Kashif Virk, Islams Ahmadiyya församling, Stockholm, skriver:
”Frågan vi alla behöver ställa oss är: är dessa aktioner ett uttryck för vår yttrandefrihet, eller är de snarare ett flagrant missbruk av densamma? Och än mer: vad är det egentligen värt att tillåta en individ bosatt utomlands att med statligt stöd tillfoga vårt land sådan skada?” Imamen utvecklar frågeställningen på GP Debatt idag, se hela artikeln
Ulf Lönnberg om Trosfrid och blasfemi:
”Hädelse mot kristendomen var straffbart i Sverige till år 1949. Då togs hädelselagen bort och lagen formulera-des om och kallades lag om trosfrid. Den lagen upphörde 1970. Motivet var att ett särskilt skydd av religions-friheten inte motiverade inskränkningarna i yttrande- och tryckfriheten” Länk till hela artikeln
Den här artikeln ligger ute på Face-Book där den kommenterats. Nedan, efter artikeln, ett uppföljningsinlägg av Bengt Sareld.
Bengt Sareld
Jag förstår inte det återkommande talet om att muslimer skulle vara en folkgrupp.
Muslimer är ingen folkgrupp! Lika lite som nazister är en folkgrupp. Eller kommunister. Inte heller mormoner eller Livets ord är en folkgrupp.
Judar är en folkgrupp. Och romer. Är du romsk så är du, du kan inte plötsligt bestämma dig för att du istället vill vara same. Men en religion eller politisk ideologi kan du byta. Du kan på grundval av nyförvärvad information eller nya erfarenheter ta steget och lämna en nazistisk övertygelse, eller konvertera från en religion till en annan.
Det särskilda skydd för folkgrupp som lagen föreskriver har ju tillkommit just för att du inte själv har valt din folkgrupp, inte är ansvarig för detta val, och inte kan förändra denna tillhörighet.
Att ha en politisk eller religiös tillhörighet däremot är ett eget val, ett val som du själv har ansvar för. Och detta ansvar gäller även om du ”tilldelats” en politisk eller religiös tankevärld av dina föräldrar: Så snart du är i ålder att du kan tänka självständigt har du ett eget ansvar vad beträffar ditt val av religiös eller politisk ideologi. Och för att du ska ha möjlighet att utöva detta ansvar krävs att samhället kan härbärgera en öppen och fri debatt.
Och om viss kritik av religion eller politik förbjuds eller undertrycks är debatten inte fri.
En fri debatt innebär ett skydd för den som framför åsikter som någon annan ogillar. Att införa blasfemilagar innebär att vi måste börja avgöra vad som är blasfemi. Det är en hopplös uppgift: Är det ljudnivån på den som hävdar sin kränkthet som ska avgöra vad som är blasfemi?
Vad beträffar islam vill de gärna se sig själva som en folkgrupp. Det gör de bland annat genom att i sin politiska och religiösa dogmsamling ha föreskriften att du inte får lämna gruppen. Förbudet mot apostasi – som dock inte följs 100-procentigt – är så pass starkt, att det i nära nog alla världens ca 50 islamdominerade länder finns straff i kriminallagen mot detta. Och i 13 av dessa länder är det till och med dödsstraff! I områden där islam är i minoritet sker ändå ett visst bestraffande, om inte annat så genom social exkommunicering. Den kan gå så långt att en apostat kan välja att flytta, eller till och med gå under jorden, för att säkra sitt eget liv.
För oss som är icke-muslimer: Att bejaka tanken på att islam är en folkgrupp innebär de facto ett halvt bejakande av det muslimska förbudet mot apostasi. Vill vi ha det så? Är det rätt att en muslim som överväger att lämna islam ska känna sig hotat av de egna?
Om nu inte islam är en folkgrupp är rimligen inte heller lagen om hets mot folkgrupp relevant när det gäller kritik av islam eller framförande av det som från muslimskt håll uppfattas som blasfemi. Men fortfarande gäller ett krav på anständighet i kritiken av islam. En anständighet som det inte finns skäl att lagstifta om. Lika lite som vi förordar lagar mot oanständigheterna i Pride-paradernas provokationer.
Nej, islam är en kombination av politik och religion. Dess bekännare, den muslimska umman, är en religiös/politisk grupp som du väljer att tillhöra eller inte tillhöra, men islam är ingen folkgrupp.
Bengt Sareld Fil. mag., pensionerad it-konsult
– – – – –
Bengt Sarelds uppföljningsinlägg i FB-tråden
Ja jag är medveten om att lagen inkluderar religion i den paragraf som hanterar hets mot folkgrupp.
Jag vänder mig mot detta, med argumentering enligt inlägget: ras hudfärg, nationellt ursprung och etniskt ursprung är egenskaper som följer dig vare sig du själv vill det eller inte. Du kan inte rimligen ställas till svars för dessa tillhörigheter.
Trosbekännelse däremot är ett eget val. Även om föräldrapåverkan spelar stor roll i mitt val av trosbekännelse, även efter att jag blivit myndig, så är det ändå ett val som jag kontinuerligt gör, med ledning av insikter och erfarenheter som jag förvärvar under livets gång. Även om den omgivande kulturen som jag växer upp i har stor betydelse för mina livsval, min tro, mina övertygelser och min livsåskådning, är det att underkänna varje människas eget ansvar om vi betraktar dessa val som ödesbestämda.
Notera också att politisk övertygelse INTE finns med i det som lagtexten förstår med folkgrupp. Det är en viktig iakttagelse: vår tids svenska lagstiftning hade t ex inte kunnat användas mot dem som på 1930-talet – med stora personliga risker, även i Sverige! – protesterade mot nazismen.
Just islam är både religion och politik. De båda är – enligt muslimerna själva – sammantvinnade till oskiljaktighet. För min egen del är det islams politiska ambitioner – som ju också ställer högst besynnerliga anspråk även på icke-muslimer! – som jag bekymras av, och som jag anser MÅSTE få kritiseras. Att en muslim kan känna sig kränkt av att jag kritiserar den politiska aspekten av islam ska INTE kunna medföra åtal mot mig enligt lagen om hets mot folkgrupp. Lika lite som de regelbundet förekommande hätska utfallen i riksdagen partierna emellan.
Den som inte ser islams politiska aspekter, eller i försonlighetens namn kanske inte VILL se dem, bör ta sig en titt på de ca 50 länder i världen där islam är i majoritet. Inget av dessa länder har ”alltid” varit islamdominerade. De kännetecknas av blasfemilagar som tolkas in absurdum och hämmar yttrandefriheten, av lagar som förbjuder apostasi vilket gör religionsfriheten till ett skämt, av en föråldrad patriarkal syn på förhållandet mellan könen, av ett vi- och dom-tänkande där ”otrogna” enlig lagen har ett lägre värde och begränsade rättigheter jämfört med de ”rättrogna”. I många av dessa länder är repressionen i guds namn ständigt närvarande – och uppbackad av den religiösa majoriteten. Inget av dessa samhällen vill jag själv leva i.
Det har stor angelägenhetsgrad att islam med dess politiska konsekvenser kan kritiseras utan att kritikerna ska kunna skrämmas till tystnad med hot om åtal enligt lagen om hets mot folkgrupp.
”Försvars- och säkerhetspolitiken bör aldrig göras beroende av den typ av religiösa hänsyn som statsministern nu har hänvisat till, – – Hädelse är fullt förenligt med religionsfrihet och bägge ryms inom yttrandefriheten, som tillsammans med rösträtten utgör demokratins grundvalar”.
”Att islamister, muslimska lärosäten och stater protesterar mot hur yttrandefriheten tillämpas i Väst förvånar ingen, men att EU-kommissionen riktat krav mot Sverige på ”att vidta åtgärder” är desto mer bekymmersamt. Med tanke på att EU:s Lissabontraktat likställer sekulära och religiösa åskådningar borde i så fall även ateister ges rätten att skonas från provokationer, men hur många skeptiker provoceras inte ständigt av religiösa utsagor? Ska dessa också förbjudas?”
”Tyvärr har dödshoten och terrorn fått sin avsedda effekt. Vi har fått en ängslig offentlighet när det kommer till yttringar som kan uppfattas som hädiska mot islam. År 2010 stoppade Världskulturmuseet i Göteborg konstnären Elisabeth Ohlson-Wallins utställning Jerusalem. Enligt museet riskerade vissa bilder provocera svenska muslimer”
Lars Hultkvist, ledamot kyrkorådet, Farsta församling, Kristdemokraterna i Svenska kyrkan
Lars Hultkvist: Nu har äktenskapet inte mer med reproduktion att göra än vilken annan organisationsform som helst. – – Vi har också en stor befolkningsgrupp, där månggifte är accepterat, som vill göra sin röst hörd. Det nybildade partiet Nyans vänder sig särskilt till den.
Ulf Lönnberg:Frågan om månggifte är både en kultur- och religionspolitisk fråga som de partierna tycks vara alltför likgiltiga till. Lars Hultkvist sätter bl a sökarljuset på partiet Nyans. Se gärna ’Månggifte’ i debattskriften ”Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar ingen demokrati”
”Detta är en faktisk fragmentering och ja, risken existerar, och i vilket fall som helst tror jag att den demografiska förändringen i Europa är enorm. Det historiska folket i vissa kommuner och regioner håller på att bli en minoritet.”
Alain Finkielkraut i en intervju med den franska tv-kanalen Europe 1: ”Detta är en faktisk fragmentering och ja, risken existerar, och i vilket fall som helst tror jag att den demografiska förändringen i Europa är enorm. Det historiska folket i vissa kommuner och regioner håller på att bli en minoritet.”
Hanteringen av Molenbeek är ett typexempel på detta: auktoriseringar som enkelt berättigats utan kontroll av öppning och funktion av moskéer, islamistiska privatskolor, kultur- och sportklubbar som generöst subventionerats av Saudiarabien.”
”Kraven på att tillmötesgå religiösa känslor, som nu uppstått, är problematiska av flera skäl. Bland annat skulle det ge indirekt stöd åt Rasmus Paludans tes: Att vi i Sverige tar särskild hänsyn till islam, skriver Jacob Rudenstrand.”
Se också BOKANMÄLAN: Jacob Rudenstrand DEN FÖRSTA RÄTTIGHETEN
”När svenskarna rangordnar de viktigaste demokratiska principerna kommer religionsfriheten sist, enligt Pew Research Center, år 2020. Listan toppas av jämställdhet mellan könen, opartiskt rättsväsende, regelbundna val, yttrandefrihet och fria medier i nu nämnd ordning.” Till BOKANMÄLAN
Imam uttalade sig suddigt om boskillnad mellan sekulär demokratisk rättsordning och Koranen som tillämpad lagtext utan parlamentarisk process.
Imam Anwar Olwan (foto Ulf Lönnberg)
Koranbrännig var inte huvudfrågan men självklart viktigt att inte gå förbi på Fri Tankes existentiella salong om gränsdragning mellan religion och politik (Kulturhuset den 19ds). Måhända för breddat perspektiv modererade både Joel Halldorf och Christer Sturmark den inbjudna panelen: Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, Awad Olwan, pensionerad imam, Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan Dominik Terstriep, Sankta Eugenia katolska församling i Stockholm.
Awad Olwan är imanen som initierade Guds Hus-byggnaden i Fisksätra, den består av tre delar: kyrkan, moskén och ett inomhustorg dem emellan. På hemsidan för Svenska kyrkan, Nacka församling står det:
Citat från Nackaförsamlingens hemsida:
Guds Hus är ett interreligiöst ett fredsprojekt i Fisksätra där Svenska kyrkan, Stockholms katolska stift och Muslimernas förening i Nacka samverkar. Tanken är att skapa en mötesplats för kristna och muslimer, motverka främlingskap och istället utveckla vänskap och respekt för varandra.
Awad Olwan förklarade att islam består, som andra religioner, av ett otal varierande versioner med olika urkundstolkningar, former av traditionellt utövande och praktisk tillämpning över tid. Med Koranen i hand sade han att det finns en religion med Guds ord som är Koranen (som jag uppfattade som hans religion) att utgå ifrån parallellt med ett otal olika varianter och versioner av islam. I den kontexten definierade han religionen som mjukvaran och verkligheten som hårdvaran i ett existentiellt gränssnitt att förhålla sig till.
Awad Olwan analyser – och tillämpar? – alltså praktiska gränslinjer mellan religion och verklighet i sin egen existensiella orientering.
Med anledning av upploppen under påskhelgen fick paneldeltagarna frågan om koranbränning ska vara förbjuden i svensk lag. Alla, utom imam Awad Olwan, var tydligt emot sådan lag samtidigt som de motiverade sitt ställningstagande eller spekulerade om koranbrännares motiv och målsättning.
Anwar Olwan å sin sida duckade för frågan, För honom var det viktigare i det konkreta fallet att få möjlighet att tala med en koranbrännare och fråga om dennes motiv och att peka på annat och mer konstruktivt agerande för att försvara sin tro.
Imam Anwar Olwan sade sig också vara övertygad om att nästa generation muslimer i Sverige ska göra bättre än tidigare generationer och delta i debatten för att öka förståelsen mellan muslimer och majoritetssamhället. Som i många andra länder, lade han till. Och anknöt till vad han sa i debattens inledning: Vår moské i Fisksätra använder vi mest för bön, diskussioner som den vi har här idag är sällsynta. Här har västerlandet visat en väg framåt.
Anwar Olwan uttalade aldrig något ställningstagande i frågan om förbud i svensk lag mot koranbränning eller hädelselagar.
Imam Anwar Olwan kunde lätt ha knutit an till sin liknelse om religionen som mjukvara och satt den mot gällande lagstiftning i Sverige som verklighetens hårdvara i sin syn på boskillnad mellan sekulär demokratisk rättsordning och Koranen som tillämpad lagtext utan parlamentarisk process.
Jag fortsätter gärna det offentliga samtalet med imam Anwar Olwan och detta helst nu i begynnande valtider.
Ulf Lönnbergs kommentar: Den fortsatta rättsliga prövningen kommer att visa på om rekvisiten för att vägra studieförbundet kommunala ekonomiska bidrag. Krav på tillämpningen av studieförbundets stadgefästa demokratiska värderingar kommer också att prövas. Denna process kan bli startpunkten för att vi i Sverige vidareutvecklar religionsfrihetens definierade rättigheter och preciserade begränsningar inom ramen för FNs mänskliga rättigheter.
Alltinget skriver: ”Kommunala tjänstemän utredde förbundet och kom fram till att de levde upp till bidragskraven. Men i februari i år, avslogs ansökan igen av socialnämnden, enligt GP. En majoritet av politikerna vill att förbundet utreds ytterligare innan de får grönt ljus.”
”Men Ibn Rushd hävdar att de inte har blivit bedömda på samma sätt som andra studieförbund. I stället menar de sig ha blivit ”utdömda på förhand” och hävdar att avslaget är ”islamofobiskt motiverat”.
