Kategori: Rågång mellan religion och politik

Den här artikeln ligger ute på Face-Book där den kommenterats. Nedan, efter artikeln, ett uppföljningsinlägg av Bengt Sareld.

Jag förstår inte det återkommande talet om att muslimer skulle vara en folkgrupp.

Muslimer är ingen folkgrupp! Lika lite som nazister är en folkgrupp. Eller kommunister. Inte heller mormoner eller Livets ord är en folkgrupp.

Judar är en folkgrupp. Och romer. Är du romsk så är du, du kan inte plötsligt bestämma dig för att du istället vill vara same. Men en religion eller politisk ideologi kan du byta. Du kan på grundval av nyförvärvad information eller nya erfarenheter ta steget och lämna en nazistisk övertygelse, eller konvertera från en religion till en annan.

Det särskilda skydd för folkgrupp som lagen föreskriver har ju tillkommit just för att du inte själv har valt din folkgrupp, inte är ansvarig för detta val, och inte kan förändra denna tillhörighet.

Att ha en politisk eller religiös tillhörighet däremot är ett eget val, ett val som du själv har ansvar för. Och detta ansvar gäller även om du ”tilldelats” en politisk eller religiös tankevärld av dina föräldrar: Så snart du är i ålder att du kan tänka självständigt har du ett eget ansvar vad beträffar ditt val av religiös eller politisk ideologi. Och för att du ska ha möjlighet att utöva detta ansvar krävs att samhället kan härbärgera en öppen och fri debatt.

Och om viss kritik av religion eller politik förbjuds eller undertrycks är debatten inte fri.

En fri debatt innebär ett skydd för den som framför åsikter som någon annan ogillar. Att införa blasfemilagar innebär att vi måste börja avgöra vad som är blasfemi. Det är en hopplös uppgift: Är det ljudnivån på den som hävdar sin kränkthet som ska avgöra vad som är blasfemi?

Vad beträffar islam vill de gärna se sig själva som en folkgrupp. Det gör de bland annat genom att i sin politiska och religiösa dogmsamling ha föreskriften att du inte får lämna gruppen. Förbudet mot apostasi – som dock inte följs 100-procentigt – är så pass starkt, att det i nära nog alla världens ca 50 islamdominerade länder finns straff i kriminallagen mot detta. Och i 13 av dessa länder är det till och med dödsstraff! I områden där islam är i minoritet sker ändå ett visst bestraffande, om inte annat så genom social exkommunicering. Den kan gå så långt att en apostat kan välja att flytta, eller till och med gå under jorden, för att säkra sitt eget liv.

För oss som är icke-muslimer: Att bejaka tanken på att islam är en folkgrupp innebär de facto ett halvt bejakande av det muslimska förbudet mot apostasi. Vill vi ha det så? Är det rätt att en muslim som överväger att lämna islam ska känna sig hotat av de egna?

Om nu inte islam är en folkgrupp är rimligen inte heller lagen om hets mot folkgrupp relevant när det gäller kritik av islam eller framförande av det som från muslimskt håll uppfattas som blasfemi. Men fortfarande gäller ett krav på anständighet i kritiken av islam. En anständighet som det inte finns skäl att lagstifta om. Lika lite som vi förordar lagar mot oanständigheterna i Pride-paradernas provokationer.

Nej, islam är en kombination av politik och religion. Dess bekännare, den muslimska umman, är en religiös/politisk grupp som du väljer att tillhöra eller inte tillhöra, men islam är ingen folkgrupp.

Bengt Sareld
Fil. mag., pensionerad it-konsult

– – – – –

Bengt Sarelds uppföljningsinlägg i FB-tråden

Ja jag är medveten om att lagen inkluderar religion i den paragraf som hanterar hets mot folkgrupp.

Jag vänder mig mot detta, med argumentering enligt inlägget: ras hudfärg, nationellt ursprung och etniskt ursprung är egenskaper som följer dig vare sig du själv vill det eller inte. Du kan inte rimligen ställas till svars för dessa tillhörigheter.

Trosbekännelse däremot är ett eget val. Även om föräldrapåverkan spelar stor roll i mitt val av trosbekännelse, även efter att jag blivit myndig, så är det ändå ett val som jag kontinuerligt gör, med ledning av insikter och erfarenheter som jag förvärvar under livets gång. Även om den omgivande kulturen som jag växer upp i har stor betydelse för mina livsval, min tro, mina övertygelser och min livsåskådning, är det att underkänna varje människas eget ansvar om vi betraktar dessa val som ödesbestämda.

Notera också att politisk övertygelse INTE finns med i det som lagtexten förstår med folkgrupp. Det är en viktig iakttagelse: vår tids svenska lagstiftning hade t ex inte kunnat användas mot dem som på 1930-talet – med stora personliga risker, även i Sverige! – protesterade mot nazismen.

Just islam är både religion och politik. De båda är – enligt muslimerna själva – sammantvinnade till oskiljaktighet. För min egen del är det islams politiska ambitioner – som ju också ställer högst besynnerliga anspråk även på icke-muslimer! – som jag bekymras av, och som jag anser MÅSTE få kritiseras. Att en muslim kan känna sig kränkt av att jag kritiserar den politiska aspekten av islam ska INTE kunna medföra åtal mot mig enligt lagen om hets mot folkgrupp. Lika lite som de regelbundet förekommande hätska utfallen i riksdagen partierna emellan.

Den som inte ser islams politiska aspekter, eller i försonlighetens namn kanske inte VILL se dem, bör ta sig en titt på de ca 50 länder i världen där islam är i majoritet. Inget av dessa länder har ”alltid” varit islamdominerade. De kännetecknas av blasfemilagar som tolkas in absurdum och hämmar yttrandefriheten, av lagar som förbjuder apostasi vilket gör religionsfriheten till ett skämt, av en föråldrad patriarkal syn på förhållandet mellan könen, av ett vi- och dom-tänkande där ”otrogna” enlig lagen har ett lägre värde och begränsade rättigheter jämfört med de ”rättrogna”. I många av dessa länder är repressionen i guds namn ständigt närvarande – och uppbackad av den religiösa majoriteten. Inget av dessa samhällen vill jag själv leva i.

Det har stor angelägenhetsgrad att islam med dess politiska konsekvenser kan kritiseras utan att kritikerna ska kunna skrämmas till tystnad med hot om åtal enligt lagen om hets mot folkgrupp.

XXX