”Gränsdragningarna mellan själavård och terapi är svår. Och behöver ständigt reflekteras kring. I många fall uppfyller själavården en hjälpsökandes behov väl. I andra fall är det bedömning, terapi och kanske medicinering inom primärvård eller psykiatrins ramar som är bäst lämpat. Själavården ska vårda människor, men aldrig behandla psykisk sjukdom. Här måste en gräns hållas.”
Min kommentar:
Ledarskribenten nalkas frågan konstruktivt i citerat stycke ovan.
I detta bör något tongivande samfund agera. Demokrativillkoren och liknande frågor kommer politiskt att bli föremål för ny utredning/beslut vad det lider. Och det är bra. Att bidra med intern diskussion i en föränderlig värd är att utveckla den egna verksamheten. Med medverkan av medicinsk expertis kan hållbar gränsdragning sannolikt att kunna skissas/formuleras – och den gränsdragningen kommer att prövas på vetenskaplig grund. Här måste vetenskap och politik trumfa teologiskt (vetenskapliga) slutsatser.
Ett initiativ i denna riktning skulle kunna stärka ett eller flera samfunds interna styrka och externa status. Passa på nu när frågan f n är pausad.
Svensk religionspolitisk debatt 