”Angående Sveriges religionsfrihet är det koranbränningarna som står i fokus. Det finns också kommentarer om hur Sverigedemokraterna vill ha strängare regleringar för kristna konvertiter som söker asyl. Att vissa trossamfund bedriver omvändelseterapi för HBTQ-personer är också en del som framgår i den svenska delen av rapporten.”
Se också SEAs pressmeddelande: Kommunstyrelsens hantering av Furuhöjdskyrkan uppmärksammas i FN
”I sin rapport är WEA, EEA och SEA noga med att betona att det står både stat och kommun fritt att välja vilka slags bidrag man vill dela ut till civilsamhället. Men att, som i det här fallet, explicit hänvisa till en för huvuddelen av kristenheten central trossats, därtill förmedlat i en gudstjänst som inte var bidragets ändamål, måste ändå betraktas som en otillbörlig diskriminering av en religiös minoritet.”
Den 15 juni 1994 fick Socialdemokraterna, som en blixt från klar himmel, ett mycket generöst erbjudande man inte kunde motstå och som skulle få katastrofala följder för konungariket Sverige. I ett brev till högkvarteret på Sveavägen 68 stod det att läsa följande:
”-Vår politiska kommitté har haft bra dialog med andra partier men beslutet var att stödja socialdemokraterna. Våra religiösa ledare har uppmanat alla deltagare i Fredagsbön att gå till vallokalerna den 18 september och rösta, de har meddelat att det finns inte något som hindrar muslimerna från att ge sina röster till socialdemokraterna som i tal och skrift försvarar de svaga i samhället.”
Undertecknarna av brevet representerade Sveriges Muslimska Råd (SMR), Sveriges Muslimska Förbund(SMUF), Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS), Islamiska Förbundet i Stockholm, samt en lång rad andra anslutna underföreningar, som
man påstod tillsammans ”betjänar mer än 75 000 personer med muslimsk bakgrund”. Många av dessa organisationer har kopplingar till islamistiska Muslimska Brödraskapet, vilket var känt redan då! Detta Muslimska Brödraskapet har i sin tur kopplingar till Islamska Staten (IS/ ISIS/ Daesh)
Mosképrojektet har under mer än femton år tröskats i olika kommunala instanser. Det har handlat om markanvisningsavtal, ny detaljplan, tomträttsavtal och till sist beslut, i maj 2022, om markarbeten betalda av kommunen till en kostnad av 13,3 miljoner kronor. Inte någonstans på vägen har frågor ställts på allvar om idéinnehållet i projektet – sådant som synen på demokrati och jämställdhet – eller om hur finansieringen
ÖGONTJÄNARE BELÖNADES: Enligt Jonas Attenius (S) beviljades bidragen under förutsättning att Ibn Rushd ändrade sin ansökan så att Sunnicentret, en av Sveriges mest radikala islamistiska organisationer, inte skulle få bidrag till verksamhet i Bellevuemoskén under 2023.
Domprost emeritus Johan Unger lyfter (Kt-debatt 24/5) åtta punkter att beakta när arbetet med en svensk kulturkanon kommer igång. Om Svenska kyrkan engagerar sig i det offentliga samtalet om framtiden för en framtida svensk kommande kulturkanon, kommer den, som Johan Unger påpekar, ställas inför många utmaningar.
Avslutningsvis skriver han: ”Svenska kyrkan är en av våra största kulturbärare. – – – Ska vi kanske också ha en egen kulturkanon?”
Johan Unger
Det vore det bästa alternativet. Svenska kyrkan lider ännu av sviterna efter den partiella skilsmässa från staten år 2000.
Svenska kyrkans upplevs av många att ha en nästintill självpåtagen politisk profil. Inte sällan påstås Svenska kyrkan vara politiskt kontroversiell i det offentliga samtalet. För oss som inte är medlemmar blir Svenska kyrkan blir inte sällan en för oss en form av formell och oönskad politisk röst i inrikes- och utrikespolitiska frågor. Så länge Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) består är Svenska kyrkan ingen fri röst i vårt religiösa landskap.
Antje Jackelén har uttryckt sig tydligt om den indirekta politiska kopplingen: ”Vi är inte en statskyrka längre. Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna. Partierna har gett oss ett demokratiskt tillskott, men i längden kommer det nog inte att vara på det här viset.” (Dagen 21/4 -21)
Med Martin Modéus har trycket på partipolitisk distansering svalnat: ”Naturligtvis finns det en del att göra i att utveckla styrning och ledning i kyrkan – – Jag tycker den ordning vi har i dag fungerar rimligt bra. tycker den ordning vi har i dag fungerar rimligt bra.” (Kyrkans tidning 6/5 -22)
Johan Unger går ut hårt. Hans mål nr 1 är en kulturkanon ”som vi som individer och samhälle bör stå för och falla med.” Med det ingångsvärdet triggar Unger allt mellan stockkonservatism och progressiv kulturaktivism.
Johan Unger är själv kyrkopolitiker Johan för POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). med en rad allmänpolitiska punkter på sin dagordning. Trots det ser Unger ändå uppenbarligen i sina övriga sju punkter, utöver den första, att han bäst skulle nå sina mål genom att sitta kyrkans beslutande organ utan partipolitiska referenser.
Om Svenska kyrkan, med nuvarande rådande beslutsprocesser följer Ungers uppmaning och skapar en egen kulturkanon skulle partierna tvingas till vitaliserande religionspolitiska vägval och Svenska kyrkans (aktiva) medlemmar skulle själva tvingas forma en för dem religiöst accepterad kanon. Det skulle ge ny luft och nytt ljus över Sverige som demokratisk rättsstat med identitet i den kristna västerländska traditionen.
Ger mig inte in i trådens diskussionsfrågor. Konstaterar dock att alla öppna samtal med plats för frågor, kritik och förklaringar om hur olika religiösa företrädare ser på och tillämpar sin religion här i Sverige inom ramen för vår lagstiftning och med respekt och vilja att upprätthålla religionsfriheten är av godo.
Visst – det finns både religiösa och politiska ledare som har andra teokratiska / diktatoriska ideal och de får bekämpas i demokratiska samtal och också politiska argument.
Rapporten ”Helighet och barmhärtighet” ger synen på homosexualitet och hur detta relaterar till Evangeliska frikyrkans ledord.
Denna blogg, http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com , är inget teologiskt forum. Bloggens syfte är att skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl. Med det som riktmärke ska vi forma Sveriges framtida religiösa landskap.
Världen idag skriver: I rapporten finns också ett antal slutsatser och uppmaningar från arbetsgruppen till samfundets församlingar. EFK bör, enligt rapportförfattarma, välja det man kallar en ”radikal medelväg”. Man menar att en evangelikal rörelse bör gå emellan de diken som beskrivs som fundamentalism och liberal teologi.
”En konsekvens av denna radikala medelväg är att vi behöver igenkänna två saker samtidigt. Det första är att Bibeln talar om samkönat sex i termer av synd, mer specifikt i termer av moralisk orenhet. Det andra är att sexualitet är en beständig del av en människas identitet – det är ingenting hon själv kan ändra”, står det i rapporten.
Det är sällan frireligiösa samfund i Sverige tar öppen debatt i en för dem grundläggande principfråga med praktiska konsekvenser för dess förhållningssätt till landets gällande lagstiftning. Människor kan och får självklart tycka vad de vill om homopar som församlingsmedlemmar och som medborgare i allmänhet. På individuell nivå har dock var och en sitt ansvar att förhålla sig till trender, normer och definitivt till gällande lagstiftning.
Bra att även religiösa samfund öppet redovisar var de står eller är på väg i olika frågors tillämpning som också kommer att diskuteras i de politiska offentliga samtalen.
Religionen underordnas lagliga krav. I mars 2011 upphävde HFD regeringens beslut att neka Jehovas vittnen statsbidrag som då hade beslutat att framgent acceptera blodtransfusion på barn när läkare så påfordrar. Domstolen sade då att samfundet i det avseendet inte inte utsätter sina barn för lagstridig fara. Bra att religionen underordnas invånarnas lagliga krav på i detta fall omvårdnad om barn. (Jehovas vittnen drev också opinion för att inte delta i politiska val. Men i Sverige råder inte röstplikt varför den frågan inte berördes rättsligt.) Gränssnitten politik/religion/lagstiftning/civilsamhälle i vår demokratiska rättsstat behöver alla parters positionering.
Åter till rapporten ”Helighet och barmhärtighet”: Senaste politiska debatten om demokratikrav för bidragsberättigade organisationer har direkt bäring på hur ett religiöst samfund förhåller sig till, samverkar med och påverkar sina medlemmar. I konkret tillämpning kom det i detta fall att handla om så kallad omvändelseteologi för/mot homosexuella. (Även om ett samfund väljer att avstå från ekonomiska offentliga bidrag har samfundets ställningstaganden ett allmänintresse som i förlängningen kan göra avtryck i det offentliga politiska samtalet.
Lagar må vara inspirerade av religiösa urkunder men ingen sådan textmassa kan i vårt land och av egen kraft upphöjas till lagtext. Riksdagen är Sveriges lagstiftande församling. Vi ska vara öppna för politisk opinionsbildning och bemöta eller anamma ståndpunkter efter ideologiska, politiska och sakliga överväganden. I den kontexten har vissa riktningar inom vissa religioner svårt att finna sig till rätta i vårt nu så föränderliga religiösa landskap.
Försåtlig religiös propaganda och påverkan för att förändra vår rättsordning med teokratiska förtecken är per definition aldrig något annat än politiskt aktivism för att omdana vårt rättssystem med konsekvensen att vår demokrati skulle undermineras.
Rapporten ”Helighet och barmhärtighet” analyserar och föreslår självständigt ett förhållningssätt för framtiden. Rapportörerna vänder inte samhället ryggen, indirekt låter de intryck från nutidens realiteter tjäna som fond.
Jag har också tänkt i de banor som du lyfter, nämligen vad händer när stat och delar av kyrkligheten lägger bördor och lagar med straffpåföljd på de individer, församlingar och samfund som inte vill och kan underordna sig liberala bibeltolkningar.
Jag har rest till Sovjet och Ryssland sen mitten av 70-talet och haft mycket kontakt med de oregistrerade pingst- och baptistkyrkorna och lyssnat till deras berättelser om bibelsyn och teologiska vägval. Flera pastorer valde fängelset före en acceptans av den ateistiska statens begränsningar – de valde troheten till bibelns bokstav.
I det perspektivet tror jag att det finns en större medvetenhet idag bland både lagstiftare och kyrkor och församlingar.
Det kan tyckas långt borta med förföljelse av kristna kyrkor i vårt land men vi behöver samtala mer om religionsfrihetens betydelse och gränser.
Sune Olofson
Helt rätt; religionsfrihetens gränser berör oss alla
Hej, år 2013 pushade jag för att Sverige skulle ha en litterär kulturkanon. Se gärna länk HÄR
Utdrag ur artikeln: ”Sveriges National-litteratur” gavs ut kring sekelskiftet 1900. På 1920-talet omfattade den trettio volymer, en knapp hyllmeter. Via olika redaktörer (Oscar Levertin var den första) kom utgivningen att ändra karaktär men var så länge den varade en form av dåtida svensk litterär kanon. Den klassiska Folkskolans läsebok blev en annan – i litet format – tidig litterär referensram för svenska skolbarn. – – – exempelvis dansk modell, som har sju kategorier: arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film och musik. Andra yttringar i den riktningen är Frankrikes regler för hur stor andel av sånger i radio som ska sjungas på franska och Tysklands leitkultur – den värderingsgrund som sägs göra tyskarna till tyskar. Dessa modeller går långt utanför mitt förslag om en adekvat litterär kanon för dagens Sverige.
Domprost emeritus Johan Unger ger nu Svenska kyrkan 8 argument för en svensk kulturkanon
JOHAN UNGER SKRIVER: En expertgrupp ska kartlägga ämnet. Politikerna ska hålla sig på en armlängds avstånd har den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) lovat. Kanon bör handla om en förteckning på en samling kulturskatter av olika slag. Den bör inte spegla en snobbig finkultur för skönandar. Den bör grundas i en existentiell och allmänmänsklig kulturidentitet i ett svenskt kulturarv, som vi som individer och samhälle bör stå för och falla med.
Rubrik: EUD bekräftar praxis om neutralitetspolicy
Utdrag:
EU-DOM. Det är ytterst medlemsstaterna som själva får avgöra balansen mellan religionsfrihet och andra intressen vid bedömningen av om en neutralitetspolicy utgör indirekt diskriminering. Medlemsstaterna kan i sitt nationella självbestämmande dock inte dela upp grunden ”religion och övertygelse”. Det fastslog EU-domstolen i en dom som handlade om en belgisk arbetsgivares neutralitetspolicy. /Erik Sinander
Utdrag :
en intervju om en praktikplats på ett kontor i Belgien upplyste arbetsgivaren den sökande om att arbetsplatsen tillämpade en strikt neutralitetspolicy som förbjöd alla typer av uttryck för religiösa, filosofiska eller politiska övertygelser.
Den sökande kvinnan, som bar muslimsk huvudduk, gjorde klart att hon inte skulle ta av sig sin huvudduk för att rätta sig efter neutralitetspolicyn. När hon sedan inte fick praktikplatsen väckte hon talan i domstol mot företaget som inte erbjöd henne praktikplats. Som grund för sin talan menade hon att hon hade blivit diskriminerad på grund av sin religiösa övertygelse.
För att kunna avgöra målet frågade den belgiska domstolen EU-domstolen dels om huruvida direktivets diskrimineringsgrund ”religion och övertygelse” är en grund eller om det är möjligt att separera tro från övertygelse, dels om när en neutralitetspolicy kan anses vara diskriminerande.
I sin dom konstaterade EU-domstolen inledningsvis att ”religion och övertygelse” är en grund som inte är delbar. Den omfattar förutom religion även filosofiska och andliga övertygelser. Däremot omfattar den inte politiska övertygelser eller åsikter.
Gällande frågan om neutralitetspolicyn konstaterade EU-domstolen att det är fastslaget i praxis att en sådan inte utgör direkt diskriminering. För att det ska vara fråga om indirekt diskriminering krävs det enligt EU-direktivets artikel 2.2.b att en skenbart neutral bestämmelse missgynnar personer av en viss religion eller övertygelse utan att det är proportionerligt med hänsyn till ett berättigat mål.
Det kan i detta sammanhang noteras att den belgiska domstolens hänskjutande gjordes innan EU-domstolen hade meddelat dom i målen WABE och MH Müller Handel, C-804/18 och C-341/19, EU:C:2021:594 (refererad och kommenterad i Lag & Avtal 2021 nummer 4, sidorna 34 och 35).
Den domen klargjorde när en neutralitetspolicy kan anses vara indirekt diskriminering och introducerade ett nytt krav i form av att en arbetsgivare, utöver att kunna motivera en neutralitetspolicy, också måste kunna visa ett ”verkligt behov” av den. I den nu aktuella domen uttalade EU-domstolen att kravet på verkligt behov ”har sin grund i en önskan att av princip uppmuntra tolerans och respekt samt acceptans av en större grad av mångfald”.
Vidare upprepade domstolen att medlemsstaterna själva får avgöra hur religionsfrihet ska balanseras mot andra intressen som till exempel näringsfriheten. Det nationella självbestämmandet i denna fråga kan emellertid inte gå så långt att grunden för skydd av religion och övertygelse delas. Däremot är det möjligt att ge religionsfriheten ett starkare skydd än vad som följer av EU-rätten.
Det är naturligtvis helt i enlighet med yttrandefriheten att i ord och handling häda, kritisera och diskutera denna trosbekännelse. Det är just vad koranbränningar gör. För de innebär att den ”gudomliga” text, som stadgar evigt bestialiska straff för dem som väljer ”fel” väg, symboliskt straffas av sin egen eld. Kritiken träffar mitt i prick, då trosbekännelsens eget bestraffningsverktyg elden, Allahs exklusiva rätt, riktas mot den själv!
Koranbränningar är därför inlägg i en diskussion om trosbekännelsen i fråga som måste betraktas som både saklig och vederhäftig. Det är inte att sprida hat och avsky. Alltså inget hatbrott.
Svensk religionspolitisk debatt 