Juridik och rättsläge – Svensk religionspolitisk debatt

Ledarspaningar om böneutrop i Aftonbladet och Dagen

”Klart att böneutrop är en del av svensk kultur”, påstår Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg (10ds). Han skriver vidare

”Vad som är svenskt ändras ständigt, och ska få ändras. Samhällen som blickar bakåt för länge kör i allmänhet av vägen. Så Sverigedemokraternas försök att ta patent på ”svenskhet” hör hemma på soptippen med resten av 30-talsidéerna. Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar av sju i veckan.” (min kursiv)

”Nej SD, det går inte att förbjuda böneutrop”, påstår Dagens ledarskribent Steven Crosson (17ds). Han skriver vidare:

”För vissa personer som bor i Sverige är det säkert högst naturligt med böneutrop, men det är att tänja på argumentationen att säga att böneutrop är något typiskt svenskt – – – i alla fall som det ser ut i skrivande stund (min kursivering).”

Intressant att båda ledarskribenterna tar ställning för böneutrop i Sverige. Självklart signalerar Aftonbladet sitt budskap medan Dagen signalerar åsikterna om ”böneutrop i skrivande stund” som lämnar öppet för fler böneutrop på fler platser i Sverige.

Ulf Lönnberg: Värna västerländsk kristen tradition – förbjud böneutrop

SD tar förvisso en illa underbyggd genväg i sin argumentation för att förbjuda böneutrop i Sverige. Men frågan om böneutropens plats i Sverige är relevant.

Stor inflyttning av människor med annan kulturell och religiös tradition har omdanat Sveriges religiösa landskap. Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte så sent som 2015. Andra och nya religiösa förhållningssätt tar nu stor plats i allas vår vardag.

Dags nu att ta ställning för västerländskt kristen tradition i Sverige. Det kan och ska ske utan att vi hänger oss åt religiöst utmanande mission eller rättsosäkra inskränkningar i religionsfriheten. Sverige ska som demokratisk rättsstat värna religionsfriheten och samtidigt hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner.

Det betyder att vi ska freda kyrkors klockringning. Vi behålla våra kristna lagstatdgade helgdagar utan utöka eller byta mot muslimska helgdagsafton som förts på tal. Utöver det ska vi upphöja delar ur skolans läroplan till lag, nämligen ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta [undervisningen] genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

Reglerad invandring och fungerande integration är goda motmedel mot oro i och påfrestningar på vårt religiösa landskap. Har man som invandrare aldrig briefats om hur västerländskt kristen tradition utvecklats i Sverige längs vägen till dagens sekulära rättsstat, kan rådande distans till religioner upplevas som udda, kanske t o m som diskriminerande. I den kontexten göder SD:s förenklade argument en skadlig polarisering i svensk politik.

Tidningen Dagens ledarskribent beskriver Svenska kyrkans klockringning som ”essentiellt skilt från det melodiösa böneutropet” (sic!). Faktum är att den förra i långa tider och nu används, dels för att kalla till gudstjänst, dels som samhällets profana kommunikatör vid viktiga och avgörande händelser.

Böneutropen är, trots sin melodiösitet, ett uttalat påbud om vem som är den enda guden och att alla på territoriet inom minaretens syn- hörhåll har att tillbedja anvisad gud. Det är viktigt att förstå att böneutropet per se inte är ett rekvisit för tillbedjan och religiös utövning bortom minaretens fysiska räckvidd. Kommunernas decibelgränser är lika för alla högtalaraktiviter i resp kommun. Förbud mot böneutrop är en riksdagsfråga.

SD behöver, liksom de övriga partierna i Riksdagen, utveckla en ny och målmedveten religionspolitisk agenda som värnar en robust och inte villkorslös religionsfrihet.

Tvingande påbud är inte tillåtet i religionsfrihetens namn.

Här finns tvivelsutan bristande konsensus mellan de samfundsföreträdare som vill behålla statens (ovillkorade?) ekonomiska stöd och andra, mindre tongivande, religiösa ledare som håller rågång till politiken och ser sin religiösa gärningen som överordnad partipolitiken.

Sverige behöver en religionspolitik som

– utvecklar religionsfrihetens tydliga rättigheter och preciserade begränsningar inom ramarna för internationella konventioner

– värnar öppen religionsdebatt, inklusive uttryck för ifrågasättande som av någon med annan syn uppfattas som blasfemiskt

– upprätthåller skillnaden mellan religion i sig och religiöst motiverade politiska ställningstaganden, där de senare måste kunna ifrågasättas utan religionens specifika logik

– upprätthåller vår sekulära rättsordning.

Alltså: Ja till klockringning. Nej till böneutrop.

Ulf Lönnberg

Dagens Nyheter idag: ”Åklagare: Koranbränning utanför Turkiets ambassad var inte hets mot folkgrupp”

Citat ur artikeln – länk till artikeln nedan

I beslutet från den 12 mars står att ”den anmälda gärningen inte innefattar hets mot folkgrupp och inte heller något annat brott”.

– Kortfattat handlar detta om att det är en del av yttrandefriheten att bränna en koran, och det krävs starka skäl att inskränka yttrandefriheten. Detta är grunden i Europakonventionen och därmed också svensk rätt, säger Fredrik Ingblad.

Beslutet är ovanligt utförligt skrivet, säger han, för att förklara de rättsliga grunderna.

Den springande punkten är att det är skillnad mellan att uttrycka missaktning mot människor eller en grupp av människor – och mot en symbol för något.
https://www.dn.se/sverige/aklagare-koranbranning-utanfor-turkiets-ambassad-var-inte-hets-mot-folkgrupp/

Att som frikyrka ta emot statliga verksamhetsbidrag – är också ett politiskt vägval

Angelägen ledare i Dagen Underskattar de politiska krafter som vill inskränka samfundens rättigheter

Det handlar om den principiella skiljelinjen mellan religion och politik. Sverige ger ekonomiskt stöd till organisationer som (lyckas) definierar sig som religiöst samfund enligt Kommerskollegiets kriterier. Idag ser vi resultatet. Statliga subventioner som tjänar som hävstång och överrock i ett svåröverskådligt omvandlingstryck på vårt religiösa landskap.

Självklart har staten rätt att kräva demokrativillkor för bidragsberättigade organisationer som idrottsföreningar, biodlarföreningar, religiösa samfund m m.

Det är en mänsklig rättighet att få utöva sin religion. Det är ingen mänsklig rättighet att få ekonomiskt stöd för religiöst utövande.

Hur långt ett samfund vill tumma på sin tro för att få ekonomiska verksamhetsbidrag är deras egen bedömning och beslut.

Politiskt-religiösa rörelser som med öppen agenda verkar för islamsk rättsordning som utgår från Koranen, agerar per se sakpolitiskt och är hybrider som enligt Kommerskollegiets kriterier är religiösa samfund som agera politiskt med religionsfriheten som sköld mot politiska argument.

Verksamhetsbidrag till religiösa samfund ska upphöra.

Sverige behöver en ny och tydlig religionspolitik.

Och i väntan på den:

Finns det något samfund som överväger att avstå från bidrag och två sina händer från politisk anpassning?

Och hur skulle de motivera beslutet att avstå från bidrag?

– Eller vilka av samfundens behov/kostnader ska/behöver finansieras av staten?

Ulf Lönnberg

Ulf Lönnberg: Sverige behöver en religionspolitik

Sverige behöver en religionspolitik som

– utvecklar religionsfrihetens tydliga rättigheter och preciserade begränsningar inom ramarna för internationella konventioner

– värnar öppen religionsdebatt, inklusive uttryck för ifrågasättande som av någon med annan syn uppfattas som blasfemiskt

– upprätthåller skillnaden mellan religion i sig och religiöst motiverade politiska ställningstaganden, där de senare måste kunna ifrågasättas utan religionens specifika logik

– upprätthåller vår sekulära rättsordning.

www.svenskreligionspolitiskdebatt.com

STATUSSKILLNAD mellan FÖRENING FÖR GEMENSAM LIVSÅSKÅDNING och RELIGIÖST SAMFUND?

Dagen idag: Humanisterna överklagar – tar hjälp av en biskop och satanister

Varför överklagar Humanisterna, har de trängande behov av att få statligt verksamhetsbidrag och möjlighet att anlita Skatteverket för inkassering av medlemsavgifterna?

(Självklart ska statliga administrativa och pekuniära servicefunktioner fördelas likvärdigt och rättssäkert bland berättigade servicemottagare.)

Låt oss vidga perspektivet:

1. Vad är/ska vara ett religiöst samfund i statens och myndigheternas mening?

2. På vilket sätt skulle Humanisterna påverkas/gynnas av att ha rättsligt samfundsstatus enligt Europakonventionens intentioner om religions- och övertygelsefrihet.

3. Vilka/vissa (eller alla?) livsåskådningar är skyddsvärda enligt Europakonventionens intentioner om religions- och övertygelsefrihet. skyddsvärda?

Med sådana förtydliganden platsar Humanisternas överklagan.

Sund ansats mot blasfemilagar

*Ulf Lönnberg:*
*– Exempel på nödvändig positionering i gränslandet yttrandefrihet / religionsfriheten i kristna medier*

Många troende – inte minst frireligiösa – beskriver hur de ute i majoritetssamhället bemöts som udda och avvikande, särskilt om de öppet visar och tillämpar sin religion. Det kan förvisso bero på den troendes sinnelag och självuppfattning men – det oaktat – skymfas och mobbas troende i många fall, vilket är helt oförsvarligt. Samhället är inte statiskt och med målmedveten opinionsbildning kan självklart frireligiös opinionsbildning bidra till en positiv och rättssäker utveckling.

Nu tycker varannan svensk att man ska förbjuda offentlig Koranbränning eller offentlig bränning av andra heliga skrifter, som Bibeln. 42 procent av männen och 49 procent av kvinnorna är för ett förbud.

Nu behövs också aktivt frireligiösa aktörer som positionerar sig till yttrandefrihetens och religionsfrihetens försvar och som samtidigt håller emot illa underbyggda lagförslag som leder mot ett oåterkalleligt sluttande plan.

Särskilt de yngre generationerna torde ha lättare att svara för sig själva än många äldre som fostrats i gamla tiders auktoritetshämmade församlingar som tycks ha krävt mer lydnad än att ge uppmuntran och vägledning i lära och tro.

Äntligen börjar även kristna medier i Sverige ta till orda. Det finns en risk att krav på någon form av blasfemilagar och/eller förbud mot Koran- och Bibelbränning obetänksamt får passera också i vissa frikyrkors medlemskadrar. Många där tycker sig ju ha upplevt negativ särbehandling och mobbing.

Vänder vi blicken mot den muslimska diasporan i Sverige ser vi där tvingande påbud som grund i deras religiösa infrastruktur. I stor utsträckning drivs religiösa krav av imamer utan boskillnad mellan politisk islam och mer kulturella muslimers acceptans sv den västerländska rättsordningen.

Vi står inför en svårtydd omdaning: Den nya Centerledaren Muharrem Demirok beskriver sig som kulturell muslim men tycks ändå i huvudsak ställa sig bakom religiösa traditioner som inte utesluter tvång (slöjtvång på skolbarn?)

Det handlar nu om hur vårt religiösa landskaps kommer att vidareutvecklas. Det handlar om att upprätthålla en robust religionsfrihet på yttrande- och åsiktsfrihetens fundament. Om ny lagar behövs med minsta gemensamma nämnare i en religionsfrihet med tydligare rättigheter och mer preciserade begränsningar, det återstår att se.

Koranbränning som hatbrott har ännu inte prövats. I politiska avvägningar (efter ev rättsfall) kommer opinionstrycket från extremt politisk islam att öka med en målbild som inte utgår från kristen västerländsk tradition med vår rättsordning och vår yttrande- och åsiktsfrihet.

I bokstavs ordning utan rangordning vill jag uppmärksamma läsarna på tre mediainlägg som problematiserar vägvalen i denna svåra och ödesmättade fråga.

Dagen: Blasfemilagar är en riktigt usel idé ”Koranbränningarna har satt fokus på skillnaderna på olika staters och kulturers syn på skyddet av trossystem och religiösa objekt i kontrast till yttrandefriheten. – – Problemet med blasfemilagarna är att de ofta används som ett medel att komma åt oliktänkande.”

Sändaren: Hädelselagar vore ett steg i fel riktning ”Det som för någon är en hädelse är för någon annan en upprättelse. – – Det betyder inte att man får göra eller säga precis vad man vill för det. Tvärtom begränsar svensk lag redan i dag det som innebär förtal och missaktning liksom uppvigling och hat. Så är det eftersom Förintelsen, Kosovo och Kigali har lärt oss att ord kan leda till fördrivning och dödsfabriker. Något liknande får vi varken riskera eller acceptera och därför har yttrandefriheten ett antal skyddsvallar.”

Världen Idag: Kristna ledare vill förbjuda koranbränning – men avråds ” – Religiösa ledare bör vara försiktiga att föreslå inskränkningar i yttrandefriheten, det sägs mycket i religioners namn som absolut kan upplevas som kränkande för vissa. Alla idéer måste få lov att utmanas på olika sätt [säger Sofie Löwenmark] En annan aspekt som hon lyfter är risken att det är de mest högljudda som samhället lyssnar till.”

Ulf Lönnberg

Muslimer är ingen folkgrupp

Den här artikeln ligger ute på Face-Book där den kommenterats. Nedan, efter artikeln, ett uppföljningsinlägg av Bengt Sareld.

Jag förstår inte det återkommande talet om att muslimer skulle vara en folkgrupp.

Muslimer är ingen folkgrupp! Lika lite som nazister är en folkgrupp. Eller kommunister. Inte heller mormoner eller Livets ord är en folkgrupp.

Judar är en folkgrupp. Och romer. Är du romsk så är du, du kan inte plötsligt bestämma dig för att du istället vill vara same. Men en religion eller politisk ideologi kan du byta. Du kan på grundval av nyförvärvad information eller nya erfarenheter ta steget och lämna en nazistisk övertygelse, eller konvertera från en religion till en annan.

Det särskilda skydd för folkgrupp som lagen föreskriver har ju tillkommit just för att du inte själv har valt din folkgrupp, inte är ansvarig för detta val, och inte kan förändra denna tillhörighet.

Att ha en politisk eller religiös tillhörighet däremot är ett eget val, ett val som du själv har ansvar för. Och detta ansvar gäller även om du ”tilldelats” en politisk eller religiös tankevärld av dina föräldrar: Så snart du är i ålder att du kan tänka självständigt har du ett eget ansvar vad beträffar ditt val av religiös eller politisk ideologi. Och för att du ska ha möjlighet att utöva detta ansvar krävs att samhället kan härbärgera en öppen och fri debatt.

Och om viss kritik av religion eller politik förbjuds eller undertrycks är debatten inte fri.

En fri debatt innebär ett skydd för den som framför åsikter som någon annan ogillar. Att införa blasfemilagar innebär att vi måste börja avgöra vad som är blasfemi. Det är en hopplös uppgift: Är det ljudnivån på den som hävdar sin kränkthet som ska avgöra vad som är blasfemi?

Vad beträffar islam vill de gärna se sig själva som en folkgrupp. Det gör de bland annat genom att i sin politiska och religiösa dogmsamling ha föreskriften att du inte får lämna gruppen. Förbudet mot apostasi – som dock inte följs 100-procentigt – är så pass starkt, att det i nära nog alla världens ca 50 islamdominerade länder finns straff i kriminallagen mot detta. Och i 13 av dessa länder är det till och med dödsstraff! I områden där islam är i minoritet sker ändå ett visst bestraffande, om inte annat så genom social exkommunicering. Den kan gå så långt att en apostat kan välja att flytta, eller till och med gå under jorden, för att säkra sitt eget liv.

För oss som är icke-muslimer: Att bejaka tanken på att islam är en folkgrupp innebär de facto ett halvt bejakande av det muslimska förbudet mot apostasi. Vill vi ha det så? Är det rätt att en muslim som överväger att lämna islam ska känna sig hotat av de egna?

Om nu inte islam är en folkgrupp är rimligen inte heller lagen om hets mot folkgrupp relevant när det gäller kritik av islam eller framförande av det som från muslimskt håll uppfattas som blasfemi. Men fortfarande gäller ett krav på anständighet i kritiken av islam. En anständighet som det inte finns skäl att lagstifta om. Lika lite som vi förordar lagar mot oanständigheterna i Pride-paradernas provokationer.

Nej, islam är en kombination av politik och religion. Dess bekännare, den muslimska umman, är en religiös/politisk grupp som du väljer att tillhöra eller inte tillhöra, men islam är ingen folkgrupp.

Bengt Sareld
Fil. mag., pensionerad it-konsult

– – – – –

Bengt Sarelds uppföljningsinlägg i FB-tråden

Ja jag är medveten om att lagen inkluderar religion i den paragraf som hanterar hets mot folkgrupp.

Jag vänder mig mot detta, med argumentering enligt inlägget: ras hudfärg, nationellt ursprung och etniskt ursprung är egenskaper som följer dig vare sig du själv vill det eller inte. Du kan inte rimligen ställas till svars för dessa tillhörigheter.

Trosbekännelse däremot är ett eget val. Även om föräldrapåverkan spelar stor roll i mitt val av trosbekännelse, även efter att jag blivit myndig, så är det ändå ett val som jag kontinuerligt gör, med ledning av insikter och erfarenheter som jag förvärvar under livets gång. Även om den omgivande kulturen som jag växer upp i har stor betydelse för mina livsval, min tro, mina övertygelser och min livsåskådning, är det att underkänna varje människas eget ansvar om vi betraktar dessa val som ödesbestämda.

Notera också att politisk övertygelse INTE finns med i det som lagtexten förstår med folkgrupp. Det är en viktig iakttagelse: vår tids svenska lagstiftning hade t ex inte kunnat användas mot dem som på 1930-talet – med stora personliga risker, även i Sverige! – protesterade mot nazismen.

Just islam är både religion och politik. De båda är – enligt muslimerna själva – sammantvinnade till oskiljaktighet. För min egen del är det islams politiska ambitioner – som ju också ställer högst besynnerliga anspråk även på icke-muslimer! – som jag bekymras av, och som jag anser MÅSTE få kritiseras. Att en muslim kan känna sig kränkt av att jag kritiserar den politiska aspekten av islam ska INTE kunna medföra åtal mot mig enligt lagen om hets mot folkgrupp. Lika lite som de regelbundet förekommande hätska utfallen i riksdagen partierna emellan.

Den som inte ser islams politiska aspekter, eller i försonlighetens namn kanske inte VILL se dem, bör ta sig en titt på de ca 50 länder i världen där islam är i majoritet. Inget av dessa länder har ”alltid” varit islamdominerade. De kännetecknas av blasfemilagar som tolkas in absurdum och hämmar yttrandefriheten, av lagar som förbjuder apostasi vilket gör religionsfriheten till ett skämt, av en föråldrad patriarkal syn på förhållandet mellan könen, av ett vi- och dom-tänkande där ”otrogna” enlig lagen har ett lägre värde och begränsade rättigheter jämfört med de ”rättrogna”. I många av dessa länder är repressionen i guds namn ständigt närvarande – och uppbackad av den religiösa majoriteten. Inget av dessa samhällen vill jag själv leva i.

Det har stor angelägenhetsgrad att islam med dess politiska konsekvenser kan kritiseras utan att kritikerna ska kunna skrämmas till tystnad med hot om åtal enligt lagen om hets mot folkgrupp.

XXX

Koranbränning hotar inte muslimers religionsfrihet

Gästkrönika i Kvartal (kan ligga bakom betalvägg) av Jacob Rudenstrand från Svenska evangeliska alliansen.

”Anklagelser om att kränka religiösa känslor och krav på blasfemilagar, är snarare ett uttryck för att begränsa religionskritik och -frihet. Lösningen på polarisering är inte att förbjuda stötande uttryck, utan att ägna sig åt mer och bättre uttryck och debatt.”

”Det var inte för intet som Europaparlamentet häromveckan, i sin årsrapport för 2022 om mänskliga rättigheter och demokrati i världen, kraftfullt markerade mot hädelselagar.”

Sameh Egyptson replikerar: Normalisering av slöjan är vansinne

I GPdebatt 1/2 Huma Zafar hävdar att hon genom att bära hijab kämpar för kvinnors rätt att slippa bli sexualiserade. Men påbudet om slöjan är en patriarkal idé som går ut på att kontrollera kvinnor och det är vansinne att normalisera den, skriver Sameh Egyptson.

”Huma har valt fel symbol för att protestera mot förtryck mot kvinnor i världen. Hijab ingår i ett system som kräver att samhället totalitärt ska underkasta sig denna hållning och det är det som politisk islam står för. Normalisering av hijab är vansinne och Sverige befinner sig nu på ett sluttande plan mot ofrihet.”

Länk till artikeln http://www.gp.se/1.23840433 http://www.gp.se/1.23840433

Ulf Lönnberg i NWT: Utred förbud mot slöja på skolbarn

Länk till debattartikeln i NWT (om den är låst finns min text nedan)

Det har länge talats om förbud mot slöja på skolbarn och flera partier positionerade sig under förra mandatperioden, skriver Ulf Lönnberg.

I regeringsförklaringen utlovades ett paradigmskifte för att bryta konsekvenserna av ”invandringen till Sverige [som] har varit ohållbar” med löfte att ”inga flickor och kvinnor ska tvingas anpassa sina liv till våldsamma eller kontrollerande män”.

Nu när Högsta förvaltningsdomstolen har klarlagt rättsläget är det tid att agera. Tillsätt snarast en utredning. Den 8 december 2022 meddelade HFD (Mål: 4266-21, 4120-21) att det inte finns stöd i lag för en kommun att i kommunala förskolor och grundskolor att förbjuda huvudduk och liknande plagg. Detta med anledning av Skurups och Staffanstorps beslutat om integrationspolicy bl a med förbud mot slöja på skolbarn.

Det har länge talats om förbud mot slöja på skolbarn och flera partier positionerade sig under förra mandatperioden. I SVT:s intervju den 23 augusti 2019 ville Moderaterna och Sverigedemokraterna utreda frågan. Vänsterpartiet sa nej, Liberalerna hade diskuterat frågan, Centerpartiet föreslog inget förbud och Miljöpartiet tyckte att förbud inte är rätt väg att gå. Socialdemokraterna avböjde att svara och Kristdemokraterna återkom just då inte med något svar.

Men på Expressen Debatt den 22 mars 2021 meddelade KD att de också kommer att verka för att slöjor inte tillåts på flickor i förskolor och i lågstadiet. Liberalerna har, enligt uppgift, diskuterat frågan men ännu inte satt ner foten.

Nu finns förutsättningar att tillsätta en utredning som ska komma med slutbetänkande i god tid före nästa val.

Ulf Lönnberg

Driver bloggen svenskreligionspolitiskdebatt.com