditioner ska skyddas i svensk lag. Vilka religiösa yttringar och praktiska tillämpningar ska förbjudas.
Hur utformar vi en religionsfrihet som med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar accepteras av religiösa företrädare och som speglar medborgarnas allmänna rättsmedvetande SAMTIDIGT som vi värna den västerländskt kristna traditonella som tjänat oss väl och så ska göra framgent.
Christian Braw påvisar i sin text vilket juridiska utrymme som finns för religionspolitisk positionering och även vad som eventuellt behöver reformeras för att värna västerländskt kristen tradition i Sverige.
”Gränsdragningarna mellan själavård och terapi är svår. Och behöver ständigt reflekteras kring. I många fall uppfyller själavården en hjälpsökandes behov väl. I andra fall är det bedömning, terapi och kanske medicinering inom primärvård eller psykiatrins ramar som är bäst lämpat. Själavården ska vårda människor, men aldrig behandla psykisk sjukdom. Här måste en gräns hållas.”
Min kommentar:
Ledarskribenten nalkas frågan konstruktivt i citerat stycke ovan.
I detta bör något tongivande samfund agera. Demokrativillkoren och liknande frågor kommer politiskt att bli föremål för ny utredning/beslut vad det lider. Och det är bra. Att bidra med intern diskussion i en föränderlig värd är att utveckla den egna verksamheten. Med medverkan av medicinsk expertis kan hållbar gränsdragning sannolikt att kunna skissas/formuleras – och den gränsdragningen kommer att prövas på vetenskaplig grund. Här måste vetenskap och politik trumfa teologiskt (vetenskapliga) slutsatser.
Ett initiativ i denna riktning skulle kunna stärka ett eller flera samfunds interna styrka och externa status. Passa på nu när frågan f n är pausad.
Petter Brohlins debattartikel borde välkomnas och debatteras inom och utanför fler religiösa gemenskaper än Kväkarnas vänner.
Att hålla rågången mellan religion och politik – förutsätter det att religionsutövning i vissa avseenden vänder det politiska krafterna ryggen?
I den frågeställningen är det upp till varje samfund och var och en att positionera sig, I den kontexten borde Petter Brolins analys av förarbetena bidra till det religionspolitiska samtal som Sveriges nu så omdanade religiösa landskap kräver.
Petter Bohlin skriver under rubriken Lagförslaget om stöd till trossamfund riskerar inskränka religionsfriheten(Dagen debatt 23ds)
Petter Brolin utgår från tre frågor som kommer att prövas mot den föreslagna lagen.
”I lagförslaget anges att bidrag inte får ges om en församlings verksamhet
1 Kränker ett barns rättigheter på ett sådant sätt att det finns en risk för barnets utveckling.
2 Diskriminerar individer eller grupper
3 Motarbetar det demokratiska styrelseskicket.”
Petter Brohlins debattartikel leder till följfrågorna:
Vilka rekvisit är nödvändiga, enligt Petter Brohlins samfundstillhörighet, för religionsutövning i överensstämmelse med samfundets fundamenta?
Vad är det i Petter Brolins 3 frågor som skulle bli förbjudet att tolkas och förmedlas utifrån från samfundets tolkning av kristna religiösa urkunder och hur definierar samfundet ett sådant gränssnitt?
På vilka punkter handlar det om begränsning i religionsfriheten som ytterst – enligt samfundet – kan motivera lagtrots?
Petter Brohlin menar dock att de tre redovisade delarna i demokratikriterierna egentligen är självklara. Men var går då de befarade gränserna i praktisk tillämpning?
– I år firar vi 70 år av svensk religionsfrihet, då det på nyårsdagen 1952 blev tillåtet att villkorslöst kunna lämna statskyrkan.
Jacob Rudenstrand, SEA: – I år firar vi 70 år av svensk religionsfrihet, då det på nyårsdagen 1952 blev tillåtet att villkorslöst lämna statskyrkan.
– Det är mycket roligt att vi kan dela ut denna bok till en så viktig grupp beslutsfattare. Min förhoppning är att den ska bidra med inspiration och argument för ett mer sansat samtal om religionens ställning, liksom för konstruktiva politiska förslag där religionsfrihetsperspektivet får större plats, säger författaren Jacob Rudenstrand, tillika biträdande generalsekreterare för SEA.
Det finska rättsfallet om yttrandefrihet där Helsingfors tingsrätt just friat Päivi Räsänen och Juhana Pohjolamot kommer enligt åklagaren att överklagas.
Bra att riksdagsledamoten inte kväljer dom. Rättsprocesserna ska ha sin gång.
Juhana Pohjolamot
Riksdagsledamoten Päivi Räsänen säger sig lättat men kommenterar inte domen närmare. Prästen Juhana Pohjolamot drar slutsatsen att ”kristen undervisning om sexualetik” inte skulle kunna fortsätta om de istället fällts i domstolen.
Prästen Juhana Pohjolamot drar snabbt, som en Kyrkans man, slutsatsen att det han betraktar som sin religiösa undervisning sexualetik vid fällande dom hade blivit förbjuden.
Oscar Ohlis
Oscar Ohlis, styrelsemedlem i Regnbågsallians Svenskfinland, är besviken. Han tycker att domstolen sett mellan fingrarna.
Det finns olika idébyggda och filosofiska riktningar om etik i livets olika verklighet. Pohjolamot definitionerar sin undervisning om sexualkritik som ”kristen”. Ohli definierar inte sin sexualetik som varande någon specifik religions, ideologis, ateistmens lärosatser.
Det finns inga hinder mot att bilda opinion för sin sak så länge man inte pådyvlar människor sina ideal medelst kränkning, hot och våld. Det finns inga hinder mot att avfärda och motverka människors ideal så länge man inte diskriminerar, hotar, kränker eller våldsför sig på dem.
Det gäller oavsett vilken källa eller guru som man hänvisar till. Man har att ta sitt personliga ansvar för de idéer och budskap man för vidare eller själv formulerar.
Vad är det som i Pohjolamots kristna undervisning om sexualetik som nu kan uttalas som vore förbjudet om domslutet varit gällande? Vad är det som enligt Ohlis i Regnbågsallians Svenskfinland drabbas av i och med den friande domen?
Ulf Lönnberg
Tidningen Dagens har nyhetsartikel om kontrahenternas syn på domen, Dagen skriver bl a:
– Om vi hade dömts hade kristen undervisning om sexualetik blivit olaglig, säger Juhana Pohjola.
Oscar Ohlis, styrelsemedlem i Regnbågsallians Svenskfinland som driver sexuella minoriteters rättigheter, är däremot besviken över domen.
– Ganska överraskande nog att man såg mellan fingrarna på det här sättet. Det har ändå varit ganska tydligt det hon sagt under många års tid. Det har varit nedvärderande mot oss som tillhör en sexuell minoritet, säger Oscar Ohlis till Yle Uutiset.
Professor Kimmo Nuotio: Den friande domen i Räsänen-fallet är grundlig och välmotiverad – men inte ett prejudikat:
– Det är en bra dom just därför att den visar yttrandefrihetens gränser på den positiva sidan, att man i vissa kontexter faktiskt får yttra sig, säger Nuotio.
Däremot anser Nuotio inte att domen kan bli ett regelrätt prejudikat, alltså en dom som rättegångar kan ha som rättesnöre. Nuotio tycker att Räsänen-fallet har alldeles för specifika delar för att kunna användas som en modell för domar i andra fall.
Jacob Rudenstrand Den första rättigheten – frihet till religion, frihet från religion Timbro förlag, 2022, 266 sidor
När svenskarna rangordnar de viktigaste demokratiska principerna kommer religionsfriheten sist, enligt Pew Research Center, år 2020. Listan toppas av jämställdhet mellan könen, opartiskt rättsväsende, regelbundna val, yttrandefrihet och fria medier i nu nämnd ordning.
Det är en av många sakuppgifter i Jacob Runestrands bok som med många citat belyser religionsfrihetens status och villkor över tid.
Jacob Runestrand
Jacob Rudenstrand vänder sig till opinionsbildare, lobbyister och de politiska partierna. Även de som inte fullt ut ser religionsfriheten som förutsättningen för den demokratisk rättsstaten har anledning att ta del av de problem och inskränkningar som Jacob Rudenstrand analyserar. (Humanisterna hävdar att yttrande- och åsiktsfriheterna i sig skyddar religionsfriheten och därför inte behövs i lagstiftningen.) De som vill införa måttliga, träffsäkra och rättssäkra inskränkningar i religionsfriheten har mycket att hämta i Jacob Rudenstrands problematiserande texter.
Jacob Rudenstrand gör nedslag från långt före upplysningen och fram till den dagsaktuella pandemins – med religionsfrihetens mått mätt – inkonsekventa restriktioner 2022.
Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Han har en fil kand i journalistik med inriktning mot religionsvetenskap och han även varit gästforskare vid Hudson Institute Center for Religious Freedom i Washington DC. och han är styrelseledamot i Open Doors Sverige.
Det är ovanligt att aktörer med uttalad religiös/kristen hemvist tar sig an att granska och sortera politikens och rättsstatens villkor för religionsfriheten. Religionföreträdare diskuterar sällan helheten utan fokuserar på enstaka konfliktytor som julavslutning i skolan, hädelse, samkönade äktenskap mm utan att se religionsfriheten som en av flera systembärande faktorer. Det leder inte sällan till att religionsföreträdares propåer uppfattas som avgränsade särintressen för ett fåtal.
Jacob Rudenstrand döljer inte sin tro, för honom är religionstillhörighet och religionsutövning mer än en privatsak. Han värnar religionens och trons plats i samhället. Hans ärende är att sprida kunskap om filosofers och tänkares omsorg om religionsfriheten och med detta fördjupa det offentliga samtalet här och nu.
De senaste decenniernas invandring med otillräcklig integration har satt det svenska religiösa landskapet under hårt omvandlingstryck. För många migranter är det norm att tillämpa sina religiösa traditioner i det offentliga rummet och på arbetsplatsen. I den muslimska diasporan finns allt från acceptans av den ’svenska normen’ att hålla religionen privat till tolerans av religiösa uttryck och till urkundstolkade krav på religiös särlagstiftning. De extrema krafter som vill införa sharialagar med Koranen som rättskälla driver en politisk/religiös agenda som i vår västerländska demokratiska kontext ytterst handlar om partipolitik.
Jacob Rudenstrands styrka är att i detta sammanhang hålla sig borta från teologiska tolkningar. Han visar hur tanke- och trosfrihet försvarats genom historien av såväl religiösa som politiska ledare. Därmed har den västerländska kristna tron för många – och den västerländska kristna traditionen för flertalet (svenskar idag) – befästs som en av samhällets grundstenar.
Jacob Rudenstrand bjuder därmed in till ett konstruktiv offentligt samtal om religionsfrihetens funktion där frihet till religion och frihet från religion inte nödvändigtvis är varandras motsatser utan det gränssnitt där religionsfrihetens rättigheter kan förtydligas och vissa preciserade begränsningar anges. I en demokratisk rättsstat kan ingen religion – i religionsfrihetens namn och mot gällande lagar – utövas fullt ut i enlighet med generella eller detaljerade påbud i religiösa urkunder, sedvänjor och traditioner.
I kapitlet ”Demokratiska värderingar? Staten och samfunden” frågar sig Jacob Rudenstrand: >”Varför behövs ytterligare omdömen riktade mot just religiösa samfund?” och svar själv: ”Den som bryter mot lagen kan ju redan åtalas och fällas enligt gällande lagstiftning oavsett sammanhang.”
Med den frågeställningen bjuder Jacob Rudenstrand in oss till fortsatta samtal.
”Open Doors analyserar själva hur kristen förföljelse ser ut världen över. De tittar bland annat på om det sker våldsutövning mot kristna, hur lagstiftningen kring religion ser ut i landet och vad individen har för rätt att utöva sin tro.”
Här måste vi utgå från tydliga principer och som A Braun påpekar: Man måste kräva mätbara mål för bidragen samt verifierbar uppföljning. Det måste vara utgångspunkten. Bra liberalt initiativ i Uppsala. Demokratikriterier i de ansökande föreningarnas ändamålsparagraf är bra och formellt nödvändigt – även om det är lätt att anpassa formuleringarna enligt myndigheters önskemål. Därför måste man utöver det göra det politiska valet att inte dela ut verksamhetsbidrag till religiösa och politiska föreningar. De som vill att exempelvis kristna föreningar ska få bidrag men inte andra religiösa och politiska föreningar kan alltid pröva den frågan i fullmäktige. Sådana beslut kommer att överklagas och prövas i förvaltningsrätt. Slutligen leder till diskussion om vilken nationell lagstiftning vi vill ha på detta område. Föreningsfriheten ger alla rätt att starta en förening med egen finansiering varför indragna kommunala föreningsbidrag inte per definition skulle undergräva religiöst och politiskt föreningsliv. Alltså: Bra om politikerna i Uppsala uppdrar till sina förvaltningar att utarbeta sådana förslag. Även kommunalpolitik är att ta ställning för principer och pröva dem om inte rikspolitikerna går före.
Syftet är att tydliggöra att dessa kontroller, utfärdanden av intyg och operationer ska vara olagliga och straffbara.
Samhället kan aldrig acceptera att flickor och pojkar får sina liv begränsade i hederns namn. De lagförslag som denna utredning ska lämna blir ytterligare en viktig byggsten i arbetet med att stoppa hedersförtrycket.
Svensk religionspolitisk debatt 