”Den avgörande frågan är därför inte om kristna värderingar ska påverka politiken. Det gör alla värderingar. Frågan är hur de översätts till lag i ett samhälle där människor tror olika – eller inte alls. En mogen kristdemokrati försvarar både människovärdet och den demokratiska ordningen. Den söker inte teologisk dominans och definierar inte kristenhet genom exkludering. Den använder traditionen som en etisk källa – inte som ett identitetsvapen. Kanske är det just där skillnaden ligger.”
Ulf Lönnberg: Spot on! Så kristallklara borde alla politiker kunna uttrycka sig utifrån sina resp programs ideologiska fundament. Här finns information och inspiration för alla politiker och opinionsbildare som ser självdefinierade (och personliga?) värderingar som politisk hävstång…
”En överflygning över dagens religiösa landskap indikerar alltså ett sönderfall för den postmoderna religiositet som är redo till långtgående kompromisser med samtidskulturen. – – – Det som sker nu skulle på ett sätt kunna tolkas som en återgång till modernismen, med tydligt motsatta alternativ som sätts i konfrontation med varandra. Denna rörelse yttrar sig i politikens värld som en konservativ reaktion på det progressiva projekt som kritikerna menar är på väg att rasera samhällsgrunden. – – – den rörelse som antogs överföra västerlandet från kristendomens tidsålder in i en sekulär individualism uppblandad med allmän religionspluralism tycks nu vara på väg att vändas till en tid där detta projekt ersätts av en ny längtan efter fastare grundvalar. Och det kanske rentav kan vara välgörande för både kulturdebatten och kyrkan.”
Ulf Lönnberg: den senaste dagarnas debatt mellan politik och biskop/teolog om politik och politiska partier och olika sakpolitiska prioriteringar som ställs mot religiöst grundade visioner och förväntningar skymmer sikten för rågången mellan religion och politik. Förhoppningsvis har Claphaminstitutet skrivna artiklar om detta att hänvisa till – eller måhända något som kan ligga i pipe-line? Se gärna Biskop trevar mellan politiskt programarbete och Bibeln.
Teologen Joel Halldorf konstaterar att partierna i allt högre grad talar om värderingar och han sätter sitt sökarljus särskilt på Kristdemokraterna i Sverige
Politik och religion bär båda på visioner och utopier som delvis överlappar varandra i den enskildes livsval, förväntningar och praktiska prioriteringar. Joel Halldorf menar att många svenska politiker använder kristendendom och dess värderingar som hävstång för att ta sig plats i mediabruset.
Vad som genererat en individs idéer, drömmar och övertygelser är av underordnad betydelse. Det som avgör är individens, den enskilda politikerns, filter, analys och verktygslåda för i sin politiska gärning.
I den sekulära demokratiska sekulära demokratiska rättsstaten är det politikerns politiska hantverk vi ska granska. Hur använder hen sin verktygslåda i lagstiftningen? Följer hen (i Sverige) våra konstitutionella principer, försöker hen med religionen som alibi slarva med argumentationen? Använder hen en religiös urkund (Bibeln/Koranen?) för att i religionsfrihetens namn ge rättslig legitimitet för sin politiska agenda/politiska förslag?
Joel Halldorf ställer hela frågeställningen utifrån teologisk – eller rättare sin personliga bibeltolkade – horisont och frågar sig: hur kan man påstå sig stå för ”kristna värderingar” om ekonomi och resurser tvingar fram prioriteringar – om än så kontroversiella?
Det är just det som är att ta politiskt ansvar. Om Joel Halldorf vill ha en annan prioritering, ja då är det att argumentera politiskt för en sådan – som i verkliga livet påfordrar att Joel Halldorf kan välja annars är det till att formulera egen omprioritering eller förklara hur och när de ekonomiska, nationella och resurser räcker till allt och alla i den av honom formulerade prioriteringen.
Joel Halldorf – och ingen annan heller i den sekulära rättsstaten – kan inte ge sin politiska agenda företräde för att hen tolkar eller citerar Bibeln för att stärka sin position. Joel Halldorf har som andra samhällsdebattörer att argumentera sakligt, ekonomiskt och övertygande för sina politiska förslag och prioriteringar.
Återstår för Halldorf – och alla andra med politiska visioner och ambitioner som samhällsdebattör – att kritisera, recensera och också ofta att kompromissa. Som urkundstolkare och teolog kan han självklart framföra vad som ’skriften kräver’. Men att vrida frågan till en semantisk diskussion om vad begreppet ’värderingar’ ska definiera och vara är en återvändsgränd.
Västerländskt kristna värderingarär ett vedertaget samlingsbegrepp för influensers minsta gemensamma nämnare i olika varianter, främst i Europa och västvärlden, utan att i varje detalj återspegla ett enskilt politiskt förslag eller varje lagändring. Västerländskt kristna värderingar, rättsordning på centraleuropeisk rättstradition och religionsfrihet är en politisk och ideologisk färdriktning som inte ger utrymme för religiös bokstavstolkning av något slag och som heller inte är kompatibel med teokratimodeller med Koranen som rättskälla.
Välkommen, Joel Halldorf, att delta i den västerländska demokratiska politiska prioritering – oavsett tillämpade värderingar.
En ovanligt skarp debatt har tagit fart mellan politiker med kristen profil å ena sidan och kyrkligt och akademiskt kristna aktörer å den andra. Den 11 december uttalade Sveriges Kristna råd sin oro för konsekvenserna av spårbytet (skydd><arbetstillstånd), Biskop Andreas Holmgren dömer ut regeringens migrationspolitik som okristligt inhuman, Energi- och näringsminister Ebba Busch säger att det är kristna värderingar som styr hennes politiska gärning (?) och migrationspolitiken (!), Joel Halldorf menar att regeringen/KD måste förklara hur man kan utvisa personer med ömmande behov och hot mot sin framtid. Hans Eklind (kd) och Biskopen blev trots all ense om att Bibeln inte någon bruksanvisning för politiker – och så där rullat det på…
Visst politiker är skyldiga att förklara och ta ansvar för sin politik (betr migration ställer man ’fri invandring’ mot anständigt och humant flyktingmottagande). Biskopen och Teologen kräver svar på hur viss politik och hur länge viss politik kan betecknas som kristen. Men dessa två känner sig inte skyldiga att precisera hur de med sin kristna övertygelse prioritet när hjäpbehoven är större än tillgängliga resurser. Biskopen preciserar: Jag är Biskop och inte politiker – det är politikerna som ska agera och svara. Jag utgår från Bibeln att vi ska ta emot den nödställde, invandraren, den utstötte.
Det vore hedersamt om de ”kristet religösa agenterna” var beredda att visa hur långt de kräver obegränsade insatser som finansieras av allmänna medel, av demokratiskt tvångsindrivna skatter. Varje individ får efter egen övertygelse – kristen eller ej – ge av alla sina resurser, allt sitt kunnande och hela sin överlevnadskraft – det är en del av den äganderätten över det egna livet. Och Biskopar får självklart späka sig för det goda till gränsen för sin personliga överlevnad eller t o m bortom denna gräns.
Den som hänvisar till Bibeln kan utifrån perspektiv och inspiration påtala politiska brister. Men Bibeln, lika lite som Koranen och andra religiösa urkunder, är en politisk manual för praktiskt rättssäker sekulär demokrati.
>>>Biskopen och Teologen behöver positionera sin samhällsrolls och sin personliga övertygelses praktiska syfte – som kristna aktörer kan dekritisera politiska partier men inte ducka och säga att politikerna följdfrågor är vulgära – då borde de från början sagt att de inte har någon lösning – bara en önskan om mer av allt till alla… vad vill de offra av rättssäkerhet och politisk respekt för motståndare och den politiska oppositionen och samhällets minoriteter. Ni är frivilliga samhällsdebattörer och har full rätt att driva på era visioner men politiker ställs till svars i allmänna val eller av er om och när ni tar på er politikerrollen i eller utanför partipolitiken. Ert ’kall’ för plats för livsorienteringar och deras utrymme i den sekulära staten är också ert uppdrag att prioritera…
Kritisera gärna politik/politiker principiellt – sakpolitisk kritik för olika små och stora åtgärder/reformer leder till samma åsiktsskillnader i församlingen som i en valkrets.
Nästan alla demokratiska länder har en kristen historia, antingen med kristen majoritetsbefolkning eller kristen kolonialism och mission. Nästan inga muslimska länder är demokratiska. Hur kan demokratin överleva när kristendomen dör ut och islam blir allt mer dominerande, frågar sig debattören Staffan Marklund. – – – Jag anser själv inte att kristendomen är ett måste för demokrati, utan betraktar det snarare som ett gödningsmedel vilket använts av nästan alla framgångsrika exempel på fullvärdiga demokratier, liknande till relationen mellan gym och bodybuilding. Du kan få enorma muskler genom att enbart leta efter stora stenar i skogen och lyfta dessa regelbundet, men nästan alla Mr. Universum-vinnare har nått dit via att ännu aktivt eller i relativ närtid besökt gymmet regelbundet.
”När vi ser bakåt finner vi naturligtvis både det som varit bra och det som varit mindre bra. Vi bör naturligtvis lära av det som gått fel och försöka bygga vidare på det som givit de bästa förutsättningarna. Det är i den kristna västerländska traditionen som demokratierna vuxit fram. För övrigt kan nämnas att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tydligt skrevs fram utifrån en kristen idétradition.”
Intressant prioritering genom att forma ett nytt sakpolitiskt förbund för religionspolitiska frågor inom partiet. Välkommet att det ska värna västerländsk kristen tradition och försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet – och min förhoppning; utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn.
Citat ur pressmeddelande: ”Sverigedemokraterna tar idag ett viktigt steg mot att ytterligare stärka och fördjupa sitt engagemang för Sveriges kristna värdegrund och kulturarv genom att officiellt starta ett kyrkopolitiskt förbund inom partiet. Detta nya förbund syftar till att samordna och intensifiera arbetet med de frågor som hanteras inom kyrkan på ett sätt som både respekterar den kristna trostraditionen och möter dagens utmaningar.”
Det handlar inte om feghet. Det handlar om konstruktiv demokratisk politisk opinionsbildning. Sverige behöver en religionspolitisk agenda för västerländsk kristen tradition – mot religiöst maktmissbruk och politisk islam
Dagens religiösa i Sverige är varken homogent eller fredat från politisk påtryckningar i olika riktningar.
Alf Svensson är missnöjd med de aktörer som ”endast” försvarar, upprätthåller och främjar den västerländskt kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
Rågången mellan politik och religion måste idag vidmakthållas offensivt svensk inrikespolitik. Politiskt extremistisk islam verkar för – än så länge genom små outvecklade partiorganisationerna – en religiöst-politisk utopi med Koranen som rättskälla.
Alf Svensson underskattar den västerländskt kristna traditions innehåll, verkan och breda acceptans långt utanför kristet religösa utövares vardag. Det tycks bli allt tydligare för fler att västerländskt kristen tradition är en god kraft för civil- och rättssamhället utan legala eller religiösa moraliskt och religiöst påtvingande påbud på individnivå.
Varje religiöst påbud som vilar på och tillämpas legalt med Koranen som rättskälla ligger bortom en oppositions och samhällskritikers influenser. Västerländskt kristen tradition omfamnar istället den demokratiska rättsstaten, i vårt fall på den centraleuropeiska rättsordningen.
Att kräva att estetik, moral, rättsnormer och indirekt lagstiftningsarbetet ytterst ska vila på ”kristna värderingar” – istället för västerländskt kristen tradition- utestänger de som vill värna ”västerländskt kristen tradition” men som samtidigt politisk vill hålla rågång mellan politik och religion och förpassa politisk islam till de totalitär-teokratiska ideal som vi ser flera skadliga exempel på ute i världen.
I Sverige ska vi
– försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet
– och inom ramen för vår demokratiska rättsstats grundlagar motarbeta och kväsa politisk islam och extremistiska, våldsbejakande religiösa rörelser
– utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn.
– hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner.
-skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl.
Han skriver ”Är det rimligt att ha en värdegrund som svänger i takt med känsla, dagsform och politiskt mode? Jag tror inte det, skriver Jan Emanuel.
Vårt samhälle behöver inte mindre av kristna värderingar, utan mer. Inte mindre tänkande och ifrågasättande, utan mer. Vi behöver våra kristna värderingar för att bibehålla öppenhet för oliktänkande, den öppenhet som möjliggjort demokrati, jämlikhet och solidaritet. De kristna värderingar som gett möjlighet till sekularisering, ateism och respekt för andra trosuppfattningar och religioner. Värderingar med påbud att fortsätta tänka och våga fråga: Vad är rimligt?”
Ulf Lönnberg: Läsvärd krönika – inte minst för politiker som antingen jagar opinionssiffror eller sitter still i båten beroende på rådande opinionssiffror ;-)
