Ointresse för religionsfrihet bidrar till åsiktskorridor

Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen skriver på SvD Kulturdebatt:

Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

”- – Sverige sticker ut. Medan hela 96 procent av svenskarna ansåg att jämställdhet mellan könen var en viktig demokratisk princip tyckte nämligen bara 53 procent att religionsfrihet var mycket viktigt! – – För att försvara demokratin och det öppna och fria samhället där det fria åsiktsutbytet värderas krävs att vi därför uppvärderar religionsfriheten i vårt land.”

https://www.svd.se/krav-pa-likriktning-liknar-aldre-tiders-kattarjakt

Hela artikeln:

Enligt Sverigebilden är vi svenskar mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Samtidigt verkar ”tolerans” och ”mångkultur” betyda lite i hur vi hanterar avvikare i samhällsdebatten. Detta har att göra med svenskarnas svala intresse för religionsfriheten enligt en ny undersökning, skriver Jacob Rudenstrand.

I skuggan av coronapandemin firar Sveriges demokrati hundra år. Det är givetvis värt att högtidlighålla årtalet för införandet av både allmän och lika rösträtt och det första riksdagsvalet där även kvinnor fick rösta, men demokrati är mer än så. För att upprätthålla ett öppet och fritt samhälle krävs möjligheten och rätten att få tänka själv och att ge uttryck för avvikande uppfattningar.

Med facit i hand har Sverige på dessa punkter en lång väg kvar att gå.

Friheten att yttra sin åsikt finns – det existerar ingen lag mot att föra fram provocerande åsikter. Men frågan är om inte de återkommande kraven på trygga rum, ideologisk likriktning och deplattformering inom delar av samhället indikerar en demokratisyn på glid.

Det talas i dag ofta om ”den demokratiska värdegrunden” och ”demokratiska värderingar” snarare än om demokratin som form. Åsiktsinnehållet – inte det demokratiska förhållningssättet – spelar en allt viktigare roll.

Inom kulturen och universitetsvärlden har rädslan för att inte ”smittas” av misshagliga idéer lett till avståndstagande. Författare har blivit avbokade och lärare tillrättavisade för att ha samtalat med personer med fel åsikter eller använt fel ord. Akademiker som inte tillämpar politiska påbjudna perspektiv i sin forskning nekas bidrag. Den sociala distanseringen som praktiserats under coronakrisen har under en längre tid haft en spegelbild i form av avståndstagandet från ”ideologiska smittohärdar”.

Annorlunda uttryckt såliknar krav på likriktning äldre tiders kättarjakt, minus våldsmonopolet. Har man inte rätt trosbekännelse blir man stämplad som heretiker.

Enligt Sverigebilden är vi svenskar dock mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Här finns inga tabun. Honnörsord som ”tolerans” och ”mångkultur” verkar dock betyda lite i hur vi hanterar avvikare. Varför är det så?

En förklaring finns i det svala svenska intresset för religionsfrihet – en lag som vi har haft i knappt 70 år. Det är pinsamt sent för ett land som vill ligga i framkant.

I en text i Svenska Dagbladet från 2018 skriver historikern Dick Harrison att den ”svenska religionsfriheten är ett historiskt undantag” och att ”den trista sanningen är att svenskarna snarare har utmärkt sig för intolerans än för vidsynthet vad gäller religionsfrihet”.

Detta illustreras väl i Pew Research Centers undersökning från början av 2020 om stödet för demokratiska rättigheter. I studien”Democratic rights popular globally but commitment to them not always strong” räknar Pew upp viktiga principer som yttrandefrihet, rättvist domstolsväsende, regelbundna val och oberoende medier och hur befolkningen i olika länder ser på dessa.

I jämförelse med andra länder blir det tydligt att Sverige sticker ut. Medan hela 96 procent av svenskarna ansåg att jämställdhet mellan könen var en viktig demokratisk princip tyckte nämligen bara 53 procent att religionsfrihet var mycket viktigt!

Enligt Pew ser alltså svenskarna religionsfriheten, som betonar rätten att avvika från majoritetens uppfattningar, som den minst viktiga demokratiska principen. Detta samtidigt som jämställdheten, som snarare betonar likvärdighet, finner störst stöd.

Här i ligger en förklaring till varför en stor del av samhällsdebatten ger skenet av att värdera olikheter medan det i själva verket finns en strävan efter likriktning och konformitet. Religionsfrihet handlar om mer än rätten för religiösa att fira gudstjänster; den handlar om varje människas rätt att själv välja sin grundläggande övertygelse om livets mål och mening och att fritt kunna kommunicera detta – utan påtryckningar eller inskränkningar.

Religionsfriheten förutsätter att ingen livsåskådning – vare sig den är religiös eller sekulär – förpassas till den privata sfären. Som USA:s tidigare president Barack Obama sa i ett tal 2006: ”Att begära av män och kvinnor att inte ta med sig sin ’personliga moral’ i den offentliga politiska debatten är en praktisk absurditet.”

På denna grundhållning följer sedan åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet, något som tydligt illustreras i sekvensen i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Religionsfrihetens betydelse för demokratins genombrott ska inte underskattas. Det var de första baptistdopen i norra Halland år 1848, i strid med statskyrkans hållning, som var ”födelseögonblicket för Folkrörelsesverige”, enligt demokratiutredningens skrift nummer 8 (SOU 1998:134). Det var även i svenska baptistförsamlingar som kvinnor hade rösträtt 56 år före riksdagsomröstningen.

Det är värt att notera att det tidigaste användandet av ”religionsfrihet” dyker upp redan hos kyrkofadern Tertullianus i hans försvarsskrift ”Apologeticum” från ca år 197. I den vänder han sig mot att kristna skulle tvingas till kejsardyrkan och framhärdar att detta måste handla om ett ”fritt val” och libertas religionis. 1500 år före John Locke beskrevs människan som en fri och moralisk aktör.

Nu var alltlångt ifrån bättre förr, men lärdomarna finns kvar. Sverige har på kort tid gått från ett statskyrkomonopol med litet utrymme för dissidenter och hädare till vad många beskriver som en progressiv åsiktskorridor med litet manöverutrymme för avvikande idéer och etiska uppfattningar. För att försvara demokratin och det öppna och fria samhället där det fria åsiktsutbytet värderas krävs att vi därför uppvärderar religionsfriheten i vårt land.

Risken är annars att våra fri- och rättigheter ställs i likriktningens, snarare än demokratins tjänst.

Jacob Rudenstrand

Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Läs på SvD.se

Med religionsfobi vänder Humanisterna värderingsfrågorna ryggen

Trossamfunden har inget monopol när det gäller människovärdesfrågor, skriver David Rönnegard, Humanisternas ordförande på SydsvenskanDebatt(12ds).

David Rönnegard, Humanisternas ordf

Det har inte heller några andra idéburna organisationer som verkar för sina filosofiska eller andra ideala tankemodeller.

Redan i april sade FN:s generalsekreterare António Guterres att ”Coronapandemin är den värsta globala krisen sedan andra världskriget [och att] smittan är en kris som hotar hela världens befolkning och kommer att orsaka en recession som antagligen saknar motstycke i den moderna historien.”

David Rönnegard värnar med rätta gränssnittet mellan politik å ena sidan och religion, filosofi och livsåskådning med olika förtecken å den andra. Men han tycks inte se någon situation då de politiska ledarna skulle ha anledning att lyssna till – eller ens orientera sig om – hur aktörer utanför politiken formar olika ingångsvärden på människovärdesfrågor.

Regeringen och hela samhället är nu försatt i ett läge av sådan dignitet att vi omöjligen kan bedöma konsekvenserna av pandemin.

Mot den bakgrunden, och Sveriges annorlunda pandemihantering, är det stora förväntningar på den nu tillsatta Coronakommissionen. Förhoppningsvis ger regeringsuppdragets ”utvärdering av de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen av covid-19” några svar.

Många har kritiserat kommissionens sammansättning för svag medicinsk förankring. Humanisterna, å sin sida, reagerar starkast på att en präst ingår i den brokiga samlingen.

Regeringen tog helt enkelt en genväg när de skrev uppdraget och tillsatte med Coronakommissionen. Istället borde två kommissioner tillsats med vardera egen medicinsk/epidemiologisk och psykosocial kompetens.

När det gäller människovärdesfrågorna snavar Humanisterna på sina egna fördomar. De anser att eftersom ingen har monopol på människovärdesfrågorna ska politikerna inte alls ta sig an dessa när coronahanteringen ska utvärderas medicinskt och socialt.

Tvärtom borde Humanisterna tagit sitt eget ideal ad notan (enligt deras hemsida): ”Vi förhåller oss till omvärlden med nyfikenhet och kritiskt tänkande, och fördömer dogmatism. Det finns inga givna svar som inte kan ifrågasättas – – – Vi förespråkar att vi människor skapar vår egen mening med våra liv.”

Humanisterna hade vunnit stor respekt om de erbjudit sin kompetens i lämpligt forum och inte utestängt sig själva och andra som arbetar med människovärdesfrågorna utifrån sina respektive tankemodeller.

Humanisternas religionsfobi triggades av Sveriges Kristna Råd, SKR, som avslutade en Debattartikel i Dagens Nyheter (den 24/6 -20) med ”Människovärdesfrågan bör vara en självklar grund för bedömningen. I kommissionens arbete bör därför representanter för trossamfunden självklart finnas med.”

Humanisterna, SKR och andra aktörer med fokus på livsåskådning och människovärde bör med sina ingångsvärden ta sig an samhällets och medborgarnas rehabilitering under och efter coronan – alldeles oavsett om regeringen ber om någon kommissionsmedverkan eller ej.

Ulf Lönnberg, Stockholm

’Tro och solidaritet’ har inget att säga om religionsfrihet – vart är de på väg?

Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) – tidigare Broderskapsrörelsen) – ska byta ledning. Till ordförande föreslås Sara Kukka-Salam, 31 år. Hon är S-politiker i Solna, hennes mamma är finsk hennes pappa från Pakistan. Till vice ordförande föreslås Jesper Eneroth, 25 år och socialdemokraternas gruppledare i Kyrkomötet.

Sara Kukka-Salam

STS:s svaga positionering

Texterna på Tro och solidaritets hemsida sänder intressanta signaler: ”Socialdemokrater för tro och solidaritet är en frispråkig del av socialdemokratin. Vi förenar människor som är inspirerade av sin tro och vill arbeta politiskt för ett solidariskt och jämlikt samhälle.”

Jesper Eneroth

För många människor i rättssäkra demokratier tjänar tron – oavsett religiös hemvist – som inspirationskälla för politiskt engagemang och arbete. Men det är också ett faktum att människor i stora delar av världen tvingas tillämpa religiösa normer eller efterleva lagar med Koranen som rättslig källa.

Längre ner på hemsidan står följande under rubriken Vår politik: ”Vi kämpar för ett varmare Sverige på en svalare planet. I en tid när både människovärdet och respekten för skapelsen naggas i kanterna står vi för radikal klimatpolitik, solidariskt flyktingmottagande, ett rättvist samhälle fritt från rasism och nedmontering av världens kapacitet för förstörelse.”

Den socialdemokratiska sidoorganisation STS använder i sin presentation förbehållslöst det religiöst marinerade begreppet ’skapelsen’. Mellan (de abrahamitiska) världsreligionerna judendom, kristendom och islam skiljer sig skapelse-begreppets innebörd åt – dock med viss överlappning. Utifrån sina respektive skapelsebegrepp vägleder de religiösa ledarna menigheten till traditionella fysiska villkor och existentiella ramar för tankar och livsval.

Ytterst handlar interreligiösa kontakter, samtal och samarbeten om parternas förmåga och vilja att upprätthålla respekt för och acceptans av varandras skillnader

Beroende på rådande statsskick i religionernas respektive upptagningsområden har religiösa ledare att verka utanför, tillsammans med eller inom det politiska systemet.

Inget om religionsfrihet

Att Tro och solidaritet i sin presentation på hemsidan använder begreppet ’skapelsen’ men inte skriver något om att religionsfriheten är en av grundförutsättningarna för demokrati i vår mening är uppseendeväckande. Sannolikt är det dock inget förbiseende. Inom politisk islam accepteras inte religionsfriheten så som den fastlagts i FNs konventioner om mänskliga rättigheter. Flera asiatiska stater har dessutom reserverat sig emot de delar i FNs skrivningar som strider mot Koranen.

Tillämpningen av den garanterade religionsfriheten i vår grundlag tolkas och tillämpas olika av de tre världsreligionerna och så även inom alla olika religiösa tankebyggen. Men i Sverige har alla – oavsett religiös tillhörighet eller ingen alls – att följa svensk lagstiftning såsom vi tillämpar religionsfrihet inom ramarna för berörda FN- och Europakonventioner. Frågeställningar kring detta undviker Tro och solidaritet att problematisera.

STS duckar för religionsfriheten i 28-punktsprogrammet

Istället har Tro och solidaritet tagit fram ett asylpolitiskt program med 28 punkter för en rättssäker och human asylpolitik, som utgår från en syn på invandring och flyktingmottagning som en överlag positiv kraft i samhället.

STS duckar för denna ”överlag” positiva krafts utmaningar, möjligheter och problem.

Ökad närvaro i Sverige av människor från totalitära och teokratiska regimer varav vissa – om än en mycket liten andel – ställer särskilda krav på vår sekulära religionsfrihets tillämpning, kräver en ny och målmedveten religionspolitisk agenda. Det är något som den nya ledningen för Tro och solidaritet snarast bör ta sig an.

Individer och grupper – inom och utanför partipolitiken – tolkar religionsfriheten olika och riskerar därmed att tala förbi varandra. Det är nödvändigt att skilja på, å ena sidan, religiöst inspirerad existentiell och praktisk livsorientering och sekulärt politiskt arbete med lagstiftning som yttersta verktyg för en stark och rättssäker religionsfrihet, å den andra.

Religionspolitik – ny målmedveten sakpolitik

Religionspolitiken är ett politiskt sakområde bland andra. Som sådant ska det granskas, analyseras, justeras och vi-dareutvecklas över tid.

Generellt saknar dock partierna religionspolitiska program. De religionspolitiska ställningstaganden som finns – ofta knapphändiga – redovisas huvudsakligen i partiernas allmänna principprogram och inte som ett specifikt politiskt sakområde.

Nu krävs en tydlig och målmedveten re-ligionspolitik för att upprätthålla förståelse, acceptans och respekt för Sverige som sekulär rättsstat, byggd på den västerländska judiskt-kristna traditionen som tjänat oss väl. Det är i den traditionen – och med en målmedveten religionspolitik – som vi ska försvara trossamfunds och individers religiösa rättigheter och sätta gränser mot religiöst, kollektivt och individuellt maktmissbruk i religionsfrihetens namn.

Vägval för STS

Vilken väg framåt väljer den nya ledningen för Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS)?

Ulf Lönnberg

Land ska med lag byggas – och kan med lag rivas

Land skall med lag byggas var kung Karl XV:s valspråk. I en tråd på Facebook ställer på facebook Bengt Sareld två alternativ mot varandra: ”Vad vill vi ha för ett samhälle?

Carl XV av Charles Friberg – på Djurgården i Stockholm

Alternativ 1: Samhällets utgångspunkt är en grundlag som inkluderar religionsfrihet med religionsneutralitet.
Alternativ 2: Samhällets utgångspunkt är en uppenbarelse som anses som gudomlig och evig.” Han utvecklar något som jag skulle vilja kalla rågången mellan politik och religion. Bengt Sareld avslutar: ”Här gäller att ha ett känsligt öra och god urskillning. Av frukten känner man trädet.”

I kommentarsfältet påpekas just att med lag ska land byggas men med lag kan det förvisso också rivas.

Jag deltar gärna i denna debatt. Här är min syn på saken:

Jo, så är det. Och visst, hur kan och ska demokratin skydda sig själv mot populistiska, totalitära och teokratiska krafter som vill avskaffa demokratin.?

Jag har inget bättre svar än att det handlar om att med uthållighet argumentera för vårt demokratiska systems särart och potential. Det kräver förvisso ett svårt uthålligt, pedagogisk målinriktat och för väljarna angeläget offentligt samtal om praktiska och ideologiska spörsmål.

Vi får inte bortse från människors behov av existentiellt sökande med eller utan religiösa, filosofiska förtecken och/eller teoretisk och praktisk nyfikenhet på sin omgivning och livets förutsättningar.
Teokratiska regimer med en rättsordning som vilar på Koranen är mot ovan beskrivna fond statistiska och inte sällan utvecklingsfientliga. När den religiösa urkunden bokstavstolkas i nutid (gäller bl a Koranen och Bibeln) får alla människor inte samma värde, samma förutsättning och samma möjligheter och skillnaden mellan män och kvinnor är uppenbar.

Mot denna bild må inväntas att det är ett förenklat sett att inlemma existentiellt sökande och religiös livsföring i en allmänpolitisk kontext. Men faktum är att religiösa grupperingar som tvingas under jord av en totalitär regim har att välja hur de ska förhålla sig till politiken: laga efter läge, följa reglerna och aldrig sträva efter statens tolerans eller begära statens lagliga skydd.

I vår fria demokrati väljer ”religiöst rättrogna” ofta att vända samhället och politiken ryggen. Det är deras val. Men när förtrycket mot religiösa är verkligt har vi alla – religiösa och icke-religiösa medborgare i den demokratiska rättsstaten att ta vårt ansvar.

I valet 2022 kommer det muslimska partiet Nyans enligt egen utsago ställa upp i några storstäder och ev till riksdagen. Huruvida det är ett icke konfessionellt eller konfessionellt parti kommer att visa sig.
Där Koranen råder som rättskälla får varken religionen eller politiken ifrågasättas. I Sverige behövs idag modiga och målinriktade politiker som försvarar vår svenska rättsordning.

Demokratin kan vi inte ta för självklar.
Religionsfriheten kan vi inte ta för självklar

Se gärna min debattskrift.

Beställ från Adlibris papper/nedladdning – KLICKA HÄR