Richard Jomshof (SD): Ge muslimska barn en rimlig möjlighet att integreras

Richard Jomshof (sd)

Richard Jomshof, partisekreterare i sd, poängterar att han ”värderar mycket av det som finns inom kristendomen” och han poängterar att han ”själv saknar gudstro”. Han utvecklar detta i Dagen 10/3 under rubriken Ge muslimska barn en rimlig möjlighet att integreras.

Hans debattartikel är ett tydligt exempel på att även bland oss utan gudstro finns det politiker som granskar och analyserar hur olika religioner i olika grad sätter – positiva och negativa – avtryck i olika rättsordningar, grundlagar, lagar och förordningar.

Det är med en sådan värderingsskala som religion och politik ska hållas åtskilda. Det gäller i allas vårt allmänpolitiska samhällsengagemang och därutöver i särskild grad för våra riksdagsledamöters opinions- och lagstiftningsarbete.

Socialdemokraterna och vänstern såg inte heller detta komma. Skärpta kontroller, demokratikrav, ägarprövning mm är både nödvändigt och bra. För sådana åtgärder finna stort stöd i opinionen.

Men elefanten i rummet är och förblir de muslimska friskolorna. Deras religiösa rötter vilar på grundprincipen att individen är underordnad klanen och att rättsväsendet – som vilar på Koranen som rättskälla – behandlar och dömer män och kvinnor olika, håller skolbarn könsseparerade med normen att pojkar ska kolla hur flickor uppträder enligt religiösa normer. Prygel och dödsstraff finns i straffskalorna.

Bra att Sverigedemokraterna (som enda parti?) – konsekvent värnar vår sekulära, öppna, demokratiska rättsstat och samtidigt utgå från det faktum att islam i grunden inte accepterar annat än Koranen som rättskälla. En sådan religions utopier är inte förenliga med den västerländska kristna traditionen som väl tjänar – och tjänat – vår religionsfrihet, demokrati och rättssäkerhet över tid

Richard Jomshof skriver ”Också tanken omatt varje enskild individ har ett personligt ansvar för sina egna gärningar är grundläggande kristna värden som ligger till grund för vårt demokratiska tänkande, våra lagar och vårt rättsväsende.”

De konfessionella friskolorna kommer att bli en av de stora valfrågorna i höst. Svenskt skolsystem ska vara en del i integrationen av alla barn och främst för de barn som av föräldrar hålls fjättrade i religiöst tvång.

Ulf Lönnberg, driver bloggen svenskreligionspolitiskdebatt.com

Religionsfriheten – den första rättigheten

Jacob Rudenstrand
Den första rättigheten – frihet till religion, frihet från religion
Timbro förlag, 2022, 266 sidor

När svenskarna rangordnar de viktigaste demokratiska principerna kommer religionsfriheten sist, enligt Pew Research Center, år 2020. Listan toppas av jämställdhet mellan könen, opartiskt rättsväsende, regelbundna val, yttrandefrihet och fria medier i nu nämnd ordning.

Det är en av många sakuppgifter i Jacob Runestrands bok som med många citat belyser religionsfrihetens status och villkor över tid.

Jacob Runestrand

Jacob Rudenstrand vänder sig till opinionsbildare, lobbyister och de politiska partierna. Även de som inte fullt ut ser religionsfriheten som förutsättningen för den demokratisk rättsstaten har anledning att ta del av de problem och inskränkningar som Jacob Rudenstrand analyserar. (Humanisterna hävdar att yttrande- och åsiktsfriheterna i sig skyddar religionsfriheten och därför inte behövs i lagstiftningen.) De som vill införa måttliga, träffsäkra och rättssäkra inskränkningar i religionsfriheten har mycket att hämta i Jacob Rudenstrands problematiserande texter.

Jacob Rudenstrand gör nedslag från långt före upplysningen och fram till den dagsaktuella pandemins – med religionsfrihetens mått mätt – inkonsekventa restriktioner 2022.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Han har en fil kand i journalistik med inriktning mot religionsvetenskap och han även varit gästforskare vid Hudson Institute Center for Religious Freedom i Washington DC. och han är styrelseledamot i Open Doors Sverige.

Det är ovanligt att aktörer med uttalad religiös/kristen hemvist tar sig an att granska och sortera politikens och rättsstatens villkor för religionsfriheten. Religionföreträdare diskuterar sällan helheten utan fokuserar på enstaka konfliktytor som julavslutning i skolan, hädelse, samkönade äktenskap mm utan att se religionsfriheten som en av flera systembärande faktorer. Det leder inte sällan till att religionsföreträdares propåer uppfattas som avgränsade särintressen för ett fåtal.

Jacob Rudenstrand döljer inte sin tro, för honom är religionstillhörighet och religionsutövning mer än en privatsak. Han värnar religionens och trons plats i samhället. Hans ärende är att sprida kunskap om filosofers och tänkares omsorg om religionsfriheten och med detta fördjupa det offentliga samtalet här och nu.

De senaste decenniernas invandring med otillräcklig integration har satt det svenska religiösa landskapet under hårt omvandlingstryck. För många migranter är det norm att tillämpa sina religiösa traditioner i det offentliga rummet och på arbetsplatsen. I den muslimska diasporan finns allt från acceptans av den ’svenska normen’ att hålla religionen privat till tolerans av religiösa uttryck och till urkundstolkade krav på religiös särlagstiftning. De extrema krafter som vill införa sharialagar med Koranen som rättskälla driver en politisk/religiös agenda som i vår västerländska demokratiska kontext ytterst handlar om partipolitik.

Jacob Rudenstrands styrka är att i detta sammanhang hålla sig borta från teologiska tolkningar. Han visar hur tanke- och trosfrihet försvarats genom historien av såväl religiösa som politiska ledare. Därmed har den västerländska kristna tron för många – och den västerländska kristna traditionen för flertalet (svenskar idag) – befästs som en av samhällets grundstenar.

Jacob Rudenstrand bjuder därmed in till ett konstruktiv offentligt samtal om religionsfrihetens funktion där frihet till religion och frihet från religion inte nödvändigtvis är varandras motsatser utan det gränssnitt där religionsfrihetens rättigheter kan förtydligas och vissa preciserade begränsningar anges. I en demokratisk rättsstat kan ingen religion – i religionsfrihetens namn och mot gällande lagar – utövas fullt ut i enlighet med generella eller detaljerade påbud i religiösa urkunder, sedvänjor och traditioner.

I kapitlet ”Demokratiska värderingar? Staten och samfunden” frågar sig Jacob Rudenstrand:
>”Varför behövs ytterligare omdömen riktade mot just religiösa samfund?” och svar själv: ”Den som bryter mot lagen kan ju redan åtalas och fällas enligt gällande lagstiftning oavsett sammanhang.”

Med den frågeställningen bjuder Jacob Rudenstrand in oss till fortsatta samtal.

Ulf Lönnberg

Bi Puranen om Migranters korta livsperspektiv ger problem med integrationen.

Utdrag ur den informativa artikeln: ”Föräldrar som har det korta livsperspektivet är överlag nöjda med sitt nya liv i Sverige – att man såväl kan ha en stor familj med många barn, som ha kvar möjligheten att praktisera sin religion och de seder och bruk man vuxit upp med.” Länk till hela artikeln

Ulf Lönnberg kommentar:

Att ”ha kvar möjligheten att praktisera sin religion” ingår självklart i den religionsfrihet som FN och vi i västerlandet formulerat den och tillämpar den. För den som kommer från teokratiska regimer finns inte samma rättsliga syn på religionen som där är den statens rättskälla och dessutom förbjuder den enskilde att lämna eller byta religion.

Utifrån de förutsättningarna behöver vi förtydliga religionsfrihetens rättigheter och införa ny skärpta och rättssäkra begränsningar i nationell lag inom ramen för FN:s gällande religionsfrihet.

Se min artikel Olika syn på religionsfrihet

Ulf Lönnberg: ”Identitetspolitik hör inte hemma i svensk religionspolitik”

Fr vänster: Professorerna Ulf Bjereld och Marie Demker och Bloggen Svensk Religionpolitisk Debatts Ulf Lönnberg

Bjereld/Demker på villovägar när de likställer intressepolitik och identitetspolitik som likvärdiga sakpolitiska områden.

Sedan två decennier är Sveriges politiska och religiösa landskap under stark omvandling. Under samma tid har identitetspolitiken slagit rot i några riksdagspartier. Nu ska vi enligt Professor Ulf Bjereld och Professor Marie Demker betrakta intressepolitik och identitetspolitik ”som två lika berättigade sakområden” (DN-Debatt 7ds).

Intressepolitik vs identitetspolitik

Men intresse- och identitetspolitik kan inte reservationslöst likställas och inordnas i de ideologiska matriserna.

Bjereld/Demker skriver:

”Den mest kontroversiella frågan i debatten om identitetspolitik är om personliga erfarenheter av det specifika förtryck en grupp utsätts för också ger ett tolkningsföreträde till den ”sanna verkligheten.”

Bjereld/Demker bortser från de motsättningar som växer okontrollerat när olika kulturella och religiösa ”sanna verkligheter” får ”sina identitetsdefinierade” friheter fullt ut – utan lagligt reglerade rättigheter med preciserade begränsningar.

Ingleharts-Welzes kulturella karta

Identitetspolitikens spännvidd illustreras i Ingleharts-Welzes kulturella karta över världens traditionella kontra sekulärt-rationella värden å ena ena sidan och överlevnad kontra självuttryck å den andra (det sekulära Sverige finns isolerat högst upp till höger).

Mänskliga rättigheter och religionsfrihet definieras och tillämpas oförenligt på olika håll i världen. Bjereld/Demker drar en uppseendeväckande slutsats:

”Det är därför avgörande för en god demokratisk diskussion att målmedvetet dekonstruera dessa identiteter, i syfte att peka ut det intresse som finns inbyggt i identiteten.”

Bjerelds/Demkers identitetspolitiska överrock

Bjereld/Demker efterlyser någon slags påverkan som ska få berörda personer att omformulera sina identitetspolitiska krav för att passa bättre på den traditionella väster-högerskalan. År 2021 – under Kyrkovalsåret och ett år före det allmänna valen till Riksdag, Regioner och Kommuner – skissar de två professorerna på identitetspolitiska överrockar i Sverige.

Politisk dekonstruktion

Att ”dekonstruera identiteter” à la Bjereld/Demker väcker frågan: Vem har/ska ta sig rätten att dekonstruera vems visioner?

Vill Bjereld/Demker i praktiken tvinga de politiska partierna att deklarera vilkas kulturella och religiösa identiteter som ska få större utrymme på andras bekostnad? Erfarenheter från Sovjet och Tredje Riket förskräcker. I Sverige behöver vi nu och framgent en vidareutvecklad religionsfrihet med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar. I alla tider har politiska makthavare nyttjat träffsäker identitetspolitik och stympad religionsfrihet för att egga och köpa populistiska och maktsugna aktörer.

Motsättning mellan integration och assimilering ska INTE i vår svenska demokratiska rättsstat lösas med identitetspolitisk dekonstruering i statlig eller partipolitisk regi.

Nej till identitetspolitiskt tolkningsföreträde

Rätten till ett identitetspolitiskt och praktiskt tolkningsföreträde kommer alltid att försvaras hårt och oresonligt av identitetspolitiska fundamentalister. Den strategin delas inte av de kulturellt och religiöst moderata aktörer som väljer partipolitiken före utomparlamentariska genvägar.

Varje individ som söker sig från krig och diktatur för ett tryggare liv har att nyttja de rättsliga och demokratiska verktyg som råder på den nya, givna platsen.

Det ska alltjämt vara upp till varje enskilt politiskt parti att attrahera väljare på demokratiska, egna meriter. Vänster- och högerextrema populister må för sin sak anamma Bjerelds/Demkers dekonstruktionspolitik.

Skiljelinjen är tydlig

Skiljelinjen går mellan de politiska strateger som aktivt vill dekonstruera kulturella och etniska olikheter och de politiker som i västerländsk rättslig och kristen tradition förmår att hålla stånd mot oprövad indentitetspolitisk och polariserande underminering av vår sekulära rättsstat på demokratins grundprinciper.

Ulf Lönnberg driver bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com

Debatten om problematiska inslag i islam hindras av språkpoliser

Jacob Rudenstrand, Dagen:

Men kritik av, och debatt om, företeelser inom islam kan aldrig reduceras till bara en fobi lika lite som kritik av kristen tro till kristofobi. – – Att debatten om problematiska idéer inom islam och muslimska organisationer ständigt hindras av språkpoliser snarare än följs upp av fördjupande frågor tyder tyvärr på motsatsen.

Länk till artikeln

Se även hans tidigare artikel Ointresse för religionsfrihet bidrar till åsiktskorridor

Om rättsläget för anställda att bära religiösa symboler

Ruth Nordström, advokat och Rebecca Ahlstrand: jurist:

”Skulle det omfatta både Pride-flaggor som muslimsk huvudduk och politiska pins eller andra politiska och religiösa symboler och uttryck? Det är viktigt att understryka att grundhållningen i EU-rätten och Europakonventionen är att ingen får diskrimineras på grund av sin trosuppfattning om det inte finns legitima och giltiga skäl, som går att motivera. Det krävs också att det gäller en viss typ av arbete eller tjänst där individen syns som ett ansikte utåt för ett företag.”

Länk till Dagens Juridik