”Detta är en faktisk fragmentering och ja, risken existerar, och i vilket fall som helst tror jag att den demografiska förändringen i Europa är enorm. Det historiska folket i vissa kommuner och regioner håller på att bli en minoritet.”
Alain Finkielkraut i en intervju med den franska tv-kanalen Europe 1: ”Detta är en faktisk fragmentering och ja, risken existerar, och i vilket fall som helst tror jag att den demografiska förändringen i Europa är enorm. Det historiska folket i vissa kommuner och regioner håller på att bli en minoritet.”
Hanteringen av Molenbeek är ett typexempel på detta: auktoriseringar som enkelt berättigats utan kontroll av öppning och funktion av moskéer, islamistiska privatskolor, kultur- och sportklubbar som generöst subventionerats av Saudiarabien.”
Centerledaren Annie Lööf sade i en SvD-intervju i veckan att politikerna borde hjälpa poliserna att komma med tydligare direktiv: ”Ja, du får demonstrera, men du får inte göra det i det här utsatta området eller under ramadan.”
Det är ett uppseendeväckande uttalande. Polisen skulle alltså begränsa yttrandefriheten med hänvisning till den religiösa kalendern och undanta vissa områden där invånarna kan tänkas reagera med våldsamheter.
Förra veckan tog Tekniska nämnden beslut om att sälja mark om drygt två tusen kvadratmeter till föreningen för nästan 360 000 kronor. Två sverigedemokrater reserverade sig mot beslutet, övriga politiker i nämnden röstade ja.
Jag har ingen koppling till Claphaminstitutet. Jag är inte med i något religiöst samfund. Jag försvarar, som medborgare, religionsfriheten utan vilken ingen demokrati fungerar.
I det offentliga samtalet behövs flera olika religiösa ledare som likt Kashif Virk tar sig an religiösa och politiska konfliktytor utan att dränka argumentationen i sådana propagandistiska undertoner som blockerar sakligt samtal. Så långt som möjligt bortser jag från Kashif Virks teologiska referenser. Det ska vara möjligt att diskutera religiösa islamföreträdares syn på och tillämpning av sin religion inom vår religionsfrihet utan att gå i teologisk kristen-islamsk konflikt.
Kashif Virk påpekar vidare att Claphamrapportens källhänvisningar inte håller måttet, det har framförts även från andra experter inom detta område.
Kashif Virk slår fast att det offentliga samtalet i denna fråga också måste rymma andra än de religiöst extremistiska företrädarna. Han använder själv begreppet ”autentisk islam”. Dessvärre utan att definiera begreppet tillräckligt tydligt.
Självklart ska inte alla muslimer eller personer med annan religiös hemvist dras över en kam och beskyllas för att tillhöra och följa extremistiska krafter. Här skulle en preciserad definiering göra stor nytta.
Kashif Virk kritiserar Claphaminstitutets hänvisning ”till den nu 30 år gamla Kairodeklarationen”. Men den deklarationen är i högsta grad relevant emedan flera asiatiska stater har skrivit under FN:s mänskliga rättigheter (religionsfrihet/åsiktsfrihet) och samtidigt reserverat sig mot de delar som strider mot Koranen. Det innebär att den västerländska kristna traditionen som de västerländska demokratiska rättsstaterna vilar på är oförenlig med de teokratiska statsskick som dessa stater representerar.
De senaste decenniernas invandring med otillräcklig integration har satt det svenska religiösa landskapet under hårt omvandlingstryck. För många migranter är det norm att tillämpa sina traditioner i det offentliga rummet och på arbetsplatsen. I den muslimska diasporan finns allt från acceptans av den ’svenska normen’ till tolerans av religiösa uttryck i offentligheten och även muslimer som ställer urkundsrelaterade lagkrav på religiös påbud för enskilda och hela familjer.
Lag stiftas i Riksdagen. Religiösa aktörer som vill införa sharialagar eller annan särlagstiftning med Koranen som rättskälla driver, de facto i svensk kontext, en politisk – och inte sällan en partipolitisk – agenda.
I Sverige har alla rätt att argumentera för sina kulturella och politiska ideal. Men i vår demokratiska beslutsprocess finns inget legalt utrymme för religiös-juridisk samhällsomvandling i religionsfrihetens namn.
Det saknas ”intervjuer eller citat av svenska imamer” i Claphaminstitutets rapport, skriver Kashif Virk.
Jag har fyra frågor till Kashif Virk:
Finns det någon inventering/listning av imamer som förordar rågång mellan politik och religion vid tillämpning/utövning i vår demokratiska rättsstat?
Imam Kashif Virk och Islams Ahmadiyya församling: eftersträvar ni någon form av rågång mellan politik och religion, accepterar ni och följer ni svensk lagstiftning?
Vad är ”autentisk islam”? (ditt begrepp) opinion för annan lagstiftning i Sverige?
Tar du själv och Islams Ahmadiyya församling avstånd från Karodeklarationen eller verkar ni för dess avveckling?
”Att försöka hitta politisk vägledning i Koranen är att gå vilse. Att urkunderna är rika på hänvisningar till naturen innebär inte att Gud är miljöpartist”
Den danska socialdemokratiska regeringen inför nu regleringar av finansiering av moskéer och utländska kulturföreningar. Sverige befinner sig i allt tydligare mellan fem och tio år efter den europeiska utvecklingen och utgör därmed framgent en grogrund för etablering och finansiering av rad[…]
Framöver kan bådeenskilda personer, organisationer och statliga myndigheter svartlistas – det blir förbjudet att ta emot donationer på över 10 000 danska kronor från dem. Den för var tid sittande invandrings- och integrationsministern avgör vilka som skall sättas upp på svarta listan. Till Ledarsidorna
Ulf Lönnbergs replik/förtydligande på VK-bloggen med anledning av Mats Nilssons inlägg.
Mats Nilsson refererar (VK-bloggen Symboler 11ds) till att den österrikiske kejsaren Maximilian II den 11 januari 1571 deklarerade att ”religionsfrihet skulle råda i riket”.
Men rätten att tillhöra, utöva , stödja eller lämna sin religion innebär inte att religionsutövare och ateister kan göra vad som helst i religionsfrihetens namn. Flera europeiska länder moderniserar nu sin religionsfrihet med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar.
Umeå stadshus
Sverige är på efterkälken sedan länge. Vi fick religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den 1 januari1952. Och så sent som den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan partisiellt från staten, nu gäller Lagen om Svenska kyrkan, som bl a stipulerar att den ska bedriva en rikstäckande verksamhet och att att Kyrkomötet ska vara kyrkans högsta beslutande organ. Lagen om Svenska kyrkan bör avecklas och Svenska kyrkan får agera egna val och med egna resurser.
Vi behöver ett politiskt samtal om hur religionsfriheten ska tillämpas med tydligare rättigheter och nya preciserade begränsningar i Sverige.
Mats Nilsson har fel när han påstår att sådana inskränkningar självklart skulle strida mot vår grundlag. Enligt FN och även enligt Europakonventionen (som trädde i kraft som svensk lag den 1 januari 1995) är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. (Enligt Europakonventionen art 9)
Inom ramarna för FNs och Europakonventionens religionsfrihet kan vi lagstifta mot exempelvis böneutrop och moskébyggen medan kommunpolitikerna i Umeå, som i andra kommuner, kan förorda förbud mot slöja i skolan, förbud mot böneutrop och stoppa moskébygget. Överklags sådana kommunala beslut visar domstolsutslag på vilka punkter vår lag måste ändras för att Umeå och andra kommuner ska kunna införa sådana begränsningar.
Vår religionsfrihet utmanas idag främst av hårda sekter inom politisk islam och våldsbejakande islamism. Vissa krafter agerar med sharialagar som politiskt mål och på vägen dit hindrar de människor med hot om våld att byta religion eller lämna sin religion. Sådana övergrepp måste stoppas och människor ska också garanteras att fritt kunna välja religös tillhörighet eller levnadsorientering utan religiös hemvist. Utan en religionsfrihet med rättigheter och begränsningar fungerar ingen demokrati.
Samtidigt kan vi hålla fast vid och bygga vidare vår demokrati på den judisk-kristna traditionen som tjänat – och som tjänar – oss väl. Vi kan vässa religionsfrihetens tillämpning och samtidigt välja att vårda våra historiskt kristna avtryck.
Några av de är lagfästa: • Enligt grundlagen måste statschefen (i vårt fall kungen) alltid vara av den ”rena evangeliska läran” så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530. Det gäller inte kungafamiljen i övrigt. • Sverige har 13 helgdagar på kristen grund och två sekulära helgdagar: första maj sedan 1939 och Sveriges nationaldag sedan 2005. • I skolans läroplan stipuleras att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.” • Alla helgdagar inklusive söndagarna är kyrkliga helg-dagar med ursprung i kristendomen. Det gäller också övriga helgdagar med undantag för midsommardagen (som nu också firas som som Johannes Döparens födelsedag).
Svensk religionspolitisk debatt 