Den sekulära demokratiska rättsstaten Sverige måste släppa greppet om Svenska Kyrkan – idag en opinionskanal för skrupelfria politiska partier.
1) Här har vi Svenska Kyrkan som enda enskilt lagreglerade samfund; Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan.
2) Lagen stipulerar att Kyrkan ska verka i hela landet.
3) Därmed är Svenska Kyrkan endast partiellt skild från staten sedan år 2000
4) Politiska partier tar sig plats i kyrkomötet och de regionala och lokala beslutsnivåerna (genom särskilda nomineringskommiteer – sådan kan man inte bilda utan godkännande från ”dem själva”
5) Hela Svensks Kyrkans Ledarskapet är tudelat mellan ”prästerskap och politiker” på alla bedlutsnivåer.
6) Flera politiska partier driver kampanjer under eget namn eller genom särskilt bildade ’syskonorgsnisation’ inför kyrkovalen
7) Staten bistår som indrivare av medlemsavgifter via skattsedeln – gäller vissa andra samfund också)
Dags att skilja Svenska Kyrkan fullt ut från staten!
Mycket sällan beskrivs problemen/utmaningarna och eventuella möjligheter utifrån det hårdhänta faktum att en stor demografisk förändring på kort tid förvandlat Sverige i grunden.
För inrikes födda betyder vardagen i många stadsdelar i dag att de inte längre förstår språken omkring sig, i sitt invanda centrum. Och för den invandrade i en segregerad stad är det svårt att lära sig språket om man bor där få, eller nästan ingen, talar svenska.
I Sverige som helhet är i dag drygt 21 procent av invånarna utrikes födda vilket är en av de högsta siffrorna som finns att finna i västvärlden. (Skatteparadis har högre tal av begripliga skäl).
Ulf Lönnberg: Lasse Granestrands text är angelägen; om att acceptera hur Sverige ser ut och fungerar idag. Så hur går vi vidare härifrån utan att fastna i nostalgi, önsketänkande, uppgivenhet…
Vi kan inte utkräva ansvar av de statsministrar som passerat sedan 2015 fram till förra valet. Men vi har samma partier i riksdagen – som visserligen kan rannsaka sig själva och till val 2026 på nya genomarbetade framtidsprogram på ideologisk grund och vilja till praktisk problemlösning.
Jag anser att i det läge som Sverige nu befinner sig behöver Riksdagen sätta mer fokus på religionernas plats och utrymme i Sverige. Men det behövs också nyanserat och sakligt engagemang från de som identifierar sig med sin religiösa tillhörighet.
I Sverige har vi en frikyrkorörelse som gång var på barrikaderna och kämpade för sin egen frihet och allas rättigheter gentemot dåtidens kyrka och stat. Bland samfunden var några tidigt ute att släppa fram kvinnor i ledande positioner. Statskyrkan har vi kvar i ny skepnad sedan den partiella skilsmässan från staten år 2000.
Självklart kan frikyrkorörelsen, som andra i civilsamhället, vara PARTI-politiskt OBUNDNA aktörer. Men det får inte bli en självpåtagen ”opolitisk plikt” att lämna ansvarstagande och opinionsbildning för vår religionsfriheten vind för våg.
Sverige är idag ett av världens mest sekulariserade länder som blivit ett av Europas mest mångreligiösa länder. Sveriges politiska landskap står inför nya utmaningar och Sveriges religösa landskap är sedan decennier under ett brutalt omvandlingstryck.
Politisk islam och många i gruppen kulturella muslimer accepterar inte västerländsk rågång mellan religion och politik. De anser sig – i religionsfrihetens namn – vara fredade från motargument för sina politiska krav på könsseparerade rättigheter och skyldigheter i en annan rättsordning med Koranen som rättskälla med sharialagar.
Man behöver inte vara partipolitisk för att förvalta och försvara de friheter som frikyrkorna kämpade för till gagn för sig själva och hela Sverige.
Att hålla fast vid en snäv definition av ”samfund” som strikt religiösa aktörer i meningen att de i praktiken alltid håller rågång mellan politik och religion – stabilt över tid. Inget är statiskt – utom de yttringar vi ser av islam?!? Om detta behövs också forskning ty det råder ingen sådan statisk rågång per se för alla missionerande religionsföreträdare som vill ändra på samhällets och människornas normer.
Vi behöver bara erinra oss extrema väckelserörelser i Sverige så sent som 1800-talet med följder ända in på 1900-talet. Politik blev exempelvis för Jehovas vittnen en politiskt konkret fråga att ”anpassa sig till”. I början på 2000-talet fick de ut statligt verksamhetsbidrag sedan de ändrat sin officiella hållning; att nu och framgent acceptera blodtransfusion på barn. Bara myndiga personer kan neka medicinsk behandling för egen del medan i fallet barn/blodtransfusion gör sig föräldrarna sig skyldiga till att inte ha fullföljt sin vårdnadsplikt mot sina barn. Kuriosa: Efter dom vägrade ändå allianregeringen att betala ut – vilket nu är historia: Jehovas Vittnen valde senare i sak att följa politiken/lagstiftningen – men drev länge sitt krav mot blodtransfusion som ett ideal som de enligt sin tro ville att staten skulle tillämpa! Men pengarna väger tyngre än tron i deras fall – alltså en urkundstolkningsförskjutninöver tid. Jämför islamister som hittills gång på gång visar att man inte accepterar rättsordningen Sverige – man uttalar klart att man vill ha sharialagar i Sverige! DET ÄR PER DEFINITION EN POLITISK RÖRELSE/AKTÖR MED POLITISKT/JURIDISKA KRAV PÅ LAGSTIFTAREN. Nu senast ville pingströrelsen fortsätta med omvändelseterapi mot homosexuella (ngt som den återtagna utredningen ville skulle vara grund för att vägra offentliga verksamhetsbidrag) Pingst gör ingen hemlighet av sin ”politiska ideal” att få behålla bidrag OCH bedriva omvändelseterapi (=definieras själasamtal?). Jag förmodar att pingst kryper till korset om regeringen så småningom sätter ned foten. Men visst har de gett uttryck för POLITISK PÅTRYCKNING FÖR SIN SAK I DEBATTARTIKLAR MM.
Inom islam finns bevisligen aktörer som agerar politiskt för sin framtid. Jehovas Vittnen och Pingst verkar inte heller ha tänkt färdigt kring frågan om och hur deras religion ska påverka lagstiftningen. Vi som engagerar oss i demokrati och religionsfrihet har att hålla rågång mellan politik och religion i den meningen att vi bestämmer oss för vad som ska INGÅ I RELIGIONSFRIHETENS FAKTISKA RÄTTIGHETER OCH I UTARBETADE PRECISERADE BEGRÄNSNINGAR så som international organ FN mm ger utrymme för. Att definiera sig själv som samfund är ingen gräddfil för att driva POLITI i sin religions namn! http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com
Sverige behöver ett religionspolitiskt program för att freda samhället mot islams landvinningar”på Bullentin-Debatt:
Ulf Lönnberg
Hela artikeln här:
Enligt World Values Survey är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder. Dessutom har Sverige, på relativt kort tid, också blivit ett av Europas mest mångreligiösa länder. Till vårt religiösa landskap kom nya influenser vid den stora invandringen 2015. Idag står Sveriges politiska landskap inför nya utmaningar och vårt religösa landskap är under ett brutalt omvandlingstryck.
Fullständig religionsfrihet (1951:680) infördes inte förrän 1952. Då gavs var och en rätt att fritt utöva sin religion, att delta i religiösa sammankomster och att sluta sig samman med andra i religiösa gemenskaper:
”1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.”
Med 1974 års kulturproposition följde en ny statlig kulturpolitik som under lång tid påverkat Sveriges kulturlandskap; dess ekonomiska förutsättningar, aktörernas villkor och vad som ska vara mest tillgängligt för medborgarna.
Partierna har inte några agendor för Sveriges religiösa landskap men likväl har staten påverkat det; offentliga ekonomiska bidrag, delegerad myndighetsutövning (vigselrätt) och annat resurstillskott utan tydlig kontroll. Men på det hela taget har Sveriges religösa landskap lämnats vind för våg.
Partierna saknar målinriktade religionspolitiska program om kristendomens plats, ställning, status och normering i förhållande till andra religioner och ateistiska tankemodeller. Religion är en inrikespolitisk icke-fråga.
Religionsfrihetslagen uttrycker också hinder mot envar som i religiös kontext ”stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.”
På den bristen sätter i Bulletin debattören Staffan Marklund sökarljuset: Kan demokratin överleva kristendomens död?Redovisade fakta och analyser borde få politiker på alla nivåer att ta ställning för eller emot olika slag av religiös samhällspåverkan och specifikt till islams politiska aktörer som verkar för annan rättsordning med könsseparerade rättigheter och skyldigheter.
I kristen västerländsk tradition håller vi rågång mellan politik och religion. Men alla religiöst och politiskt grundade krav på rättigheter och skyldigheter ska passera vår politiskt demokratiska process oavsett om propåerna vilar på vetenskap, kultur, ideologi eller religiös urkund.
Politiker är vilsna inför denna (nya) politiskt/religiösa frontlinje som politisk islam betraktar som fredad i religionsfrihetens namn.
Här en handfull punkter att initialt föra in i ett Religionspolitiskt program för Sverige över tid:
*Sverige ska vila på västerländsk kristen tradition som tjänar oss väl.
*Sverige ska vila på centraleuropeisk rättstradition.
*Sveriges statschef ska vara av den ”rena evangeliska läran” – enl Augsburgska bekännelsen 1530.
*Sverige ska behålla de 13 helgdagarna med kristen tradition och inte införa andra religiösa helgdagar
*Enligt Skolans läroplan ska skolan arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.
*Likalydande mål ska föras in i Skollagen.
*Vigselrätt för alla religiösa samfund ska upphöra. Giftemål ska vara civilrättsligt.
*Slöjförbud ska införas för skolbarn och alla i offentlig tjänst; myndigheter,rättsväsende.
*Böneutrop ska förbjudas.
*Utländsk finansiering av moskéer ska förbjudas.
Sverige kan i nationell lag införa tydliga rättigheter och preciserade begränsningar i religionsfrihet inom ramen FN:s och europeiska konventioner.
Överst: I Sverige står politik o lagstiftning över religion Nederst: I Teokratier stiftas lagar med Koranen som rättsordning – vad vill partiet Nyans? (Fv: Mikail Yüksel, Imam Mahmoud Khalfi)
Ulf Lönnberg: Vi kan dra slutsatsen att det finns en bokstavstrogen tradition inom islam som i sin tillämpning omöjliggör integration.
Mahmoud Khalfi, moskédirektör och imam i Sthlms moské har sagt (3/9 SR P1) att islam respekterar lagarna som gäller där muslimer är i minoritet!
SMAKA PÅ DET!
Om och när muslimer inte längre är i numerär befolkningsminoritet ska den politiska kartan ritas om. Imam Mahmoud Khalfi har skissen är klar.
Imam Mahmoud Khalfi har politiska krav på Riksdagen och svensk lagstiftning.
Han säger sig ha positiva erfarenheter av möten med svenska ministrar – som lyssnar. Men han konstaterar: Förändringarna och anpassningen till våra krav går alldeles för sakta.
Han syftar bl a på vår yttrandefrihet, koranbränningar och den muslimska diasporans påstådda utsatthet i Sverige.
Påståendet att muslimer accepterar de lagar som gäller i de länder (så länge de?) de är i minoritet är för oss en politisk alarmsignal.
POLITISKT PARTIARBETE ELLER UTOMPARLAMENTARISK AKTIVISM
I Sverige håller vi rågång mellan religion och politik. I muslimska länder, säger Mahmoud Khalfi, är politik och religion sammankopplade i ett enhetligt sammanhang. Imamen skulle således, i den händelse muslimer utgjorde majoritet, iklädas en informell och utomparlamentarisk roll som imam och politisk ledare.
I en sådan kontext tillämpas – i olika hög grad – parallell rättsordning med sharialagar och Koranen som rättskälla. Han uttalade i intervjun inte huruvida han skulle välja att arbeta inom vår demokratiska beslutsordning och/eller arbeta via utomparlamentarisk aktivism.
Kritik mot Koranen och imamen – och även politisk opposition (i vår mening) – utgör i islamsk rättsordning hot och blasfemi vilket Koranen förbjuder.
PARTIET NYANS – IMAMENS POLITISKA MAJORINETT
För imamen står inte politik och lagstiftning över hans religion. Men ett muslimskt politiskt parti är ett välkommet opinionsverktyg för muslimer som i minoritetens namn låter sig acceptera svensk lag. I Sverige tjänar exempelvis partiet Nyans Imam Mahmoud Khalfi med en politisk/islamsk-vänlig agenda.
På Nyans’ hemsida står bl a: ”Muslimska afrosvenskar är en särskilt utsatt grupp eftersom de utsätts både för islamofobi och afrofobi.” Partiet presenter en lång rad konkreta krav och reformer. En punkt sticker särskilt ut ”Partiet Nyans vill att afrosvenskar skall erkännas som en nationell minoritetsgrupp i grundlagen.” Nyans beskriver sig som ”ett lösningsorienterat parti som möter minoritetsbefolkningens utmaningar”. Enligt Imam Mahmoud Khalfi ska muslimers situation – politiskt och religiöst – anpassas till majoritetsbefolkningen där de är i minoritet. Där muslimer är majoritet utgör politik och religion en övergripande enhet.
I Nyans partiprogram, så som det redovisas på deras hemsida, talas endast om vad partiet vill göra och åstadkomma förminoriteter. Om majoritetssamhällets organisation, konstitution, demokratikrav – och rättigheter – och skyldigheter gentemot minoriteter – sägs inget.
Efter att ha lyssnat på Söndagsintervjun med Imam Mahmoud Khalfi framgår det klart att ett muslimskt parti inte behöver något partiprogram om och när partiet skulle företräda en majoritet. Då gäller islam med Koranen som lag. Innebörden i ordet ”ISLAM”är underkastelse.
FÖRSVARA YTTRANDEFRIHET OCH RELIGIONSFRIHET
Det råder ett före och ett efter intervjun med Imam Mahmoud Khalfi i P1:s Söndagsintervju den 3/9 -23.
Imamens politisk-religiösa positionering för muslimer – med eller utan partipolitiskt engagemang – är ovillkorligt tudelad beroende på om muslimer är i minoritet eller majoritet.
Därmed kan vi dra slutsatsen att det finns en bokstavstrogen tradition inom islam som i sin tillämpning omöjliggör integration.
Och utan rågång mellan politik och religion fungerar inte religionsfriheten och utan fungerande religionsfrihet fungerar inte demokratin så som vi definierar och skyddar den i våra grundlagar.
Vi måste nu stå upp för grundprinciperna som vår demokrati, vårt rättsstat och vårt fria civilsamhälle vilar på.
Hade lagt ut följande tidigare samma dag utan att ha tagit del av uttalandet /Ulf Lönnberg – 31/7 kl 06.00:
Publicerad30 juli 2023:
Knack, knack på dörren, Ulf Kristersson!
Hej, vill påminna om år 1983.
Då stod löntagarfonderna överst på dagordningen. Då mobiliserades motståndet mot socialism som idé och praktisk politisk.
År 1991, efter borgerlig valseger och med dig som MUF-ordförande avskaffades Löntagarfonderna.
I ljuset av den tidens mest avgörande fråga, som var sin tids ideologiska vägskäl mot socialism, står vi inför ett nytt för Sverige avgörande vägval.
Vi närmar oss tröskeln till ett avgörande religiöst-politiskt-ideologiskt vägval där religiös extremism och utomparlamentariskt politiska islampropagandister otåligt vänta på att kunna utropa en första seger i den svenska demokratiska politiska beslutsprocessen.
Ulf Kristersson, träd fram nu, försvara Sveriges framtid.
Sveriges religiösa landskap – och vår kulturpolitik – är sedan decennier under starkt omvandlingstryck.
Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte utan att observerat det avgörande skedet. Nu i efterhand kan vi konstatera att åren 2010-15 var ett sådant skede: Åsiktskorridoren påbjöd då progressiv identitetspolitik, mass- och flyktinginvandring bidrog till bred kompetensförsörjning, antal individer fick inte uttryckas volymer, villkorslös anpasslig till nya kultur- och religionsyttringar var allas vår skyldighet.
Resan har gått gått vidare.
Om och när vi når en kritisk brytpunkt (”tippingpoint”) bortom återvändo med politiskt tvång på traditioner, kulturutbud och forskning hand i hand med blasfemilagar, muslimska helgdagar och bidragsberättigade moskéer i alla kommuner – det vet vi inte.
I denna kontext behöver vi framgent principiellt och tydligt förhålla oss till religionernas plats och roll i vårt sekulära och demokrati rättssamhälle. Det betyder att svensk religionspolitik inte längre kan betraktas som en sakpolitisk icke-fråga. Dagens hetsiga debatt om yttrandefrihetens skydd och gränser drivs mycket med religionsfriheten som fond. Vi glömmer att religionsfriheten inte är statisk, inte ohotad – men heller inte utan reformutrymme.
I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade kultur- och religionspolitiska program med avstamp i den verklighet och dagens och morgondagens politiska villkor.
Vi behöver vidareutveckla religionsfrihetens tillämpning i Sverige med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar.
Religionsfriheten i Frankrike (Laicité) är grundmurad sedan revolutionen. Och även där har religionsfrågorna en mer central position som vattendelare för vad staten ska står för, vad samhället acceptera som sociala kulturreligiösa yttringar är i högsta grad en politiskt ideologisk fråga.
I Sverige har vi inte den traditionen. Vi har fortfarande ett religiöst samfund som särbehandlas genom Lagen om svenska Kyrkan. Skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan var endast partiell och den behöver fullföljas. Vi behöver gå vidare.
I Sverige ska religioner behandlas principiellt likvärdigt, dock med ett begränsat antal angivna företräden för karaktäristiska normer och särdrag som speglar västerländsk kristen tradition. Enligt den principen ska också ett antal definierade religiösa uttryck och tillämpningar skyddas medan andra inte får fritt utrymme i Sverige.
I Sverige ska vi – försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet – utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn. Sverige ska som demokratisk rättsstat hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner. – skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl. Med det som riktmärke ska vi forma Sveriges framtida religiösa landskap.
”…lagförslaget handlar om de religiösa ledare som i religionsfrihetens namn tar sig rätten att avvika från skolans läroplan och trotsa angivna demokratikriterier. Mot fiffel och bedrägeri har vi redan fungerande lagstiftning, även ägar- och ledningsprövning.”.
Svenska regeringar har under flera decennier gett åtskilliga eftergifter till islamister. Satsningen på att utbilda ”moské-imamer”, offentliga medel till islamiska föreningar och församlingar och att ge tillstånd till islamiska friskolor är bara några exempel på dessa eftergifter, skriver debattörerna.
Nu måste politikerna ta krafttag för att stärka sekulära och konstruktiva krafter och satsa på integration, skriver bland andra Nahid Persson, regissör.
