Sameh Egyptson, Teol Dr inom området interreligiösa relationer
”Men när kyrkans ledning tydligt positionerar sig i sakpolitiska frågor uppstår en principiell fråga: vad återstår då av den lutherska tvåregementslärans åtskillnad mellan det andliga och det världsliga?
När kyrkans främsta företrädare uppträder som sakpolitiska opinionsbildare samtidigt som samfundet åtnjuter lagreglerad särställning och statlig uppbörd av avgifter uppstår en strukturell obalans. Frågan gäller inte enskilda personers motiv eller ställningstaganden. Den gäller relationen mellan institutioner i en sekulär rättsstat.”
Ulf LönnbergDet behövs en politisk agenda om religionernas plats och utrymme i Sverige för att utveckla en sekulär, förutsägbar och rättssäker tillämpning av religionsfriheten inom ramarna för FN:s mänskliga rättigheter.
Partierna behöver positionera sig till statens förhållningssätt till religionernas plats och utrymme på gator och torg, i offentliga myndigheter och förvaltning samt till de religiösa samfundens roller och resurser i civilsamhället.
Slopa lagen om Svenska Kyrkan och skilj Kyrkan från staten fullt.
”Psykiskt påfrestande”, så beskrevs S:t Nicolais kyrkklockor av en klagande granne i Trelleborg. Men nu verkar församlingen ha vunnit kampen: Klockorna får ljuda dygnet runt, enligt ett nytt beslut.
En boende nära S:t Nicolai kyrka i Trelleborg klagade på de ringande kyrkklockorna och kallade dem ”psykiskt påfrestande” och tyckte att de ”påminner om att tiden går… döden närmar sig”.
”Ett bättre angreppssätt för borgerligheten är att utan sidoblickar utgå från den egna samhällssynen.
Vi borgerliga vet, eller borde veta, att kyrkan är en central del av samhället. Samhället är större än staten och de delar av samhället som ligger utanför politiken är inte små petitesser.
Vi borgerliga vet, eller borde veta, att Sverige som nationell gemenskap inte uppstod med vikingarna, utan 1541 när den första svenska bibelöversättningen kom ut.
Vi borgerliga vet, eller borde veta, att kyrkan är institutionen som mer än andra förvaltar traditioner, skapar andlig trygghet och förmedlar den etiska grundvalen till nästa generation.
Dessa saker är i sig mer än nog för att som medlem stå upp för och stärka kyrkan. Att ta sig till vallokalen är en väldigt liten insats för att värna institutionens fortlevnad. Så agerar en självsäker borgerlighet.”
Jonas Frycklund är aktiv i Borgerlig Kristen Samverkan – Sundbyberg
Ulf Lönnberg: Frycklunds återgivna sammanfattning ovan är en välgrundad orientering för borgerliga politiker som tar sin politiska gärning till nästa nivå med ett eget mått av ansvarstagande för samhällsutvecklingen i vår sekulära demokratiska rättsstat Sverige.
Jonas Frycklund, som ställer upp i kyrkovalet, beskriver i Svensk Tidskrift politikers optimalt praktiska tillämpning av västerländskt kristen tradition med tydlig rågång mellan politik och religion utan konfessionella inslag.
Bekännelsekristna och kulturkristna bör samsas och samverka både i Svenska kyrkan och utanför, skriver tidigare domprost Johan Unger (Kyrkans Tidning 22/april). Det bådar gott.
Med Johan Ungers sunt pragmatiska ingång bör även kulturkristna utan medlemskap i Svenska Kyrkan känna sig inkluderade som värderingsorienterade aktörer i civilsamhället.
Den västerländskt kristna traditionen har tjänat – och tjänar – oss väl. Den traditionen påbjuder vårt särskilda fokus på rågång mellan demokrati, välfärdssamhälle och rättsstat, å ena sidan, och politisk normbildning/lagstiftning enligt centraleuropeisk rättstradition, å andra sidan.
För kulturkristna i Sverige, med eller utan medlemskap i Svenska kyrkan, är religionsutövning och religiösa rättesnören i huvudsak en individuell angelägenhet. För bekännelsekristna är det en djupare gemenskap i ett frivilligt och självvalt kollektiv med tron som grund.
Johan Unge skriver: ”Kyrkan är både en bekännelsegemenskap och en kulturgemenskap. Vissa delar inte bekännelsen men delar kulturen. – – – Den kristna humanismen är en viktig position och tradition med rötter i Jesu undervisning.”
Det rimmar väl med önskvärda ambitioner i vårt föränderliga religiösa landskap. Sverige behöver nu en ny svensk religionspolitisk agenda för en vidareutvecklad religionsfrihet med tydligare rättigheter och preciserade begränsningar inom ramen för FN:s konventioner i svensk lag.
Låt oss kalla det en svenskanpassad Laicité’ som är inspirerad av franska traditioner och erfarenheter och den sekularism som har en lång historia i Frankrike. Men Frankrike har – trots sina sekulära ideal – infört särskild religionspolitisk lagstiftning som förbud mot religiösa symboler i skolor och offentlig miljö. Förbud mot hijab gäller från 2004. Mycket begränsad finansiering av religiösa verksamheter. Frankrike processar också speciella avtal mellan staten och islam.
Den stora kultur- och sakpolitiska utmaningen i Sverige idag är det aggressiva omvanlingsttycket på vårt religiösa landskap från islamism och politisk islam med Koranen som rättskälla.
Läget kräver att vår svenska sekulära rättsstat försvar kristna värderingar på bred front – utöver vad som sägs i skolans läroplan, lagen om kristna helgdagar och att kungen ska bekänna sig till den Augsburgska trosbekännelsen.
Sverige behöver förbjuda böneutrop, slöja på skolbarn, begränsa offentliga bidrag till religiösa samfund, förbjuda kusingifte och dra in vigselrätten för alla samfund samt upphöra med statlig indrivning av medlemsavgifter via skattsedeln.
Det handlar om att målmedvetet försvara det kristna kulturarvet och att inom religionsfrihetens internationella standard försvara västerländskt kristna värderingar i Sverige.
Kultukristna och bekännelsekristna – i och utanför Svenska kyrkan – har att värdera och ta ställning till vilket religiösa landskap vi vill ha i Sverige.
Svenska kyrkan och Riksantikvarieämbetet ska besöka kulturutskottet. De har bjudits in av utskottets ordförande Amanda Lind för att tala om den kyrkoantikvariska ersättningen.
Ulf Lönnberg:
Angeläget, bra och i rättan tid. Förutsättningar för att slopa Lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, det enda lagreglerade samfundet.
På sikt skulle rågång mellan kyrka och stat kunna realiseras: Staten tar han om det fysiska kulturarvet och Svenska kyrkan ska i övrigt – snart som mjöligt – verka på egna meriter.
Inte ofta Svenska kyrkans prästerskap lyfter och försvarar Svenska kyrkans kanske viktigaste och utåtvända socialt normgivande uppgift långt utanför kyrkans tjocka väggar.
Annika Borg: ”För är kristenheten slut i vårt land, så är den västerländska civilisationen över här.”
Så välkommet och uppmuntrande att Annika Borg appellerar till mängden individer utanför som vill, kan och hinner lystra trots vardagens spretiga brus. Ett larm och sorl som numera också genomsyras av påträngande religiösa påbud utan hänsyn olika människors tro eller rent ateistiska livsåskådningar. Goda normer som är generella utan att mana till tillämpning av urkundernas specifikt detaljerade fundamenta.
Svenska kyrkan borde oftare agera tydligt för förståelse och tillämpning av våra kristna värderingarna ute i den sekulära, demokratiska rättsstatens offentliga samtal. I det samtalet kan, förstår eller vill alltför få referera just till den västerländskt kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
Ta dig tid några minuter och läs Annika Borg som i soliga dagar i staden Pula i Istrien och med filosofiprofessorn Chantal Delsols bok ”Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare” upplever de långa perspektiven. Annika Borg påminner tvärtom att ”i en luthersk och protestantisk kontext gav upplysningstiden upphov till en utveckling av teologin, som framväxten av den moderna och vetenskapliga bibelforskningen. Den totala avgrund som Delsol målar upp mellan upplysningen och kyrkan är därför inte riktigt tillämplig i våra sammanhang.”
Religiösa urkunder, tänker jag lite enkelt, måste läsas, kritiseras och tillämpas med förnuft för vår tids bästa – med utrymme också för personliga val och ansvarstaganden.
Charlotta Hanner Nordstrand skriver: I sin nyligen framlagda avhandling ställde Henrik Lindblad den högst relevanta frågan: ska kyrkorna brukas eller betraktas? Han kommer fram till slutsatsen att frysa en kyrklig miljö är ohistoriskt och främmande för kyrkans ändamål.
Ulf Lönnberg: • Den kyrkoantikvariska ersättningen från staten som infördes 2002 borde fördubblas och indexregleras som grundfinansiering av den del av kulturarvet som utsedda kyrkor kommer att tillhöra. Vidare läsning: Skrota lagen om Svenska/Utan religionsfrihet ingen demokrati
Ulf Lönnberg: Intressant och angeläget för religiöst aktiva som söker sin och sitt samfunds roll och uppgift samhället och i tillvaron.
K G Hammar ser i frågeställningen en (parti)politiska summering av Svenska kyrkans fokus:
– Nej, egentligen inte. Men det vill till att man förstår att Svenska kyrkan inte spanar in vad V och MP tycker, säger han. Snarare handlar det om en teologisk förståelse om vad kristen tro är. – Den är öppen för flyktingar och den vill värna skapelsen och urfolken, säger KG Hammar.
Annika Borgs anslag fokuserar på att upprätthålla Svenska kyrkan som en friare arena:
– Jag tycker att kyrkan ska vara en annan arena än den politiska, vi har evighetsperspektivet och när det gäller dagspolitiska frågor måste vi formulera oss på ett sätt som inkluderar alla kyrkans medlemmar, säger hon. Annika Borg summerar sitt resonemang med att de som går till Svenska kyrkan har en massa olika åsikter, men det som ändå är gemensamt för alla kristna är att man har sin nästa för ögonen. -Men det är inte detsamma som att man måste ha en viss åsikt i en politisk fråga eller att man är mer kristen om man tycker på ett visst sätt.
Ulf LönnbergI Hammars och Borgs inlägg ser man två principiellt olika anslag – Hammars är inte utan risk att polarisera, Borgs lyfter mer religion och tankegodset över partipolitiken.
Oskicket med politiskt partikopplade nomineringsgrupper leder fel. Kanske ngn invänder att det är Svenska kyrkan själv som har initierat konstruktionen med dessa nomineringsgrupper. Och även om Svenska kyrkan skiljs från staten och och Lagen om Svenska kyrkan slopas kommer kyrkan då, som vilken annan förening, kunna besluta om sin valprocess – med eller utan nomineringsgrupper. Det är idag endast (s) och (c) som ger klart besked om att fortfarande ställa upp i nästa kyrkoval. Partiet (sd) hör också till den gruppen men har också sagt att de ev ska utreda frågan. SD behöver ge tydligt besked på den punkten. Kyrkan tvådelade/gemensamma medlems- och ämbetsledning har i sig politiska motiv. Vilket part tar tag i kyrkopolitiken?
Vad vill SD göra i Svenska kyrkan – ställer de upp i nästa kyrkoval?
Daniel Engström (SD) m fl skriver: ”Om biskoparna drivs av en ideologi som inte stämmer överens med den kristna tron – utan vill närma sig en icke-biblisk regnbågsreligion – borde de starta ett nytt samfund.”
SD:s kyrkopolitiker hänvisar till det andra vigningslöftet: ”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten? ”
I en ’vanlig’ idéburen organisation/sammanslutning med kunskapskrav och eller invalsförfarande skulle en diskussion om löftets/åtagandets formulering redan påbörjats… (av progressiva/revolutionära krafter).
Dags nu att fullfölja skilsmässan mellan staten och kyrkan fullt ut – skrota Lagen om Svenska Kyrkan. I inget annat religiöst samfund är lagreglerat.
Partierna (s), (c) och (sd) ställde upp under egen partibeteckning vid förra kyrkovalet. De partier som säger sig ställa upp i nästa kyrkoval är (s) och (c). Partiledare Åkesson (sd) har sagt att partiet ska utreda sin fortsatta medverkan i kyrkovalet – men ngt mer om detta har vi inte hört.
-Vad vill SD göra i Svenska kyrkan – ställer de upp i nästa kyrkoval?
-Bort med partiernas nomineringsgrupper i nästa kyrkoval!
