Claphaminstitutets rapport 8:2024, Den goda familjen – En sammanställning av forskningsläget om äktenskapets betydelse för individ och samhälle, redovisar utöver vetenskapligt underlag nio konkreta rekommendationer till ”politiker och andra relevanta aktörer med influens på samhället”.
Opinionsbildare och politiker väger måhända forskning och empiri efter egna måttstockar mot sina ideologiska utopier. Mer om det och de nio rekommendationerna nedan.
Rapporten tar avstamp i flera forskares rön; den engelske socialantropologen Joseph D. Unwins Sex and Culture, publicerad 1934 och Carle C. Zimmermans Family rand Civilization, publicerad 1947, av dessa två är den sistnämnde kanske är den som fallit mest i glömska.
I rapporten sammanvägs ett stort antal mätningar (paraplyöversikt) och konsekvenserna av vitt skilda familjerelaterade variabler redovisas på bred front; par- familjerelationer, äktenskap, skilsmässor, på- och av-förhållanden’, barns separation från en eller båda föräldrarna är några exempel på variabler vars inverkan kan mötas mot individers status i allmänt psykiskt välmående, barnets väg mot kriminalitet, missbruk av olika slag samt livskvalité vid svår sjukdom.
Variabeln föräldraförmåga sticker ut. Här ligger ett embryo för framtida uppföljningsrapport om föräldrarförmågans status och möjligheter i dagens nu så vanliga och komplicerade datamiljöer.
Familjebegreppet utmanas och omdefinieras över tid. Klansamhälle, polygami, kusingifte ställer förr och nu föräldrarförmågan i annan dager. Kulturkrockar av det slaget berörs inte, kanske för att Rapportens syftet är att stärka kärnfamiljens form och tillämpning i västvärlden.
Flergenerationssamhällets utmaningar och möjligheter är redan här – vart tredje som föds idag blir 100 år och redan idag ser vi fyra (och fem?) generationer tillsammans vid familje- och släktmiddagar.
Claphamsinsitutets rapport borde inspirera aktörer som vill bygga vidare på den kunskap som historien lärt oss hittills om vad ’Den goda familjen’ kreerar över generationsgränserna.
Unwins tes är att i varje kultur och civilisation finns likartade livscyklar som inleds med en strikt kod för sexuellt beteende och ställs efter hand inför kravet på fullständig frihet att uttrycka individuell passion. Unwin drar slutsatsen att samhällen som tillåtit eller uppmuntrat promiskuitet varit dömda att försämras – utan undantag.
Vidare konstaterar Unwin att varje samhälle (jag tolkar in gemenskaper, klantradition, stat?) själva kan välja mellan sexualiteten med uppmuntrad frihet mot strikta sexuella normer som katalysator för människans ansvar och värderingar mellan generationerna. Rapportförfattarna citerar Unwin: ”men inte [välja] både ock – beviset är att det inte kan göra båda delar under mer än en generation”.
Det är i detta perspektiv som rapportens nio konkreta rekommendationer må inspirera till en fördjupad debatt om kärnfamiljen. Men samhällsaktörer och politiska partier behöver själva komplettera med (nya?) visioner och lägga nytt bränsle i en debatt som hittills blivit förutsägbar med nötta argument.
Rapporten rekommenderar bl a att arbeta för att värderingar som trohet och överlåtelse ska ingå i skolans läroplan, att införa äktenskaps- och relationsundervisning i gymnasiet, begränsa tillgänglighet för pornografi för barn, ge familjerna ekonomisk frihet att själva samordna familjeliv och arbetstid, slopa allt skattefinansierat stöd till organisationer som förmedlar visionen att slå sönder familjen, det ska inte vara skambelagt att ta hjälp av familjeterapeut mm.
Utöver de rekommendationerna, som vilar på historisk grund, är det dags att vidareutveckla och bredda kärnfamiljens uppgift, funktion och rättigheter i vår demokratiska rättstat som framgent ska byggas vidare på västerländsk kristen tradition som tjänat och tjänar oss väl.
Ulf Lönnberg
