Med allmänna motionstiden kommer ett välkommet offentligt samtal om förbud mot icke-medicinsk omskärelse

Jag välkomnar att förbud mot icke-medicinsk omskärelse blir en fråga för riksdagen. Se syftet med projektet Svenskreligionspolitiskdebatt.com

Religioner och dess utövare ska garanteras religionsfrihet med rättigheter och även begränsningar i svensk lag som ryms inom FN:s mänskliga rättigheter och Europadeklarationen.

Inom de ramarna kan och ska den judisk-kristna traditionen utgöra grunden oavsett i vilken religions namn vår demokrati och rättsordning utmanas av normförskjutningar, traditioner, påbud och krav på särlagstiftning.

I Sverige saknar de politiska partierna ännu religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas huvudsakligen i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana inte ett specifikt politiskt sakområde.

Men under allmänna motionstiden har Richard Jomshof (SD) lämnat in motionen ”Förbud mot icke-medicinsk omskärelse” Länk https://data.riksdagen.se/fil/2DB160B1-30B7-4F89-B51F-A884DD5FF016

Richard Jomshof (SD

Sedan 1982 gäller lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor (1982:316). Omskärelse av pojkar regleras i Omskärelselagen (2001:499). Omskärelse av pojkar under 18 år är tillåtet enligt lag om det utförs av legitimerad läkare med smärtlindring och betryggande hygien.

I min debattbok ”Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar ingen demokrati” (2019) tog jag inte ställning i frågan om förbud mot icke-medicinsk omskärelse. Med hänsyn till frågans allmänt politiska känslighet.(Det illustrerades spektakulärt i Centerns stämmobeslut 2019 för förbud mot omskärelse av minderåriga om det inte sker av medicinska skäl och av partiordförande Annie Lööfs avståndstagande från beslutet med hänvisning till religionsfriheten.)

I debattskriften refererade jag till två källor:

Professor Hans Rosling:

”Läkare och forskare ska vara mycket försiktiga när de ger sig in på sedvänjor och säger: Det är fel. Då ska man verkligen ha en forskning som visar att det är fel, som t ex när det gäller kvinnlig könsstympning. Det är en vidrig sedvänja som verkligen har fruktansvärda nackdelar och ingen påvisad fördel.

Alla som känner till det är kraftigt emot. Men, det vi nu diskuterar [manlig omskärelse] – det är en annan sak. Därför att vi nu har väl kontrollerade studier som visar en positiv medicinsk effekt och nackdelarna och riskerna är ganska måttliga och minimala.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?ptogramid=3993&artikel=3031004

Svenska Läkaresällskapets uttalande genom Delegationen för medicinsk etik (2011):

Delegationen för medicinsk etik anser att beslut om icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar är svårförenligt med respekt för barnets rätt till integritet och självbestämmande samt med hänsyn till barnets bästa enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det finns därför skäl att avvakta med ett sådant ingrepp till dess att barnet självt kan samtycka till åtgärden.”

http://www.sls.se/PageFiles/227/000012124.pdf

Ovanstående överväganden ska nu göras med nya ingångsvärden

I Sverige är vi inte vana att göra religionspolitiska vägval. Det senaste gjordes år 2000 med den ofullständiga skilsmässan mellan Svenska Kyrkan och staten. För att framgent kunna försvara vår religionsfrihet i överensstämmelse med medborgarnas rättsmedvetande krävs inskränkningar som är riktade mot såväl kristendomen som andra religioner i syfte att lägga grunden för en minsta gemensamma nämnare för rättigheter och begränsningar i religionsfriheten som olika religiösa företrädare och utövare har att acceptera.

Exempel på inskränkningar mot (främst) kristendomens företrädare och utövare är fullständig skilsmässa mellan Svenska Kyrkan och staten, indragen vigselrätt för alla religiösa samfund, krav på de politiska partierna att inte ställa upp kyrkovalen, stopp för statlig inkassering av medlemsavgifter via skattsedeln.

Mot den bakgrunden har jag landat i slutsatsen att ett en strikt religionsfrihet med adekvata begränsningar ska innebära förbud också mot icke-medicinsk omskärelse.

Huruvida sådan omskärelse är ett villkorslöst rekvisit – eller ej – för vissa religioners utövning utifrån tradition och sedvänja är inte självklart. På den punkten står vi inför ett religionspolitiskt vägval. En demokratisk stat som utsätts för allt starkare religiöst och politiskt omvandlingstryck – inte minst från politisk islam – ska försvara sin demokrati och rättsordning.

Jag ser en vattendelare mellan judendom och kristendom å ena sidan och islam å den andra trots deras gemensamma ursprung i det vi kallar de abrahamitiska religionerna. I en religiös och politisk kontext driver islam och politisk islam en teokratisk agenda för en annan rättsordning än vad som gäller i demokratiska statsskick som vilar på judisk och kristen tradition.

Jag saxar ur Richard Jomshof motion:

”Även om det inte finns någon lagstadgad rätt för religiös omskärelse av pojkar i dag, finns det en rekommendation från Sveriges kommuner och landsting (SKL) från år 2009, som innebär att alla landsting ska erbjuda detta till dem som så önskar.- – – Ett stort antal landsting har dock valt att inte följa denna rekommendation, vilket bland annat försvaras med bristfällig ekonomi och att man inte ser det som sjukvård. – – – Frågan jag ställer mig är inte minst hur man kan tala om religionsfrihet, samtidigt som man tvingar på barnet en religiös identitet, kränker barnets integritet och utsätter barnet för ett irreversibelt ingrepp som innebär men för livet. Vill man verkligen barnens bästa, finns det bara en väg att gå i denna fråga; nämligen att i lag förbjuda icke-medicinsk omskärelse av barn, det vill säga den som ännu inte fyllt 18 år.”

Här möter vi en av de religionspolitiska frågor som kommer att ta plats i valrörelsen 2022. Det är bra.

/Ulf Lönnberg

Med allmänna motionstiden kommer ett välkommet offentligt samtal om begränsning av böneutrop

[Texten uppdaterad 28/9 07:30] Jag välkomnar att böneutropen blir en fråga för riksdagen. Se syftet med projektet Svenskreligionspolitiskdebatt.com

Religioner och dess utövare ska garanteras rättigheter i svensk religionsfrihet med begränsningar i svensk lag som ryms inom FN:s mänskliga rättigheter och Europadeklarationen.

Inom de ramarna kan och ska den kristna traditionen utgöra grunden oavsett i vilken religions namn vår demokrati och rättsordning utmanas av normförskjutningar, traditioner, påbud och krav på särlagstiftning.

I Sverige saknar ännu de politiska partierna religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas huvudsakligen i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana inte ett specifikt politiskt sakområde.

Men under allmänna motionstiden har Hans Eklind (KD) lämnat motionen ”Regelbundna och institutionaliserade offentlig böneutrop måste kunna stoppas lokalt oavsett bullernivå” Länk Motion till riksdagen 2020/21:371

Jag saxar ur Hans Eklunds motion:

”Religionsfriheten är en mänsklig rättighet och får inte sättas på undantag alldeles oavsett vad vi tycker om andra religioner som finns i vårt land. Vår rätt till religionsfrihet får dock inte begränsa andras rätt till samma sak. Rättigheter begränsas således av andras rätt till samma rättigheter. Religionsfrihet är även rätten att inte ha en religiös tro. Det handlar vidare om rätten att byta från en trosåskådning till en annan.

Hans Eklind (kd)

Det har funnits en rädsla att ett nej till de muslimska böneutropen (”Adhan”, arabiska, som betyder information, pålysning) skulle stå i strid med religionsfriheten. Det gör det inte. Böneutrop är inte ett nödvändigt rekvisit för att kunna utöva religionen. Att det förhåller sig på det viset manifesteras bäst av att de flesta muslimska moskéer inte har eller vill ansöka om tillstånd för böneutrop.

En annan rädsla, som jag mötte från kollegor när jag var församlingsherde och präst, var att ett nej till böneutrop skulle innebära att kyrkklockorna kommer att tystna. Men, jämförelsen med kyrkklockor är absurd och vittnar både om okunskap och historielöshet. Förutom att kyrkklockorna är en del av vårt kulturella och historiska arv så är kyrkklockorna ett ringande ljud som informerar om att något (dop, vigsel, begravning, gudstjänst med eller utan nattvard) påbörjas i en lokal (kyrka).”

Här möter vi en av de religionspolitiska frågor som kommer att ta plats i valrörelsen 2022. Det är bra.

/Ulf Lönnberg

Motstånd, blasfemi, eftertänksamhet och utveckling

På FaceBook pågår en debatt om blasfemi, stundtals i högt tonläge. Bengt Sareld manar till konstruktiv eftertänksamhet

Bengt Sareld

Alla religioner borde vara tacksamma för motstånd och ifrågasättande, eftersom det bidrar till eftertänksamhet och utveckling av trons tankar. Utan ifrågasättande förfaller vi gärna till stagnation. 

Hur många kristna längtar tillbaka till 1800-talets auktoritära kyrka, t ex? Där det extrema fallet utgörs av en helvetespredikande, moraliserande och maktfullkomlig präst i byns centrum.

Att ifrågasättandet ibland kan framföras på ett motbjudande sätt får man ta med på köpet. De mer motbjudande formerna av ifrågasättande brukar dessutom slå tillbaka på dessa kritiker, så det finns god anledning som religiös att ta detta med ro.

Sekularismens fallgrop: Den kan bli den nya religionen, som alla med tvång måste bekänna sig till. Den kan forma sig som en översittare som ser ner på alla som säger sig ha hittat ett svar på de stora livsfrågorna. Den kan bli som en besserwisser som anser sig stå över alla fåkunniga religiösa. Skyddet mot denna fallgrop är respekt och hänsyn: Att samhället bekänner sig till sekularismen är inte ett inlägg i ett relilgiöst samtal, utan enbart en nödvändig attityd för att skydda detta samtal. Det går inte att med logik försvara sekularismen som mer riktig, eller mer rationell, eller mer sann. Men i varje relation, i varje samtal, måste man sätta ned foten och hitta en utgångspunkt. Sekularismen är en sådan utgångspunkt. Enligt min mening den bästa utgångspunkten just för ett samhälle.

På ett personligt plan är det agnosticismen som ligger närmast sekularismen. Men jag uppfattar det mer som en tillfällighet, sekularismen är inget argument för agnosticismen eller tvärtom. Agnosticismen är en (i grunden religiös!) övertygelse, sekularismen är ett (icke-religiöst) förhållningssätt gentemot ett religiöst samtal.

(Brasklapp: Jag anser mig inte ha tänkt färdigt omkring ovanstående, tar gärna emot kritik eller synpunkter.)

Bengt Sareld, Ljusterö

Omskärelse och halal-kyckling i Danmark – fråga för svenska (s)-kongressen 2021?

Mats Reimer, barnläkare i Göteborg: – – kanske kommer Socialdemokraterna i Stockholm lämna en sådan motion till kongressen 2021. – – Än värre ser nog Danmarks ledning på risken för en ny muslimsk bojkott av danska varor. Exporten av mejeriprodukter och halal-kyckling drabbades svårt 2006 sedan danska imamer skapat internationell uppmärksamhet kring Jyllands-Postens Muhammed-teckningar – – Danska statsministern, socialdemokraten Mette Frederiksen, har gjort klart att partiet inte kommer förbjuda omskärelse av pojkar. Hennes argument är att ”vi har lovat att ta hand om danska judar”. Men det handlar bara om cirka 15 judiska gossebarn per år, vilket utgör blott en promille av de pojkar som varje år omskärs av rituella skäl i Danmark.

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/mot-starka-ekonomiska-intressen-vager-pojkars-forhud-latt-33610

Ointresse för religionsfrihet bidrar till åsiktskorridor

Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen skriver på SvD Kulturdebatt:

Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

”- – Sverige sticker ut. Medan hela 96 procent av svenskarna ansåg att jämställdhet mellan könen var en viktig demokratisk princip tyckte nämligen bara 53 procent att religionsfrihet var mycket viktigt! – – För att försvara demokratin och det öppna och fria samhället där det fria åsiktsutbytet värderas krävs att vi därför uppvärderar religionsfriheten i vårt land.”

https://www.svd.se/krav-pa-likriktning-liknar-aldre-tiders-kattarjakt

Hela artikeln:

Enligt Sverigebilden är vi svenskar mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Samtidigt verkar ”tolerans” och ”mångkultur” betyda lite i hur vi hanterar avvikare i samhällsdebatten. Detta har att göra med svenskarnas svala intresse för religionsfriheten enligt en ny undersökning, skriver Jacob Rudenstrand.

I skuggan av coronapandemin firar Sveriges demokrati hundra år. Det är givetvis värt att högtidlighålla årtalet för införandet av både allmän och lika rösträtt och det första riksdagsvalet där även kvinnor fick rösta, men demokrati är mer än så. För att upprätthålla ett öppet och fritt samhälle krävs möjligheten och rätten att få tänka själv och att ge uttryck för avvikande uppfattningar.

Med facit i hand har Sverige på dessa punkter en lång väg kvar att gå.

Friheten att yttra sin åsikt finns – det existerar ingen lag mot att föra fram provocerande åsikter. Men frågan är om inte de återkommande kraven på trygga rum, ideologisk likriktning och deplattformering inom delar av samhället indikerar en demokratisyn på glid.

Det talas i dag ofta om ”den demokratiska värdegrunden” och ”demokratiska värderingar” snarare än om demokratin som form. Åsiktsinnehållet – inte det demokratiska förhållningssättet – spelar en allt viktigare roll.

Inom kulturen och universitetsvärlden har rädslan för att inte ”smittas” av misshagliga idéer lett till avståndstagande. Författare har blivit avbokade och lärare tillrättavisade för att ha samtalat med personer med fel åsikter eller använt fel ord. Akademiker som inte tillämpar politiska påbjudna perspektiv i sin forskning nekas bidrag. Den sociala distanseringen som praktiserats under coronakrisen har under en längre tid haft en spegelbild i form av avståndstagandet från ”ideologiska smittohärdar”.

Annorlunda uttryckt såliknar krav på likriktning äldre tiders kättarjakt, minus våldsmonopolet. Har man inte rätt trosbekännelse blir man stämplad som heretiker.

Enligt Sverigebilden är vi svenskar dock mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Här finns inga tabun. Honnörsord som ”tolerans” och ”mångkultur” verkar dock betyda lite i hur vi hanterar avvikare. Varför är det så?

En förklaring finns i det svala svenska intresset för religionsfrihet – en lag som vi har haft i knappt 70 år. Det är pinsamt sent för ett land som vill ligga i framkant.

I en text i Svenska Dagbladet från 2018 skriver historikern Dick Harrison att den ”svenska religionsfriheten är ett historiskt undantag” och att ”den trista sanningen är att svenskarna snarare har utmärkt sig för intolerans än för vidsynthet vad gäller religionsfrihet”.

Detta illustreras väl i Pew Research Centers undersökning från början av 2020 om stödet för demokratiska rättigheter. I studien”Democratic rights popular globally but commitment to them not always strong” räknar Pew upp viktiga principer som yttrandefrihet, rättvist domstolsväsende, regelbundna val och oberoende medier och hur befolkningen i olika länder ser på dessa.

I jämförelse med andra länder blir det tydligt att Sverige sticker ut. Medan hela 96 procent av svenskarna ansåg att jämställdhet mellan könen var en viktig demokratisk princip tyckte nämligen bara 53 procent att religionsfrihet var mycket viktigt!

Enligt Pew ser alltså svenskarna religionsfriheten, som betonar rätten att avvika från majoritetens uppfattningar, som den minst viktiga demokratiska principen. Detta samtidigt som jämställdheten, som snarare betonar likvärdighet, finner störst stöd.

Här i ligger en förklaring till varför en stor del av samhällsdebatten ger skenet av att värdera olikheter medan det i själva verket finns en strävan efter likriktning och konformitet. Religionsfrihet handlar om mer än rätten för religiösa att fira gudstjänster; den handlar om varje människas rätt att själv välja sin grundläggande övertygelse om livets mål och mening och att fritt kunna kommunicera detta – utan påtryckningar eller inskränkningar.

Religionsfriheten förutsätter att ingen livsåskådning – vare sig den är religiös eller sekulär – förpassas till den privata sfären. Som USA:s tidigare president Barack Obama sa i ett tal 2006: ”Att begära av män och kvinnor att inte ta med sig sin ’personliga moral’ i den offentliga politiska debatten är en praktisk absurditet.”

På denna grundhållning följer sedan åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet, något som tydligt illustreras i sekvensen i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Religionsfrihetens betydelse för demokratins genombrott ska inte underskattas. Det var de första baptistdopen i norra Halland år 1848, i strid med statskyrkans hållning, som var ”födelseögonblicket för Folkrörelsesverige”, enligt demokratiutredningens skrift nummer 8 (SOU 1998:134). Det var även i svenska baptistförsamlingar som kvinnor hade rösträtt 56 år före riksdagsomröstningen.

Det är värt att notera att det tidigaste användandet av ”religionsfrihet” dyker upp redan hos kyrkofadern Tertullianus i hans försvarsskrift ”Apologeticum” från ca år 197. I den vänder han sig mot att kristna skulle tvingas till kejsardyrkan och framhärdar att detta måste handla om ett ”fritt val” och libertas religionis. 1500 år före John Locke beskrevs människan som en fri och moralisk aktör.

Nu var alltlångt ifrån bättre förr, men lärdomarna finns kvar. Sverige har på kort tid gått från ett statskyrkomonopol med litet utrymme för dissidenter och hädare till vad många beskriver som en progressiv åsiktskorridor med litet manöverutrymme för avvikande idéer och etiska uppfattningar. För att försvara demokratin och det öppna och fria samhället där det fria åsiktsutbytet värderas krävs att vi därför uppvärderar religionsfriheten i vårt land.

Risken är annars att våra fri- och rättigheter ställs i likriktningens, snarare än demokratins tjänst.

Jacob Rudenstrand

Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Läs på SvD.se

Nyheteridag: ”Rostami: Sverige har i praktiken fått blasfemilagar”

Nima Rostami, advokat:

”De flesta muslimska länder anser även att blasfemiska gärningar är brott mot rikets säkerhet. I Sverige råder dock grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet. Detta innebär även friheten att kritisera heliga skrifter och ideal av vilket slag det må vara. Yttrandefriheten ska varken censureras eller utsättas för självcensur.- – Detta är en oroväckande utveckling vi upplever i Sverige. I ett demokratiskt land med mycket starka tryck- och yttrandefrihetsgrundlagar ska inte censur och begränsningar av det fria ordet och manifestationer förekomma.”

https://nyheteridag.se/rostami-sverige-har-i-praktiken-fatt-blasfemilagar/

Kommun får inte införa förbud mot bön på arbetstid

Intressant från Förvaltningsrätten i Malmö (förbudet måste vara preciserat) Kvällsposten: ”Bromölla kommun har inte rätt att införa förbud mot bön på arbetstid. Kommunens tidigare beslut strider mot bestämmelserna om religionsfrihet i grundlagen och Europakonventionen, enligt en dom i förvaltningsrätten i Malmö. – – På vilket sätt som religionsutövningen går ut över arbetet måste dock kunna prövas i varje enskilt fall. Kommunens riktlinje är utformad som ett generellt förbud, utan möjlighet till bedömning i det enskilda fallet”, säger rådmannen Henrik Hedberg i pressmeddelandet.”

https://www.expressen.se/kvallsposten/beslut-bromolla-far-inte-forbjuda-bon-pa-arbetstid/

25 Frikyrkorna och religionsfriheten

Med hänsyn till den partiella skilsmässan mellan Svenska kyrkan och svenska staten har Frikyrkorna har en sär-skild, egen och viktig samhällsroll i vårt land. Denna text är en debattartikel som publicerades i Dagen den 2 okto-ber 2019.

De dygder och normer som tjänat oss väl ska upprätthållas.

På ledarplats den 20 september lyfte Dagen fram Dan Rosendahls doktorsavhandling ”Causes, consequences and cures of role stress among Swedish freechurch pastors” (Joakim Hagerius: För många pastorer ger upp i förtid).

Den behandlar frikyrkornas inre systemuppbyggnad med dess brister, problem och styrkor. I en intervju i tidningen påpekar Dan Rosendahl att varje församling måste ställa sig frågan om den är relevant.

Vi får inte blunda för att det finns ett religiöst omvandlingstryck i civilsamhället som genererar nya kriterier för vad som är relevant för varje församling. Ute i församlingsmedlemmarnas vardag förändras både de sekulära och religiösa miljöerna med islams frammarsch.

I vissa muslimska grupperingar definieras inte begreppen demokratisk rättsstat och religionsfrihet på samma sätt som hos vår breda kristna och vår sekulära allmänhet. I muslimska stater vilar rättsordningen på Koranen och sharialagar och där är det förbjudet att ifrågasätta islam och att lämna sin tro. Alla medborgare, med eller utan egna religiösa preferenser, känner även av återkommande mus-limska påtryckningar i vårt land.

Frikyrkorna ska inte agera partipolitiskt men de bör våga försvara den religionsfrihet som är allas vårt juridiska kulturarv och som garanterar frikyrkornas rätt att existera – och alla människors rätt att välja sin tro eller ingen alls.

Teologi rymmer exegetik men problematiserar i praktiken också hur religionen ska tillämpas över tid. I interreligiösa samtal har frikyrkorna en uppgift i att förklara att reli-gionsfriheten i sig ger energi och inspiration för alla som i öppna samtal vill verka för en värld med plats för in-dividuella och gemensamma trosuppfattningar. Det gäller allt från existentiella frågor till respekt och tillit till sin nästa.

Utöver politiker behöver även trossamfunden här och nu – på sina arenor – upplysa och vägleda inhemska och glo-bala krafter som tummar på vår religionsfrihet med dess rättigheter och begränsningar.

Frikyrkorna är goda representanter för folkrörelserna som från 1800-talets mitt och framåt praktiserade det folk och bildningsideal som vi i dag behöver återuppliva. De bidrog till att förverkliga vår demokrati, som vi i dag tar alltför given.

Man behöver inte ta partipolitisk ställning för att försvara sin rätt att utöva sin tro. Men det är en frikyrklig underlåtenhet att glömma sin historia och inte ta ställning mot religiös lagstiftning och teokrati.

Och, självklart, vi politiker har att ta vårt ansvar. I opinions- och lagstiftningsarbetet behöver vi tydligt visa att Sverige ska vidareutvecklas på den västerländskt judisk kristna traditionen som tjänat oss väl. Trots övertramp, har den västerländskt judiskt-kristna traditionen visat sig vara den stabila grunden för människors existentiella val, politiska frihet och materiella välstånd. De dygder och normer som tjänat oss väl ska upprätthållas.

Frikyrkornas bästa tid är kanske nu. Dags för samfunds-aktiva, religiöst orienterade och alla oss andra att agera mot de krafter som eftertraktar sharialagar eller annan lag-stiftning som lånas från religiösa urkunder. Hot mot vår religionsfrihet är ett hot mot vår demokrati.

Ulf Lönnberg

23 Abrahamitiska religionerna 2.0

Politikens och religionens vägar korsar varandra när uto-pier om det optimala samhället eller en existentiell hägring formuleras utifrån olika livsåskådningar och syften.

I en svensk religionspolitisk debatt är det religionens plats i den sekulära rättsstaten som ska diskuteras och regleras efter behov i våra politiska beslutsprocesser. Den sekulära rättsstaten har att precisera, försvara och upprätthålla religionsfrihetens rättigheter och begränsningar inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter.

Abrahams ättlingar Judendomens, kristendomens och islams profeter Moses, Jesus och Muhammed ses som ättlingar till patriarken Abraham. De antas ha dött år 1407 f Kr, år 33 och år 632. Under en period på cirka 2000 år föddes instiftarna till det som vi idag kallar de abrahamitiska reli-gionerna. Idag har de tre religionerna totalt 4,1 miljarder anhängare av jordens totala befolkning på 7,7 miljarder människor (varav judendomen har 15 miljo-ner, kristendomen 2,4 och islam 1,7 miljarder).

Religion och politik Statsöverhuvuden och samhällssystem har lockats till och nyttjat religionernas potential och kraft att ena stora kol-lektiv. Genom religionen kan människor köpas eller tvingas till underkastelse för att säkerställa den politiska makten för längre el-ler kortade tidsepoker.

Ett tidigt exempel är kejsar Konstantin som på 300-talet ställdes inför en religiös rörelse, kristendomen, av oanade mått. I det maktpolitiska läge som rådde, beslöt han, för sina syften, att göra kristendomen till statsreligion.

Omvänt har religiösa ledare låtit sig omvändas att anta religionstillhörigheter med dess dogmer för att nå sina maktpositioner.

FN-deklarationen Med FN:s mänskliga rättigheter (1948) stadfästes reli-gionsfriheten som garant för medborgares religiösa rättig-heter gentemot staten.

Med den västerländska kristna traditionen i modern tid har rågången mellan religion och politik tagit fastare och sundare form. Samtidigt håller teokratier, främst i asia-tiska länder, ett fast religiöst och politisk grepp om sina medborgarna genom att rättsordningarna där utgår från Koranen.

I FNs deklarationer om de mänskliga rättigheterna, religionsfriheten och åsiktsfriheten skyddas människors religiösa trostillhörighet samt deras rätt att lämna eller byta religion eller inte bekänna sig till någon religion alls. Samtidigt erkänner FN inte någon överstatlig lag.

Mot detta har ett antal asiatiska länder slagit fast i Kairo-deklarationen år 1999 att sharia är deras enda rättsliga grund. Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklara-tioner, uttalar att landet endast anser sig bundet av åtagan-dena i FN:s konventioner i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.

Ambitiös debattartikel Interreligiösa kontakter (mellan världsreligionerna) pågår idag på högsta nivå i varierande grad och konkretion. Så även i Sverige.

En ambitiös debattartikel den 1 juli 2017 publicerades som linjeartikel för att att stärka interreligiösa samtal mellan de abrahamitiska religionerna. Tillsammans skrev Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islama-kademin, Anna Carlstedt, nationell samordnare mot vålds-bejakande extremism, Antje Jackelén, ärkebiskop Svens-ka kyrkan och Aron Verständig, ordförande Judiska cent-ralrådet under rubriken ”Religion kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism”.

De skrev förhoppningsfullt om fredsdialoger och freds-projekt och tog pliktskyldigast avstånd från de onda krafter som missbrukar religionen för sina extremistiska agendor. De sade sig också vilja öka statusen för de abra-hamitiska religionerna som en global fredsmäklare.

Visst, en interreligiös dialog borde ha po-tential att bidra konkret till att stävja internationellt ver-kande extremism. Synd att vi inteser fler konkreta exempel på uppföljning.

(I februari 2017 lanserde imam Salahuddin Barakat and rabbin Moshe-David HaCohen projektet AMANAH som är baserat på en personlig relation och dialog mellan dessa representanter som ska skapa bryggor mellan deras respektive församlingar i Malmö. På deras hemsida står ingenting om att det är den grundlagsfästa religionsfriheten i Sverige som möjliggör detta, till skillnad från vad som gäller i olika teoakratier.)

Politik och fred Men utan sekulära, demokratiska, rättsstater som kontrol-lerar sina territorier kommer artikelförfattarnas världsliga fredsprojekt att stå på lösan grund. Varaktig fred som inte undergrävs av religiöst våldsbejakande extremism kräver grundlagsfäst religionsfrihet med rättigheter och skyldig-heter.

En stat utan religionsfrihet är ett hot mot genuint överty-gade religionsutövare och alla som vill slippa religiöst integritetskränkande normer. Utan religionsfrihet är ingen stat en fullgod demokrati.

Politik och civilsamhälle Teologen och författaren Joel Halldorf lyfter i sin bok ”GUD-återkomsten” fram gemenskapernas goda och konstruktiva kraft till sammanhållning och stabilitet i samhället. Även om han medger att det finns gemenska-per med onda och destruktiva syften är han en tålmodig betraktare som inte säger något om hur vårt rättssamhälle idag ska skydda sig mot extremistiska bokstavstolkare av samma religiösa urkunder som Halldorf ser som goda ins-pirationskällor för harmlösa – och i hans mening – goda religiösa gemenskaper.

Halldorfs ärende är att ensidigt lyfta fram och mana oss läsare att främja de religiösa gemenskaper som växer sig allt starkare och ”som är här för att stanna”. Han benäm-ner detta tillstånd – som vi nu befinner oss i – som ”det postsekulära samhället”. En talande men alltför okritiskt, vitt omfattande beskrivning.

Trevande religiösa ledare Ante Jakelen drar med sina medförfattare den 1 juli 2017 stora växlar på de abrahamitiska potential som fredsbyg-gare. Det finns det absolut fog för. Skada bara att den breda allmänheten inte fått någon adekvat information om konkret uppföljning av debattartikelns xstorstila anslag. Religiösa ledare som på allvar verkar för internationell och interreligiös mobilisering mot religiös extremism, måste för att nalkas målet, ta tydlig ställning för den demokratiska, sekulära rättsstatens rätt att hålla religionen åtskild från politiken i den löpande statsförvaltningen och i upprätthållandet av medborgarnas rätt till sin religion och sin rätt att avstå från religiösa påtryckningar.

”Demokratins ekosystem” Joel Halldorf använder begreppet ”demokratins ekosystem” i sin bok ”Gud: återkomsten” för att förklara och markera att enligt hans uppfattning behöver ”den sekulära demokratin det postsekulära samhällets religiösa influenser” som moralisk kompass.

Joel Halldorf har i det avseendet samma endimentionella syn på religionens verkningsgrad i en god riktning som de fyra artikelförfattarna ger uttryck i sin debattartikel ”Religion kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism”.

Till dessa religionens försvarare finns det anledninga att rikta en uppmaning att inte positionera sig själva i förhållande till de religiösa, blint målinriktade, ledare som inte blygs att öveträda religionsfrihetens legala gränser och inte sällan uttalar indirekta och direkta hot mot oliktänkande.

Konkret handling inom räckhåll Företrädarna för de abrahamitiska religionerna har att ta sitt globala ansvar. De flesta företrädare för de Abrahamistiska religionerna bestitter tillräcklig internationellt religiös och politisk kompetens för att inse – och stå för – att garanterad religionsfrihet måste överordnas de religiösa urkunderna.

Utifrån ärkebiskopens artikel 2017 och Halldorfs insikter om ett postsekulärt samhälle finns en god grund för dessa att tillsammans, nationellt och internationellt, lyfta fram de tre världsreligionernas gemensamma potentialer med siktet inställt på framtiden – gärna under begreppet De ´abrahamitiska religioner 2.0´ som arbetstitel på en förstudie.

Mycket vore vunnet om de i ett sådant projekt ställde sig bakom Wolfgang Schäubles berömda inledning vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg 2016:

”Staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.”

Nej till religiöst anpassad lagstiftning

Ordförande i Islams Ahmadiyya Församling Waseem Zaffar vill införa en ny lag om hets mot religiösa grupper (GP-debatt 26 aug)..

En sådan lag skulle, dels förstärka den svenska kontraproduktiva identitetspolitiken, dels fjärma oss från den demokratiska, sekulära rättsstatens grundfundament. Den skulle ge nytt utrymme för de religiösa krafter som redan visar att de inte vill respektera vår religionsfrihet. En sådan lag skulle bereda plats för aktörer som vill omdana vår rättsstat och införa politisk islam och med teokrati och diktatur som yttersta mål.

Att bränna böcker som uttryck för sin politiska eller religiösa agenda påvisar helt visst en brist på argument och vilja till konstruktiva samtal. Att handlingen som sådan kan uppfattas som hets mot religiösa grupper motiverar inga nya förbudslagar. Enligt den nu gällande lagen om hets mot folkgrupp är det redan förbjudet ”att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning” (https://www.aklagare.se/ordlista/h/hets-mot-folkgrupp/ ).

Waseem Zaffar påstår att Koranen sedan 1400 år ger individen samma rätt att ifrågasätta som religionsfriheten i Sverige garanterar på individerna på vårt territorium. Han påstår t o m att det är tillåtet att protestera, ifrågasätta och debattera (hans religion) som man vill – ”men på ett konstruktivt och fredligt sätt”.

Faktum är att det flera muslimska stater är straffbart att kritisera Koranen och imamer. Flera av de islamska teokratierna har skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar om mänskliga rättigheter i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Dessutom har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Måhända kunde Waseem Zaffar ha hävdat att det inte har stöd i Koranen?

I Sverige har religionen en annan laglig och normerande plats i enlighet med medborgarnas rättsmedvetande.

Waseem Zaffar väljer taktiskt att förorda särskild ”lag om hets mot religiösa grupper” för att precisera ett rekvisit som redan omfattas av gällande lag om hets mot folkgrupp, enligt ovan. Han kan inte ha annan avsikt än att ge religiösa grupper en särställning i svensk lagstiftning.

En parallell till det finner vi hos det nybildade muslimska partiet Nyans som vill att muslimer skall få status som nationell minoritet med de särskilda rättigheter som det innebär. Alltså samma som sedan år 2000 gäller för samer (urfolk), tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar som erkända som nationella minoriteter i Sverige. Minoritetsspråken är samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch.

Det hade varit klädsamt om Waseem Zaffar hade deklarerat var han och Islams Ahmadiyya Församling står denna fråga.

Sverige behöver inför valet 2022 en religionspolitisk sakdebatt som försvarar en tydlig religionsfrihet med vidareutvecklade rättigheter och begränsningar. Varje land som skrivit under FNs mänskliga rättigheter har rätt att göra inskränkningar om det anges i särskild lag på nationell nivå. (Alltså inte generella reservationer som vissa asiatiska stater gör med hänvisning till Koranen som grund för deras rättsordning, enl ovan.)

Partierna behöver inför valet 2022 positionera sig för eller emot en rättssäker religionspolitik med målet att Sverige – som sekulär demokratisk rättsstat – alltjämt ska vila på och byggas vidare på västerländsk judisk kristen tradition som tjänat och tjänar oss väl.

Ökad närvaro i Sverige av människor från totalitära och teokratiska regimer varav vissa – om än en mycket liten andel – ställer särskilda krav på vår sekulära religionsfrihets tillämpning, kräver en mer målmedveten religionspolitisk agenda.

Sveriges religiösa landskap har blivit spretigt och vi har ingen tradition av religionspolitiska kraftmätningar. Eftergift för Ordföranden Waseem Zaffars i Islams Ahmadiyya Församling blir ett första steg mot religiöst anpassad lagstiftning. Det ska vi inte ha i Sverige.

Ulf Lönnberg