Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar ingen demokrati (foto: Ulf Lönnberg – om inget annat anges)
Kategori: Rågång mellan religion och politik
Såväl politiska som religionsföreträdare har i den bästa av världar och i vår sekulära demokratiska rättsstat att definiera och upprätthålla rågången mellan religion och politik.
Utdrag ur Birger Salts artikel: ”Partiet Nyans och det mindre Visionspartiet (bildat av avhoppare från Nyans) är två partier med en stark muslimsk identitetspolitik. – – – Dessa partier driver en politik som sätter muslimska intressen i centrum. De vill ha särlagstiftning och särbehandling som inte gäller majoritetsbefolkningen – från minoritetsstatus i grundlagen till krav på att samhället ska anpassas efter religiösa normer. Det handlar inte om klassisk integration utan om parallella rättigheter. – – – Dessa partier driver en politik som sätter muslimska intressen i centrum. De vill ha särlagstiftning och särbehandling som inte gäller majoritetsbefolkningen – från minoritetsstatus i grundlagen till krav på att samhället ska anpassas efter religiösa normer. Det handlar inte om klassisk integration utan om parallella rättigheter.”
Ulf Lönnberg: I debattartikeln påvisas demokratins svåra utmaningar att försvara och upprätthålla sig själv. Som B Salt skriver har vänster-partiers historiskt ideologiska kompass ändrat riktning till att följsamt urlaka den sekulära demokratiska rättsstatens fundament.
Medan dagens regeringsunderlag vänder bort blicken i stundande valrörelse.
Det handlar om vänsterns röstmaximering, eftergifter för religiös fundamentalism i religionsfrihetens namn och ytterst vägen in i parallella rättssamhällen.
Ur bloggarkivet denna dag 2025: Ulf Lönnberg: Islam mobiliserar – Enighetspartiet (på Bulletin-debatt) >>>Enl senare info ställer partiet inte upp i valet 2026. Partiledaren väljer annan form av opinionsbildning för sin sak
Religionsfrihet i det svenska utbildningsväsendet – en studie om religiös klädsel och religiösa symboler, kandidatuppsats av Caroline Olsson publicerad år 2013.
Summary, in Swedish
Sverige utvecklas i en allt mer multireligiös anda och religion tar åter igen en allt större plats i samhället. Syftet med denna uppsats är att, inom skolans sfär, utreda problematiken kring religionsfrihet uttryckt i klädsel och symboler. Därutöver behandlas dess olika motstående intressen. Vidare syftar uppsatsen till att undersöka när religionsfriheten kan inskränkas. Uppsatsen behandlar bl.a. frågeställningar om huruvida positiv och negativ religionsfrihet tillåts lika stort utrymme inom skolan, om hur man avgör vilka kläder och symboler som är religiösa och om vi kan vi inskränka en elevs religionsutövning i olika utsträckning beroende på om skolan är offentlig eller privat. Uppsatsen omfattar endast utbildningsverksamheter över grundnivå och de fall där elever uttrycker en religiös manifestation. Uppsatsen skrivs utifrån de situationer då en elev uttrycker en religiös manifestation. I begränsad utsträckning kommer även genderjämlikhet behandlas.
Fokus i uppsatsen ligger på RF:s och EKMR:s bestämmelser om religionsfrihet. Stadgandena om diskriminering och om utbildning behandlas inte i någon större utsträckning. Material som används är lag, förarbeten, praxis, doktrin och Skolverkets vägledningar.
Utredningen visar att vid bedömningen huruvida en manifestation är skyddad av artikel 9 EKMR ställs krav på att den s.k. Arrowsmith-principen uppfylls. Positiv och negativ religionsfrihet kan förklaras som två sidor av samma mynt och därför torde de få lika stort utrymme inom skolans sfär. Det synes att varken den positiva eller den negativa religionsfriheten kan utvidgas utan att inskränka och därmed kränka den andra rättigheten. Praxis från Europadomstolen är gedigen men konventionsstaternas bedömningsmarginal medför en osäkerhet kring hur liknande frågor skulle besvaras i Sverige. Vid en uttolkning av en symbols eller klädsels status som religiös bör vikten läggas vid vilket sammanhang symbolen eller klädseln förekommit i. Vad den enskilde och en tredje part anser om klädseln eller symbolen kan även ha inverkan på statusen. Privata och offentliga verksamheter har olika parametrar att ta hänsyn till, såsom demokrati, pluralism, neutralitet och säkerhet, men sammantaget är en bedömning i varje enskilt fall nödvändig.
Det vi ser är ett skifte i själva synen på religionsfrihet, från individens rätt att tro, tvivla eller avstå, till att skydda kollektiva anspråk formulerade av de mest högljudda. Försvaret av religionsfrihet blir i realiteten ett försvar av social kontroll.
Det som snabbast mobiliserar sig är de med resurser och nätverk. De som påstår sig tala för alla muslimer i religionsfrihetens namn. Högljutt protesterar de mot förslag om niqabförbud men tiger om de starka normer som pressar unga flickor att bära slöja.
Officiellt beskrivs EuQu som ett historiskt forskningsprojekt. Men på projektets egen hemsida betonas att man vill ”utmana etablerade idéer om europeiska religiösa och kulturella identiteter”.
Kopplingar som oroar
Kritiker som den franske parlamentsledamoten Fabrice Leggeri har kallat EuQu en omskrivning av Europas historia, betald med offentliga medel. Han pekar på forskare inom projektet som har nära band till Muslimska brödraskapet. Andra akademiker som varnat för islamistisk infiltration, som Florence Bergeaud-Blackler, har själva blivit marginaliserade och attackerade – medan projekten de kritiserar fortsätter. Detta mönster visar hur känsligt området är och hur snabbt kritik stämplas som fientlighet.”
Det är nu dags för en svensk statlig religionspolitisk agenda.
Utan religionsfrihet fungerar inte demokratin.
Politisk omdaning av Sveriges lagar och förordningar ska inte ges särskilt företräde eller påstått skydd i religionsfrihetens namn. Inom ramen för internationella konventioner ska preciserade begränsningar i religionsfriheten införas svensk lag.
Den franska rapporten nämner nämligen specifikt Sverige som ett land där Muslimska brödraskapet fått starkt fotfäste. Det förklaras med ”den stora politiska toleransen för mångkultur i Sverige och de goda relationerna med lokala politiska partier, i synnerhet det svenska socialdemokratiska partiet.”
Med anledning av att hålla ett kors i ena handen och bränna en koran med den andra (Odenplan i Sthlm häromdagen)
Det är inte religionsstrid i traditionell mening som löser problemen.
Tvärt om – motsättningar på strikt religiös grund med teologiska tolkningar som alla parets egna källor som rättesnören för livet i vår tid är kontraproduktivt- det eggar ytterst extremism. Även religionens plats så som utövaren vill se den och tillämpa den är ytterst en politisk fråga om yttrandefrihet och om religionsfrihetens rättigheter och preciserade begränsningar i svensk lag när det gäller Odenplan med omnejd – globalt.
Återigen missar en extrem religiös uttolkare och spridare av sin religion POLITISKT BLIND. Och så elefanten i rummet: Islam/islamism är RELIGION OCH POLITIK som en enhet för både stater och individer som tillämpar den. I den sekulära demokratiska rättsstaten ska islamismens avarter bekämpas politiskt genom offentlig debatt och vassare lagstiftning till yttrandefrihetens och den konstruktiva religionsfrihetens försvar!
Att hålla fast vid en snäv definition av ”samfund” som strikt religiösa aktörer i meningen att de i praktiken alltid håller rågång mellan politik och religion – stabilt över tid. Inget är statiskt – utom de yttringar vi ser av islam?!? Om detta behövs också forskning ty det råder ingen sådan statisk rågång per se för alla missionerande religionsföreträdare som vill ändra på samhällets och människornas normer.
Vi behöver bara erinra oss extrema väckelserörelser i Sverige så sent som 1800-talet med följder ända in på 1900-talet. Politik blev exempelvis för Jehovas vittnen en politiskt konkret fråga att ”anpassa sig till”. I början på 2000-talet fick de ut statligt verksamhetsbidrag sedan de ändrat sin officiella hållning; att nu och framgent acceptera blodtransfusion på barn. Bara myndiga personer kan neka medicinsk behandling för egen del medan i fallet barn/blodtransfusion gör sig föräldrarna sig skyldiga till att inte ha fullföljt sin vårdnadsplikt mot sina barn. Kuriosa: Efter dom vägrade ändå allianregeringen att betala ut – vilket nu är historia: Jehovas Vittnen valde senare i sak att följa politiken/lagstiftningen – men drev länge sitt krav mot blodtransfusion som ett ideal som de enligt sin tro ville att staten skulle tillämpa! Men pengarna väger tyngre än tron i deras fall – alltså en urkundstolkningsförskjutninöver tid. Jämför islamister som hittills gång på gång visar att man inte accepterar rättsordningen Sverige – man uttalar klart att man vill ha sharialagar i Sverige! DET ÄR PER DEFINITION EN POLITISK RÖRELSE/AKTÖR MED POLITISKT/JURIDISKA KRAV PÅ LAGSTIFTAREN. Nu senast ville pingströrelsen fortsätta med omvändelseterapi mot homosexuella (ngt som den återtagna utredningen ville skulle vara grund för att vägra offentliga verksamhetsbidrag) Pingst gör ingen hemlighet av sin ”politiska ideal” att få behålla bidrag OCH bedriva omvändelseterapi (=definieras själasamtal?). Jag förmodar att pingst kryper till korset om regeringen så småningom sätter ned foten. Men visst har de gett uttryck för POLITISK PÅTRYCKNING FÖR SIN SAK I DEBATTARTIKLAR MM.
Inom islam finns bevisligen aktörer som agerar politiskt för sin framtid. Jehovas Vittnen och Pingst verkar inte heller ha tänkt färdigt kring frågan om och hur deras religion ska påverka lagstiftningen. Vi som engagerar oss i demokrati och religionsfrihet har att hålla rågång mellan politik och religion i den meningen att vi bestämmer oss för vad som ska INGÅ I RELIGIONSFRIHETENS FAKTISKA RÄTTIGHETER OCH I UTARBETADE PRECISERADE BEGRÄNSNINGAR så som international organ FN mm ger utrymme för. Att definiera sig själv som samfund är ingen gräddfil för att driva POLITI i sin religions namn! http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com
Lars Åberg reder ut: ”En religion är naturligtvis inte någon medfödd egenskap utan en samling idéer eller uppfattningar, ett slags moralprogram om man så vill. Muslimer kan förvisso diskrimineras, de behandlas dåligt i många länder, inklusive muslimska, men de kan lika lite som mormoner utsättas för rasism.”
” Vidare krävs ett förstärkt arbete för att stå upp för den på så många håll i världen hotade religionsfriheten.
Kristna i Mellanöstern är ett särskilt påfallande exempel på en grupp som, vid utebliven handling, riskerar att utplånas. En reformering och anpassning av biståndet är en viktig del i att tillse att dessa, likt övriga utsatta minoriteter, får sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade.
Det är hög tid för unionen att i utökad utsträckning stå upp för sina egna värderingar inte bara i ord, utan också i handling. Detta gör vi genom förstärkta möjligheter för unionen att agera och reagera gentemot brott mot mänskliga rättigheter”
Ulf Lönnberg: Måwes initiativ sätter ljuset de förändringar och realitet som med tidens gång och utveckling kastar om gamla invanda föreställningar om vår roll som majoritet eller minoritet beroende på var och när vi tittar.
Det är uppenbart att religionsfrihetens globala utmaningar – beroende på rådande politisk styre – måste betraktas och tillämpas enligt fasta och erkända definitioner oavsett tid och plats.
Ange Furingsten i tidningen Dagen sätter fingret den principiella skillnaden mellan gränssnittet politik/kultur å den ena sidan och politik/religion å den andra. Hans debattartikel har – ngt vilseledande – rubriken: Varför får kultur provocera, men inte religion?
Eftersom Agne Furingsten är ledamot i kyrkofullmäktige och tidigare regionråd med ansvar för kultur och forskning förstår honom i att religion för provocera, pröva och utmana på det personliga planet. Han sätter strålkastarljuset på i vilken mån religionen får (och ska?) provocera. Hans fråga är varför och hur politiken ska göra skillnad på sina förhållningssätt till kultur och religion. Själv påstår han sig inte haft några praktiska svårigheter att upprätthålla skillnaden i sin politiska roll.
De flesta politikern fredar kulturen – vilket de ska! Men alltför få förklara varför religion ska hållas i förutsägbara, rättssäkra och lagliga tyglar – vilket de ska! De talar om armlängds avstånd till kulturen – ofta utan att närmare precisera rågången mellan politik och religion.
Agne Furingsten
Agne Furingsten tycks efterlysa ett offentligt samtal om ”politiskt armlängds avstånd till religion”.
Ett provocerande eller starkt konstnärligt verk kan förvisso mana till engagemang, politiskt motstånd eller för delen vädja till dygderna. Minns t ex Pablo Picasso’s Guernica (1937), Carl Johan De Geers Skända flaggan (1967) och August Malmströms Grindslanten (1885). De verken kan engageras betraktaren mot maktfullkomligt våld och för yttrandefrihet eller som det sistnämnda bjuda på en nostalgitripp eller väcka nyfikenhet på en förgången tid. Det handlar om kultur – inte om religion.
Till skillnad från religionen skapar kulturen och de konstnärliga verken i sig inte samma systematiska, dogmatiska och villkorade tankemodeller för att problematisera och inspirera till svaren på livets gåtor. Visst, makthavare och politiker har i alla tider nyttjat kulturen för den egna makten. Men sådan propaganda stärker i första hand de redan övertygade samtidigt som oppositionen inte sällan fokuserar än mer på makthavarnas i konsten konstruerade agendor.
Men en religion syftar ytterst till existensiella och praktiskt långtgående individuella och kollektiva (vägledande?) krav för att orientera sina utövare i en ideal livsinriktning. Religionen tillskrivs ofta trumfa staten och något som står över den demokratiska rättsstatens lagar.
Religionsfriheten i Sverige är långtgående och den ska så vara. Utan den fungerar ingen demokrati. I diktaturer och totalitära statsskick är antingen någon eller alla religioner bannlysta, i andra fall är en angiven religion påbjuden och i lag förbjuden att avvika ifrån.
Men vilket politiska ramverk kring politiska accepterar Agne Furingsten? Utan sådana lämnar vi vårt religiösa landskap öppet för krav på sociala och legala rättigheter som dikteras av religiösa traditioners och klanstyrda normer och rättstillämpningar.
Lagar ska endast stiftas och legitimeras i konstitutionellt antagna beslutsprocesser och av särskilt valda representanter (parlamentariker). Lagar stiftas inte av biskopar, patriarker, rabbiner, imamer eller andra religiösa eller sekulära ledare utanför parlamentet.
Tyvärr finns i Sverige ännu ingen politisk beredskap för en religionspolitisk kursändring bort från exkluderande religiösa normer som strider mot svensk rättsordning. Inget av riksdagspartierna positionerar sig tydligt mot religiös extremism i sina partiprogram. Religionsfrågorna behandlas endast knapphändigt som en del av kulturpolitiken. Nu behöver religionsfrågorna utgöra ett nytt sakpolitiskt område som tar kontroll över extremistisk och bokstavstrogen religiös aktivism – oavsett religionstillhörighet. Det brådskar.
Religiösa ledargestalter ska – oavsett religiös tillhörighet – ha att förhålla sig till den rättsordning som gäller på det territorium där de verkar. I västerländska demokratier är individen ansvarig för sina handlingar gentemot gällande lagar. I asiatiska teokratier är individen främst ansvariga inför kollektivet/klanen vars rättsordning vilar på Koranen. I Sverige är lagen överordnad religionerna.
För inte så länge sedan reagerade såväl kristna och muslimska ledare på att de i sina organisationer kan bli skyldiga att underordna sig preciserade demokratikriterier. I det syftet lade förra regeringen fram motion 2021/22:272 ”Statens stöd till trossamfund samt demokrativillkor vid stöd till civilsamhället”. Den nuvarande regeringen har dragit tillbaka den.
Men faktum kvarstår: I Sverige ska vi inte acceptera parallella lagliga och religiöst traditionsbundna rättsordningar.
Den pågående omdaningen av vårt religiösa landskap kräver idag en ny Svensk religionspolitisk agenda som
1) håller en preciserad armlängds avstånd till religionerna/urkunderna,
2) garanterar religionsfriheten tydliga rättigheter och
3) anger religionsfrihetens preciserade begränsningar i nationell lagstiftning inom ramen FNs mänskliga rättigheter. Sverige ska framgent vila på den västerländska kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
