Religionsfriheten – den första rättigheten

Jacob Rudenstrand
Den första rättigheten – frihet till religion, frihet från religion
Timbro förlag, 2022, 266 sidor

När svenskarna rangordnar de viktigaste demokratiska principerna kommer religionsfriheten sist, enligt Pew Research Center, år 2020. Listan toppas av jämställdhet mellan könen, opartiskt rättsväsende, regelbundna val, yttrandefrihet och fria medier i nu nämnd ordning.

Det är en av många sakuppgifter i Jacob Runestrands bok som med många citat belyser religionsfrihetens status och villkor över tid.

Jacob Runestrand

Jacob Rudenstrand vänder sig till opinionsbildare, lobbyister och de politiska partierna. Även de som inte fullt ut ser religionsfriheten som förutsättningen för den demokratisk rättsstaten har anledning att ta del av de problem och inskränkningar som Jacob Rudenstrand analyserar. (Humanisterna hävdar att yttrande- och åsiktsfriheterna i sig skyddar religionsfriheten och därför inte behövs i lagstiftningen.) De som vill införa måttliga, träffsäkra och rättssäkra inskränkningar i religionsfriheten har mycket att hämta i Jacob Rudenstrands problematiserande texter.

Jacob Rudenstrand gör nedslag från långt före upplysningen och fram till den dagsaktuella pandemins – med religionsfrihetens mått mätt – inkonsekventa restriktioner 2022.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Han har en fil kand i journalistik med inriktning mot religionsvetenskap och han även varit gästforskare vid Hudson Institute Center for Religious Freedom i Washington DC. och han är styrelseledamot i Open Doors Sverige.

Det är ovanligt att aktörer med uttalad religiös/kristen hemvist tar sig an att granska och sortera politikens och rättsstatens villkor för religionsfriheten. Religionföreträdare diskuterar sällan helheten utan fokuserar på enstaka konfliktytor som julavslutning i skolan, hädelse, samkönade äktenskap mm utan att se religionsfriheten som en av flera systembärande faktorer. Det leder inte sällan till att religionsföreträdares propåer uppfattas som avgränsade särintressen för ett fåtal.

Jacob Rudenstrand döljer inte sin tro, för honom är religionstillhörighet och religionsutövning mer än en privatsak. Han värnar religionens och trons plats i samhället. Hans ärende är att sprida kunskap om filosofers och tänkares omsorg om religionsfriheten och med detta fördjupa det offentliga samtalet här och nu.

De senaste decenniernas invandring med otillräcklig integration har satt det svenska religiösa landskapet under hårt omvandlingstryck. För många migranter är det norm att tillämpa sina religiösa traditioner i det offentliga rummet och på arbetsplatsen. I den muslimska diasporan finns allt från acceptans av den ’svenska normen’ att hålla religionen privat till tolerans av religiösa uttryck och till urkundstolkade krav på religiös särlagstiftning. De extrema krafter som vill införa sharialagar med Koranen som rättskälla driver en politisk/religiös agenda som i vår västerländska demokratiska kontext ytterst handlar om partipolitik.

Jacob Rudenstrands styrka är att i detta sammanhang hålla sig borta från teologiska tolkningar. Han visar hur tanke- och trosfrihet försvarats genom historien av såväl religiösa som politiska ledare. Därmed har den västerländska kristna tron för många – och den västerländska kristna traditionen för flertalet (svenskar idag) – befästs som en av samhällets grundstenar.

Jacob Rudenstrand bjuder därmed in till ett konstruktiv offentligt samtal om religionsfrihetens funktion där frihet till religion och frihet från religion inte nödvändigtvis är varandras motsatser utan det gränssnitt där religionsfrihetens rättigheter kan förtydligas och vissa preciserade begränsningar anges. I en demokratisk rättsstat kan ingen religion – i religionsfrihetens namn och mot gällande lagar – utövas fullt ut i enlighet med generella eller detaljerade påbud i religiösa urkunder, sedvänjor och traditioner.

I kapitlet ”Demokratiska värderingar? Staten och samfunden” frågar sig Jacob Rudenstrand:
>”Varför behövs ytterligare omdömen riktade mot just religiösa samfund?” och svar själv: ”Den som bryter mot lagen kan ju redan åtalas och fällas enligt gällande lagstiftning oavsett sammanhang.”

Med den frågeställningen bjuder Jacob Rudenstrand in oss till fortsatta samtal.

Ulf Lönnberg

Religionsfrihet i praktisk tillämpning

Yttrandefrihet trumfar religionskritik. I Sverige har vi heller ingen lag mot religionskränkning.

I Sverige har vi ingen lag mot religionskränkning. Det är en av grundförutsättningarna för att upprätthålla rågången mellan religion och politik. Den rågången måste bevakas och upprätthållas men på den punkten är alltför många politiker vaga eller passiva.

Men i Frankrike bekmpar president Emmanuel Macron religiös extremism och han kräver nu att muslimska ledare tar fram ”en stadga för sina muslimska församlingar för samsyn i vissa grundläggande frågor”.

Presidenten kräver ett avtal (om en sådan intern stadga) som är förenligt med franska lagar och värderingar. Den frågan analyseras nu vidare. Stadgan ska stipulerar ”att islam inte ska få användas som verktyg för att uppnå politiska mål och att det ska råda jämlikhet mellan män och kvinnor. Rasism och antisemitism fördöms uttryckligen.”

Men i svensk politisk debatt sägs inget till religionsfrihetens försvar. Inget om att förtydliga rättigheter och införa nya begränsningar i religionsfriheten för att försvara vår demokrati. Inget om en rättssäker religionsfrihet utan vilken ingen demokrati fungerar.

Mot den bakgrunden är det välkommet med nyanserade och sakliga inlägg från något oväntat håll – till försvar för yttrandefrihet och religionsfrihet i det offentliga samtalet.

Det är Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, som tagit till orda (Dagen 25/11 -20): ”Efter koranbränningarna i Stockholm och Malmö ville även ett flertal svenska muslimska församlingar förbjuda hån av islam och andra religioner. – – Nu utgör krav på hädelseförbud inte en direkt uppmaning till terror – och flera imamer har markerat mot våld. Ändå illustrerar kraven att yttrandefriheten behöver förklaras och försvaras. Även om kritik eller hån av religiösa övertygelser inte är trevliga kan de upprörda känslorna inte utgöra yttrandefrihetens gräns. Det skulle i så fall även drabba muslimer själva.”

Det är Kjell-Erik Selin, Centrumkyrkan, som den skriver den 13 Jan i Dagen: ”Frikyrkan, liksom det kristna etablissemanget i stort, tar alltmer plats i det offentliga samtalet. I dag hörs och syns troende kristna, varav många är hemmahörande i frikyrkan, i samhällsdebatten. Och gör skillnad. Så var det inte för bara något årtionde sedan. – – Sverige behöver en engagerad frikyrka inför 2021 och framåt. En kyrka med självförtroende.

Dags också för svenska politiker att ta dig an den rättssäkra religionsfriheten i praktisk tillämpning – där förutan fungerar inte demokratin.

Ulf Lönnberg, SvenskReligionspolitiskDebatt.se