”Sverige kan inte ha två parallella rättssystem: ett demokratiskt, sekulärt och ett parallellt som lagstadgar om flickor och kvinnors ofrihet, deras underordning och halva värde jämfört med män. Att värna vårt existerande rättssystem i Sverige handlar inte om att begränsa religionsfriheten, utan om att skydda barn och kvinnor från förtryck.”
Ulf Lönnberg: -En granskning av riksdagspartiernas partiprogram visar att frågor om kulturarv, kulturpolitik i viss begränsat omfattning berör religionernas plats och villkor i Sverige.
Vi ska politiskt utveckla ’en svensk-anpassad Laicité’ som inspiration för politiker att bemöta och stoppa religiösa påbud, rättesnören, regler och normer som i praktisk tillämpning bryter mot svensk lag eller kräver svensk lagändring eller ny lagstiftning. Politiska krav i religionsfrihetens namn ska behandlas som vilken annan politisk fråga som helst.
Det kräver inventering och avvägning av vilka rekvisit som ska ses som nödvändiga för respektive religions utövning.
Det handlar inte om feghet. Det handlar om konstruktiv demokratisk politisk opinionsbildning. Sverige behöver en religionspolitisk agenda för västerländsk kristen tradition – mot religiöst maktmissbruk och politisk islam
Dagens religiösa i Sverige är varken homogent eller fredat från politisk påtryckningar i olika riktningar.
Alf Svensson är missnöjd med de aktörer som ”endast” försvarar, upprätthåller och främjar den västerländskt kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
Rågången mellan politik och religion måste idag vidmakthållas offensivt svensk inrikespolitik. Politiskt extremistisk islam verkar för – än så länge genom små outvecklade partiorganisationerna – en religiöst-politisk utopi med Koranen som rättskälla.
Alf Svensson underskattar den västerländskt kristna traditions innehåll, verkan och breda acceptans långt utanför kristet religösa utövares vardag. Det tycks bli allt tydligare för fler att västerländskt kristen tradition är en god kraft för civil- och rättssamhället utan legala eller religiösa moraliskt och religiöst påtvingande påbud på individnivå.
Varje religiöst påbud som vilar på och tillämpas legalt med Koranen som rättskälla ligger bortom en oppositions och samhällskritikers influenser. Västerländskt kristen tradition omfamnar istället den demokratiska rättsstaten, i vårt fall på den centraleuropeiska rättsordningen.
Att kräva att estetik, moral, rättsnormer och indirekt lagstiftningsarbetet ytterst ska vila på ”kristna värderingar” – istället för västerländskt kristen tradition- utestänger de som vill värna ”västerländskt kristen tradition” men som samtidigt politisk vill hålla rågång mellan politik och religion och förpassa politisk islam till de totalitär-teokratiska ideal som vi ser flera skadliga exempel på ute i världen.
I Sverige ska vi
– försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet
– och inom ramen för vår demokratiska rättsstats grundlagar motarbeta och kväsa politisk islam och extremistiska, våldsbejakande religiösa rörelser
– utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn.
– hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner.
-skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl.
VärldenIdag-ledaren: Att vråla aggressivt och orsaka kaos är sällan ett tecken på att man har moraliskt rätt. Den som har sunda motiv och rätt i sak behöver inte försöka skrämma någon till tystnad. Därför är det angeläget att istället debattera dessa gruppers grundtankar, blottlägga deras intolerans, och fortsätta hävda yttrandefriheten som en grundsten i ett öppet samhälle.”
Ulf Lönnberg: Så angeläget med klartext, om än självklart, från det kända Claphaminstitutet. En tydlig signal utifrån filosofiskt, religiöst och samhällsmässigt engagemang med ingångsvärden på kristen grund och tradition.
Ange Furingsten i tidningen Dagen sätter fingret den principiella skillnaden mellan gränssnittet politik/kultur å den ena sidan och politik/religion å den andra. Hans debattartikel har – ngt vilseledande – rubriken: Varför får kultur provocera, men inte religion?
Eftersom Agne Furingsten är ledamot i kyrkofullmäktige och tidigare regionråd med ansvar för kultur och forskning förstår honom i att religion för provocera, pröva och utmana på det personliga planet. Han sätter strålkastarljuset på i vilken mån religionen får (och ska?) provocera. Hans fråga är varför och hur politiken ska göra skillnad på sina förhållningssätt till kultur och religion. Själv påstår han sig inte haft några praktiska svårigheter att upprätthålla skillnaden i sin politiska roll.
De flesta politikern fredar kulturen – vilket de ska! Men alltför få förklara varför religion ska hållas i förutsägbara, rättssäkra och lagliga tyglar – vilket de ska! De talar om armlängds avstånd till kulturen – ofta utan att närmare precisera rågången mellan politik och religion.
Agne Furingsten
Agne Furingsten tycks efterlysa ett offentligt samtal om ”politiskt armlängds avstånd till religion”.
Ett provocerande eller starkt konstnärligt verk kan förvisso mana till engagemang, politiskt motstånd eller för delen vädja till dygderna. Minns t ex Pablo Picasso’s Guernica (1937), Carl Johan De Geers Skända flaggan (1967) och August Malmströms Grindslanten (1885). De verken kan engageras betraktaren mot maktfullkomligt våld och för yttrandefrihet eller som det sistnämnda bjuda på en nostalgitripp eller väcka nyfikenhet på en förgången tid. Det handlar om kultur – inte om religion.
Till skillnad från religionen skapar kulturen och de konstnärliga verken i sig inte samma systematiska, dogmatiska och villkorade tankemodeller för att problematisera och inspirera till svaren på livets gåtor. Visst, makthavare och politiker har i alla tider nyttjat kulturen för den egna makten. Men sådan propaganda stärker i första hand de redan övertygade samtidigt som oppositionen inte sällan fokuserar än mer på makthavarnas i konsten konstruerade agendor.
Men en religion syftar ytterst till existensiella och praktiskt långtgående individuella och kollektiva (vägledande?) krav för att orientera sina utövare i en ideal livsinriktning. Religionen tillskrivs ofta trumfa staten och något som står över den demokratiska rättsstatens lagar.
Religionsfriheten i Sverige är långtgående och den ska så vara. Utan den fungerar ingen demokrati. I diktaturer och totalitära statsskick är antingen någon eller alla religioner bannlysta, i andra fall är en angiven religion påbjuden och i lag förbjuden att avvika ifrån.
Men vilket politiska ramverk kring politiska accepterar Agne Furingsten? Utan sådana lämnar vi vårt religiösa landskap öppet för krav på sociala och legala rättigheter som dikteras av religiösa traditioners och klanstyrda normer och rättstillämpningar.
Lagar ska endast stiftas och legitimeras i konstitutionellt antagna beslutsprocesser och av särskilt valda representanter (parlamentariker). Lagar stiftas inte av biskopar, patriarker, rabbiner, imamer eller andra religiösa eller sekulära ledare utanför parlamentet.
Tyvärr finns i Sverige ännu ingen politisk beredskap för en religionspolitisk kursändring bort från exkluderande religiösa normer som strider mot svensk rättsordning. Inget av riksdagspartierna positionerar sig tydligt mot religiös extremism i sina partiprogram. Religionsfrågorna behandlas endast knapphändigt som en del av kulturpolitiken. Nu behöver religionsfrågorna utgöra ett nytt sakpolitiskt område som tar kontroll över extremistisk och bokstavstrogen religiös aktivism – oavsett religionstillhörighet. Det brådskar.
Religiösa ledargestalter ska – oavsett religiös tillhörighet – ha att förhålla sig till den rättsordning som gäller på det territorium där de verkar. I västerländska demokratier är individen ansvarig för sina handlingar gentemot gällande lagar. I asiatiska teokratier är individen främst ansvariga inför kollektivet/klanen vars rättsordning vilar på Koranen. I Sverige är lagen överordnad religionerna.
För inte så länge sedan reagerade såväl kristna och muslimska ledare på att de i sina organisationer kan bli skyldiga att underordna sig preciserade demokratikriterier. I det syftet lade förra regeringen fram motion 2021/22:272 ”Statens stöd till trossamfund samt demokrativillkor vid stöd till civilsamhället”. Den nuvarande regeringen har dragit tillbaka den.
Men faktum kvarstår: I Sverige ska vi inte acceptera parallella lagliga och religiöst traditionsbundna rättsordningar.
Den pågående omdaningen av vårt religiösa landskap kräver idag en ny Svensk religionspolitisk agenda som
1) håller en preciserad armlängds avstånd till religionerna/urkunderna,
2) garanterar religionsfriheten tydliga rättigheter och
3) anger religionsfrihetens preciserade begränsningar i nationell lagstiftning inom ramen FNs mänskliga rättigheter. Sverige ska framgent vila på den västerländska kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
”Tyvärr har dödshoten och terrorn fått sin avsedda effekt. Vi har fått en ängslig offentlighet när det kommer till yttringar som kan uppfattas som hädiska mot islam. År 2010 stoppade Världskulturmuseet i Göteborg konstnären Elisabeth Ohlson-Wallins utställning Jerusalem. Enligt museet riskerade vissa bilder provocera svenska muslimer”
”…lagförslaget handlar om de religiösa ledare som i religionsfrihetens namn tar sig rätten att avvika från skolans läroplan och trotsa angivna demokratikriterier. Mot fiffel och bedrägeri har vi redan fungerande lagstiftning, även ägar- och ledningsprövning.”.
ULF LÖNNBERG: Talespersonen för talibanerna, Zabihullah Mujahid, sade vid sin första presskonferens att kvinnor kommer att få arbeta och verka i samhället inom den islamska sharialagen.
Därmed låser Zabihullah Mujahid omedelbart fast kvinnors kringskurna rättigheter och att religionen islam ska genomsyra allas vardag. Landet ska fortsatt vara är en muslimsk nation med Koranen som rättskälla. Zabihullah Mujahids påstående att det är skillnad på hur talibanerna ser sig själva i dag jämfört för tjugo år sedan förändrar INTE rättsläget. Det gäller oavsett hans påstående: ”Vi har mognat, det är en stor skillnad.”
I västerländska demokratiska rättssamhällen står ingen religion över lagen. Religionsfriheten i Sverige och i västvärlden är inte gränslös. Inom FN:s mänskliga rättigheter har religionsfriheten ett starkt skydd, alla har rätt till religion, rätt att lämna, byta och helt lämna religiös orientering. Men ingen har rätt påtvinga någon religiösa påbud och traditioner, tvinga någon till religiös tillhörighet, uppvigla till samhällsomstörtning eller hota och våldföra sig i religionsfrihetens namn.
Flera muslimska stater har också deklarerat att de inte följer FNs mänskliga fri- och rättigheter i de delar de strider mot Koranen och sharialagar.
Sverige, och övriga västländer, som ratificerat FNs mänskliga rättigheter har dock rätt att göra begränsningar i religionsfriheten under förutsättning att sådana inskränkningar anges i vår lag.
Individer som i Sverige eftersträvar politisk islam med tvingande normer, könsseparation i offentliga miljöer, klädkoder, månggifte, sharialagar mm ska vi bemöta med politiska argument.
Med vår svenska demokrati och rättsordning råder yttrade- och tankefrihet. Alla får driva opinion för sin religion men vi har inga lagar mot blasfemi. Det står också var och en fritt att argumentera för sina visioner, sin ideologi och sina reformidéer.
Att argumentera mot religiöst normerande traditioner och juridisk tillämpning av religiösa urkunder är en politisk handling som skyddas i grundlagen. Den som p g a sådana offentliga och privata samtal anser sig utsatt för religiös diskriminering har inget skydd och stöd att hämta i religionsfriheten. Religionsfriheten garanterar tvärtom alla att kritisera, pröva och avstå religiöst påtvingade normer och traditioner.
Där går skiljelinjen mellan västerländsk demokratisk lagstiftning och muslimska staters rättsordning med Koranen som rättskälla.
I vår demokratiska rättsordning får alla ifrågasätta våra lagar. Därför ska politisk islam bemötas och stoppas politiskt, ytterst genom att vi och våra partier försvarar den svenska grundlagen.
