Ange Furingsten i tidningen Dagen sätter fingret den principiella skillnaden mellan gränssnittet politik/kultur å den ena sidan och politik/religion å den andra. Hans debattartikel har – ngt vilseledande – rubriken: Varför får kultur provocera, men inte religion?
Eftersom Agne Furingsten är ledamot i kyrkofullmäktige och tidigare regionråd med ansvar för kultur och forskning förstår honom i att religion för provocera, pröva och utmana på det personliga planet. Han sätter strålkastarljuset på i vilken mån religionen får (och ska?) provocera. Hans fråga är varför och hur politiken ska göra skillnad på sina förhållningssätt till kultur och religion. Själv påstår han sig inte haft några praktiska svårigheter att upprätthålla skillnaden i sin politiska roll.
De flesta politikern fredar kulturen – vilket de ska! Men alltför få förklara varför religion ska hållas i förutsägbara, rättssäkra och lagliga tyglar – vilket de ska! De talar om armlängds avstånd till kulturen – ofta utan att närmare precisera rågången mellan politik och religion.
Agne Furingsten tycks efterlysa ett offentligt samtal om ”politiskt armlängds avstånd till religion”.
Ett provocerande eller starkt konstnärligt verk kan förvisso mana till engagemang, politiskt motstånd eller för delen vädja till dygderna. Minns t ex Pablo Picasso’s Guernica (1937), Carl Johan De Geers Skända flaggan (1967) och August Malmströms Grindslanten (1885). De verken kan engageras betraktaren mot maktfullkomligt våld och för yttrandefrihet eller som det sistnämnda bjuda på en nostalgitripp eller väcka nyfikenhet på en förgången tid. Det handlar om kultur – inte om religion.
Till skillnad från religionen skapar kulturen och de konstnärliga verken i sig inte samma systematiska, dogmatiska och villkorade tankemodeller för att problematisera och inspirera till svaren på livets gåtor. Visst, makthavare och politiker har i alla tider nyttjat kulturen för den egna makten. Men sådan propaganda stärker i första hand de redan övertygade samtidigt som oppositionen inte sällan fokuserar än mer på makthavarnas i konsten konstruerade agendor.
Men en religion syftar ytterst till existensiella och praktiskt långtgående individuella och kollektiva (vägledande?) krav för att orientera sina utövare i en ideal livsinriktning. Religionen tillskrivs ofta trumfa staten och något som står över den demokratiska rättsstatens lagar.
Religionsfriheten i Sverige är långtgående och den ska så vara. Utan den fungerar ingen demokrati. I diktaturer och totalitära statsskick är antingen någon eller alla religioner bannlysta, i andra fall är en angiven religion påbjuden och i lag förbjuden att avvika ifrån.
Men vilket politiska ramverk kring politiska accepterar Agne Furingsten? Utan sådana lämnar vi vårt religiösa landskap öppet för krav på sociala och legala rättigheter som dikteras av religiösa traditioners och klanstyrda normer och rättstillämpningar.
Lagar ska endast stiftas och legitimeras i konstitutionellt antagna beslutsprocesser och av särskilt valda representanter (parlamentariker). Lagar stiftas inte av biskopar, patriarker, rabbiner, imamer eller andra religiösa eller sekulära ledare utanför parlamentet.
Tyvärr finns i Sverige ännu ingen politisk beredskap för en religionspolitisk kursändring bort från exkluderande religiösa normer som strider mot svensk rättsordning. Inget av riksdagspartierna positionerar sig tydligt mot religiös extremism i sina partiprogram. Religionsfrågorna behandlas endast knapphändigt som en del av kulturpolitiken. Nu behöver religionsfrågorna utgöra ett nytt sakpolitiskt område som tar kontroll över extremistisk och bokstavstrogen religiös aktivism – oavsett religionstillhörighet. Det brådskar.
Religiösa ledargestalter ska – oavsett religiös tillhörighet – ha att förhålla sig till den rättsordning som gäller på det territorium där de verkar. I västerländska demokratier är individen ansvarig för sina handlingar gentemot gällande lagar. I asiatiska teokratier är individen främst ansvariga inför kollektivet/klanen vars rättsordning vilar på Koranen. I Sverige är lagen överordnad religionerna.
För inte så länge sedan reagerade såväl kristna och muslimska ledare på att de i sina organisationer kan bli skyldiga att underordna sig preciserade demokratikriterier. I det syftet lade förra regeringen fram motion 2021/22:272 ”Statens stöd till trossamfund samt demokrativillkor vid stöd till civilsamhället”. Den nuvarande regeringen har dragit tillbaka den.
Men faktum kvarstår: I Sverige ska vi inte acceptera parallella lagliga och religiöst traditionsbundna rättsordningar.
Den pågående omdaningen av vårt religiösa landskap kräver idag en ny Svensk religionspolitisk agenda som
1) håller en preciserad armlängds avstånd till religionerna/urkunderna,
2) garanterar religionsfriheten tydliga rättigheter och
3) anger religionsfrihetens preciserade begränsningar i nationell lagstiftning inom ramen FNs mänskliga rättigheter. Sverige ska framgent vila på den västerländska kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 