– utvecklar religionsfrihetens tydliga rättigheter och preciserade begränsningar inom ramarna för internationella konventioner
– värnar öppen religionsdebatt, inklusive uttryck för ifrågasättande som av någon med annan syn uppfattas som blasfemiskt
– upprätthåller skillnaden mellan religion i sig och religiöst motiverade politiska ställningstaganden, där de senare måste kunna ifrågasättas utan religionens specifika logik
”Vad som är svenskt ändras ständigt, och ska få ändras. Samhällen som blickar bakåt för länge kör i allmänhet av vägen. Så Sverigedemokraternas försök att ta patent på ”svenskhet” hör hemma på soptippen med resten av 30-talsidéerna. Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar av sju i veckan.” (min kursivering)
”För vissa personer som bor i Sverige är det säkert högst naturligt med böneutrop, men det är att tänja på argumentationen att säga att böneutrop är något typiskt svenskt – – – i alla fall som det ser ut i skrivande stund (min kursivering).”
Intressant att båda ledarskribenterna tar ställning för böneutrop i Sverige. Självklart signalerar Aftonbladet sitt budskap medan Dagen signalerar åsikterna om ”böneutrop i skrivande stund” som lämnar öppet för fler böneutrop på fler platser i Sverige.
Ulf Lönnberg: Värna västerländsk kristen tradition – förbjud böneutrop
SD tar förvisso en illa underbyggd genväg i sin argumentation för att förbjuda böneutrop i Sverige. Men frågan om böneutropens plats i Sverige är relevant.
Stor inflyttning av människor med annan kulturell och religiös tradition har omdanat Sveriges religiösa landskap. Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte så sent som 2015. Andra och nya religiösa förhållningssätt tar nu stor plats i allas vår vardag.
Dags nu att ta ställning för västerländskt kristen tradition i Sverige. Det kan och ska ske utan att vi hänger oss åt religiöst utmanande mission eller rättsosäkra inskränkningar i religionsfriheten. Sverige ska som demokratisk rättsstat värna religionsfriheten och samtidigt hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner.
Det betyder att vi ska freda kyrkors klockringning. Vi behålla våra kristna lagstatdgade helgdagar utan utöka eller byta mot muslimska helgdagsafton som förts på tal. Utöver det ska vi upphöja delar ur skolans läroplan till lag, nämligen ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta [undervisningen] genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
Reglerad invandring och fungerande integration är goda motmedel mot oro i och påfrestningar på vårt religiösa landskap. Har man som invandrare aldrig briefats om hur västerländskt kristen tradition utvecklats i Sverige längs vägen till dagens sekulära rättsstat, kan rådande distans till religioner upplevas som udda, kanske t o m som diskriminerande. I den kontexten göder SD:s förenklade argument en skadlig polarisering i svensk politik.
Tidningen Dagens ledarskribent beskriver Svenska kyrkans klockringning som ”essentiellt skilt från det melodiösa böneutropet” (sic!). Faktum är att den förra i långa tider och nu används, dels för att kalla till gudstjänst, dels som samhällets profana kommunikatör vid viktiga och avgörande händelser.
Böneutropen är, trots sin melodiösitet, ett uttalat påbud om vem som är den enda guden och att alla på territoriet inom minaretens syn- hörhåll har att tillbedja anvisad gud. Det är viktigt att förstå att böneutropet per se inte är ett rekvisit för tillbedjan och religiös utövning bortom minaretens fysiska räckvidd. Kommunernas decibelgränser är lika för alla högtalaraktiviter i resp kommun. Förbud mot böneutrop är en riksdagsfråga.
SD behöver, liksom de övriga partierna i Riksdagen, utveckla en ny och målmedveten religionspolitisk agenda som värnar en robust och inte villkorslös religionsfrihet.
Tvingande påbud är inte tillåtet i religionsfrihetens namn.
Här finns tvivelsutan bristande konsensus mellan de samfundsföreträdare som vill behålla statens (ovillkorade?) ekonomiska stöd och andra, mindre tongivande, religiösa ledare som håller rågång till politiken och ser sin religiösa gärningen som överordnad partipolitiken.
Sverige behöver en religionspolitik som
– utvecklar religionsfrihetens tydliga rättigheter och preciserade begränsningar inom ramarna för internationella konventioner
– värnar öppen religionsdebatt, inklusive uttryck för ifrågasättande som av någon med annan syn uppfattas som blasfemiskt
– upprätthåller skillnaden mellan religion i sig och religiöst motiverade politiska ställningstaganden, där de senare måste kunna ifrågasättas utan religionens specifika logik
– upprätthåller vår sekulära rättsordning.
Alltså: Ja till klockringning. Nej till böneutrop.
’Sanningen är att böneutrop är lika mycket del av svensk kultur som allt annat som människor i Sverige ser som sin kultur. Det mesta av det som idag är ”urgamla svenska’
’Ett tveksamt uttalande, sett till historia och fakta. För vissa personer som bor i Sverige är det säkert högst naturligt med böneutrop, men det är att tänja på argumentationen att säga att böneutrop är något typiskt svenskt. I alla fall som det ser ut i skrivande stund. (min kursivering)
”Utan någon närmre beskrivning av ett tillfälligt omhändertagande får det enligt förvaltningsrättens mening anses stå klart att ett beslut om tillfälligt omhändertagande, i vart fall under tiden omhändertagandet består, har en påvisbar effekt för den som berörs av det”, skrev domstolen. Även rätten till rörelsefrihet och effektiva rättsmedel enligt Europakonventionen talar för en sådan tolkning.
I sak ansåg domstolen att det hade saknats lagstöd för omhändertagandet.”
”Claphaminstitutets rapport avslutar med en diskussion kring hur västvärlden kan bemöta de utmaningar mot mänskliga rättigheter som islam utgör. Där rekommenderar vi bland annat medier och politiker i väst att våga nämna de problematiska aspekterna av islam så att allmänheten bättre förstår den religiösa grunden till svårigheter i muslimska länder. ”
Tung debattartikel för riks-, regional- och lokalpolitiker i DNdebatt: ”För det är inte så att religionspolitik i Sverige är något som endast berör islam, endast är ett nutida fenomen eller endast hör samman med nutida immigration. – – Religionspolitik går att finna i alla samhällen eftersom religiösa människor och organisationer finns i alla samhällen. Den politiska styrningen måste därmed alltid förhålla sig till religion.”
Varför överklagar Humanisterna, har de trängande behov av att få statligt verksamhetsbidrag och möjlighet att anlita Skatteverket för inkassering av medlemsavgifterna?
(Självklart ska statliga administrativa och pekuniära servicefunktioner fördelas likvärdigt och rättssäkert bland berättigade servicemottagare.)
Låt oss vidga perspektivet:
1. Vad är/ska vara ett religiöst samfund i statens och myndigheternas mening?
2. På vilket sätt skulle Humanisterna påverkas/gynnas av att ha rättsligt samfundsstatus enligt Europakonventionens intentioner om religions- och övertygelsefrihet.
3. Vilka/vissa (eller alla?) livsåskådningar är skyddsvärda enligt Europakonventionens intentioner om religions- och övertygelsefrihet. skyddsvärda?
Med sådana förtydliganden platsar Humanisternas överklagan.
Men hallå, Humanisterna, – bidragsfiske…?!? Kommerskollegiums uppdrag är omöjligt enlig nu gällande regelverk. Många och även de religiösa må uppröras över att AIK (idrottsklubben) har registrerats som samfund. Viktigare och mer konstruktivt än att få samfundsstatus som kvitto på statens likvärdiga hållning till religioner och andra existensiella tankekonstruktioners och filosofiska aktörer vore att politikerna analyserade varför, var och hur det behövs en definition av ”samfund”. Att skydda religioner (och Humanisterna) kräver inte statliga bidrag som bevis. Grundlag och vanlig lag ger tillräckligt skydd. Humanisterna behöver ingen samfundsstatus för arbeta enligt sin ändamålsparagraf och få brett stöd för sin sak – yttrande- och åsiktsfrihet likvärdigt för religiösa och filosofiska aktörer. Vilka rättsliga konsekvenser följer om alla som vill fick registrera sitt ideprojekt som samfund? Att vi behöver nuvarande regelverk för att inte urvattna religioners plats i rättsstaten – som J Halldorf i inslaget antyder – är ju en annan diskussion. Nuvarande regelverk bidrar i sak inte till större rättssäkerhet för samfund (och Humanisterna?). Det handlar ytterst om att formulera kritiker för att bli berättigad till statligt stöd via Kommerskollegiums granskning. Inte heller religionsföreträdares legala förutsättningar ändras av att AIK är ett samfund enl Kommerskollegiums kriterier.
Är det möjligen dags att dra slutsatsen att socialdemokraternas 100-åriga politiska vision nu är på plats. Dags nu att Svenska kyrkan ska skiljas från staten fullt ut. Juridiskt är deras stora egendomar i Kyrkans egna händer. Men Svenska Kyrkan är det enda lagreglerade samfundet. Och det tudelade ledarskapet mellan ämbete och medlemmar/representerade av partipolitiska nomineringskommittéers valresultat/ måste omprövas och inför fullständiga skilsmässan låta kyrkan bygga sina egna beslutsprocesser. Märkligt att ingen partifri nomineringsgrupps ledamöter inte nyttjar sin röst för att ’internt’ verka för Svenska kyrkans skiljande från staten. I Riksdagen behövs ett parti som vill skilja Svenska kyrkan från staten fullt. Något behöver UNDER DENNA MANDATPERIOD driva fram frågan om att saken ska utredas. Sveriges religiösa landskap och Sveriges religionsfrihet med tydligare rättigheter och ny begränsningar kräver politisk kompetens och mod att strikt behandla olika religioner strikt och rättssäkert inom en politisk konsensus om att Sverige också framgent ska vila på västerländsk kristen tradition som gagnat – och kommer att gagna oss väl. /Ulf Lönnberg http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com
Svensk religionspolitisk debatt 