Här måste vi utgå från tydliga principer och som A Braun påpekar: Man måste kräva mätbara mål för bidragen samt verifierbar uppföljning. Det måste vara utgångspunkten. Bra liberalt initiativ i Uppsala. Demokratikriterier i de ansökande föreningarnas ändamålsparagraf är bra och formellt nödvändigt – även om det är lätt att anpassa formuleringarna enligt myndigheters önskemål. Därför måste man utöver det göra det politiska valet att inte dela ut verksamhetsbidrag till religiösa och politiska föreningar. De som vill att exempelvis kristna föreningar ska få bidrag men inte andra religiösa och politiska föreningar kan alltid pröva den frågan i fullmäktige. Sådana beslut kommer att överklagas och prövas i förvaltningsrätt. Slutligen leder till diskussion om vilken nationell lagstiftning vi vill ha på detta område. Föreningsfriheten ger alla rätt att starta en förening med egen finansiering varför indragna kommunala föreningsbidrag inte per definition skulle undergräva religiöst och politiskt föreningsliv. Alltså: Bra om politikerna i Uppsala uppdrar till sina förvaltningar att utarbeta sådana förslag. Även kommunalpolitik är att ta ställning för principer och pröva dem om inte rikspolitikerna går före.
Syftet är att tydliggöra att dessa kontroller, utfärdanden av intyg och operationer ska vara olagliga och straffbara.
Samhället kan aldrig acceptera att flickor och pojkar får sina liv begränsade i hederns namn. De lagförslag som denna utredning ska lämna blir ytterligare en viktig byggsten i arbetet med att stoppa hedersförtrycket.
Fr vänster: Professorerna Ulf Bjereld och Marie Demker och Bloggen Svensk Religionpolitisk Debatts Ulf Lönnberg
Bjereld/Demker på villovägar när de likställer intressepolitik och identitetspolitik som likvärdiga sakpolitiska områden.
Sedan två decennier är Sveriges politiska och religiösa landskap under stark omvandling. Under samma tid har identitetspolitiken slagit rot i några riksdagspartier. Nu ska vi enligt Professor Ulf Bjereld och Professor Marie Demker betrakta intressepolitik och identitetspolitik ”som två lika berättigade sakområden” (DN-Debatt 7ds).
Intressepolitik vs identitetspolitik
Men intresse- och identitetspolitik kan inte reservationslöst likställas och inordnas i de ideologiska matriserna.
Bjereld/Demker skriver:
”Den mest kontroversiella frågan i debatten om identitetspolitik är om personliga erfarenheter av det specifika förtryck en grupp utsätts för också ger ett tolkningsföreträde till den ”sanna verkligheten.”
Bjereld/Demker bortser från de motsättningar som växer okontrollerat när olika kulturella och religiösa ”sanna verkligheter” får ”sina identitetsdefinierade” friheter fullt ut – utan lagligt reglerade rättigheter med preciserade begränsningar.
Ingleharts-Welzes kulturella karta
Identitetspolitikens spännvidd illustreras i Ingleharts-Welzes kulturella karta över världens traditionella kontra sekulärt-rationella värden å ena ena sidan och överlevnad kontra självuttryck å den andra (det sekulära Sverige finns isolerat högst upp till höger).
Mänskliga rättigheter och religionsfrihet definieras och tillämpas oförenligt på olika håll i världen. Bjereld/Demker drar en uppseendeväckande slutsats:
”Det är därför avgörande för en god demokratisk diskussion att målmedvetet dekonstruera dessa identiteter, i syfte att peka ut det intresse som finns inbyggt i identiteten.”
Bjerelds/Demkers identitetspolitiska överrock
Bjereld/Demker efterlyser någon slags påverkan som ska få berörda personer att omformulera sina identitetspolitiska krav för att passa bättre på den traditionella väster-högerskalan. År 2021 – under Kyrkovalsåret och ett år före det allmänna valen till Riksdag, Regioner och Kommuner – skissar de två professorerna på identitetspolitiska överrockar i Sverige.
Politisk dekonstruktion
Att ”dekonstruera identiteter” à la Bjereld/Demker väcker frågan: Vem har/ska ta sig rätten att dekonstruera vems visioner?
Vill Bjereld/Demker i praktiken tvinga de politiska partierna att deklarera vilkas kulturella och religiösa identiteter som ska få större utrymme på andras bekostnad? Erfarenheter från Sovjet och Tredje Riket förskräcker. I Sverige behöver vi nu och framgent en vidareutvecklad religionsfrihet med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar. I alla tider har politiska makthavare nyttjat träffsäker identitetspolitik och stympad religionsfrihet för att egga och köpa populistiska och maktsugna aktörer.
Motsättning mellan integration och assimilering ska INTE i vår svenska demokratiska rättsstat lösas med identitetspolitisk dekonstruering i statlig eller partipolitisk regi.
Nej till identitetspolitiskt tolkningsföreträde
Rätten till ett identitetspolitiskt och praktiskt tolkningsföreträde kommer alltid att försvaras hårt och oresonligt av identitetspolitiska fundamentalister. Den strategin delas inte av de kulturellt och religiöst moderata aktörer som väljer partipolitiken före utomparlamentariska genvägar.
Varje individ som söker sig från krig och diktatur för ett tryggare liv har att nyttja de rättsliga och demokratiska verktyg som råder på den nya, givna platsen.
Det ska alltjämt vara upp till varje enskilt politiskt parti att attrahera väljare på demokratiska, egna meriter. Vänster- och högerextrema populister må för sin sak anamma Bjerelds/Demkers dekonstruktionspolitik.
Skiljelinjen är tydlig
Skiljelinjen går mellan de politiska strateger som aktivt vill dekonstruera kulturella och etniska olikheter och de politiker som i västerländsk rättslig och kristen tradition förmår att hålla stånd mot oprövad indentitetspolitisk och polariserande underminering av vår sekulära rättsstat på demokratins grundprinciper.
Värdeneutral politik är ett farligt stickspår, skriver Markus Uvell i Dagen:
”Centerns idéprogram 2012, som förordade månggifte, eller Liberala ungdomsförbundet som 2016 krävde legalisering av incest och nekrofili. Skälet till att de allra flesta uppfattar dessa förslag som absurda är att vi egentligen inte alls är bekväma med tanken på värdeneutral politik”
Vi var alltför många antirasister som inte förstod i tid att muslimska ungdomar rekryterades av välorganiserade islamister – – i utsatta förorter i – – Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Tyskland och Danmark.
Moskéer som leddes av tvivelaktiga imamer och som finansierades av medel från arabvärlden och Turkiet blev därigenom rekryteringsbaser för våldsbejakande islamistiska organisationer.
Idag skriver jag i Sydöstran: Vill Löfven-Kakabaveh att Sveriges alltjämt ska vidareutvecklas på den västerländskt kristna traditionen som tjänat och som tjänar oss väl.
Frågan om religiösa friskolors vara eller inte vara har två sidor. Sedan 20 – 30 år har islamska kulturella, politiska och religiösa krafter omdanat vårt samhälle. ALLA religiösa friskolor – tydligt reglerade och ofta kontrollerade – kan rusta Sverige mot religiös extremism och ge kunskap om religionsfrihetens faktiska rättigheter och begränsningar.
”Att försöka hitta politisk vägledning i Koranen är att gå vilse. Att urkunderna är rika på hänvisningar till naturen innebär inte att Gud är miljöpartist”
Enligt Kyrkans Tidnings valenkät (på nyhetsplats 24 juni 2021) vill flertalet att tron måste kunna leda till politiska ställningstaganden. Men många vill byta bort politiska samtal och positioneringar mot kyrkans tal om tron och dess krafter.
Om Svenska kyrkan vore helt skild från staten och var ett religiöst samfund bland andra – utan reglering i Lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) – vore denna frågeställning en intern fråga för Svenska kyrkan. Då skulle kyrkans ledning och dess medlemmar kunna forma kyrkans innehåll och verksamhet efter eget gottfinnande – och då skulle dess ledning också vara fullt ut ansvariga inför sina medlemmar avseende inriktning, verksamhet och de finansiella tillgångarnas förvaltning.
Svenska kyrkan är en hybrid mellan myndighet och rättsligt specialreglerad folkrörelse. Ärkebiskop Antje Jackelén försätter sig i liknanden dilemman som statliga generaldirektörer som ägnar sig åt myndighetsaktivism.
Svenska kyrkan ska skiljas fullt ut från staten. Kyrkans medlemmar ska själva legitimera eller förkasta kyrkans politiska ambitioner. Dagens tudelade ledarskap mellan staten och Svenska kyrkans är en kvarleva som (s), (c) och (sd) ännu omhuldar genom att ställa upp kyrkovalet 2021.
Tydlig rågång mellan religion och politik är de västerländska demokratiska rättsstaternas signum. Så borde det också vara i Sverige. Vi behöver politiska partier som deklarerar att de vill verka för total skilsmässa mellan staten och Svenska kyrkan.
Sedan flera decennier är influenserna från islams traditioner starka. För flertalet religiösa ledare som kommit hit från länder med islam som statsreligion finns ingen rågång mellan religion och politik. De propagerar inte sällan öppet för en annan rättsordning med Koranen som rättskälla.
För en kraftfull och rättssäker religionsfrihet i Sverige behöver vi vidareutveckla religionsfriheten med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar i svensk nationell lagstiftning inom de ramar som ryms inom FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, religionsfrihet och åsiktsfrihet.
I Sverige ska vi inte – i religionsfrihetens namn – acceptera religiöst gränssättning, parallell rättsskipning och könsseparation i våra offentliga rum. Vi behöver politiska partier som deklarerar att Sverige nu och framgent ska vila på den västerländska kristna traditionen som väl tjänat och som väl tjänar vår demokrati och rättsordning.
Vi behöver religionspolitisk agenda:
•Rågång mellan politik och religion ska upprätthållas.
•En vidareutvecklad religionsfrihet med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar i svensk lagstiftning inom ramarna för FN:s mänskliga rättigheter.
•Staten och Svenska kyrkan ska åtskiljas fullt ut
•Sverige ska markera politiskt mot politisk islam på flera nivåer: nationellt, regionalt, kommunalt.
Erik Janssons genmäle (17ds) på Per Sundins debattartikel (29/6) i Dagen är bra ingångar för de som vill – med eller utan religös tillhörighet – driva opinion för en tydlig rågång mellan religion och politik.
Per Sundin
Per Sundin, kandidat till kyrkomötet för KR i Härnösands stift, kritiserar med rätta de partibundna nomineringsgrupperna för att nyttja Svenska Kyrkan som bas för partipolitisk opinionsbildning. Han anklagar de grupperna för att ha ”fått kyrkan att – – ändra sin position – – för att anpassa sig till utvecklingen i samhället utanför på gott och ont”. Med den passusen snuddar Erik Jansson vid frågan om gränsdragningen mellan religion och politik.
Eskil Jonsson
Eskil Jonsson, å sin sida, ser en koppling mellan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Jesu bergspredikan. Han hänvisar till Bibelns ”undervisning om Guds rike, som – – [bl a] betonar rättfärdighet – – medmänsklighet och rättvisa”. Han förstår att den kopplingen kan uppfattas som vänsterpolitik – i och utanför Svenska kyrkan. Men religiösa urkunder och politiska internationella konventioner är en sak och nationell lagstiftning är en annan.
Sundin och Jansson tar avstamp i sitt inomkyrkliga perspektiv. Måhända skönjer vi deras vilja att problematisera religionen som normativ och existentiell ledstjärna inom ramen för religionsfriheten och under vår demokratiskt antagna rättsordning.
Hoppas Sundin och Jansson ser hur viktig frågan om gränssnittet religion/politik också är utanför kyrkan – ute i samhället bland alla och envar som verkar och bor i Sverige.
Sedan dryga tre decennier har Sveriges religiösa landskap omdanats. Många flyktingar och migranter kommer från länder med islam som statsreligion där det råder en rättsordning som har Koranen som rättskälla.
Inte sällan vill aktivistiska grupper och klaner från sådana länder påtvinga oss och sina landsmän normer, religiösa påbud. Propåer om könsseparation, tvingande klädkoder och sharialagar är per definition politiska förslag. Politisk opinionsbildning ska bemötas med politiska argument oavsett om avsändaren definierar sitt agerande som religiös tillämpning inom ramen för vår religionsfrihet.
Sundin och Jansson skulle tillsammans genom sin kyrkliga/religiösa hemvist äga en annorlunda trovärdighet gentemot islamska religiösa ledare och muhammedaner i allmänhet. Sundin och Jansson skulle i samtal med dessa kunna öka förståelsen för rågången mellan religion och politik i en svensk kontext.
Jag uppmanar Sundin och Jansson att sinsemellan formulera en minsta gemensamma nämnare för synen på religionens plats och tillämpning. I Sverige tillämpar vi religionsfrihetens rättigheter och begränsningar inom FN:s mänskliga rättigheter och under vår nationella lagstiftning som står över allas praktiska och offentliga religionstillämpning.
Vi behöver fler som informerar migranter från länder med andra religiösa traditioner och andra rättsordningar om det svenska samhällets demokratiska och rättssäkra grundbultar.
Varför säger Stefan Löfven (s) [inför kyrkovalet] inget om internationellt och svenskt arbetet mot apostasi- och hädelselagarna. Sverige borde gå i bräschen. Här engagerar sig Svenska Kyrkan indirekt för en bra sak, enligt Hulda Fahmi, international director för nätverket Set my people free – vilket finansieras av EFK och flera kyrkor – men om detta säger nomineringsgrupperna i Kyrkovalet ingenting.
