Erik Janssons genmäle (17ds) på Per Sundins debattartikel (29/6) i Dagen är bra ingångar för de som vill – med eller utan religös tillhörighet – driva opinion för en tydlig rågång mellan religion och politik.
Per Sundin, kandidat till kyrkomötet för KR i Härnösands stift, kritiserar med rätta de partibundna nomineringsgrupperna för att nyttja Svenska Kyrkan som bas för partipolitisk opinionsbildning. Han anklagar de grupperna för att ha ”fått kyrkan att – – ändra sin position – – för att anpassa sig till utvecklingen i samhället utanför på gott och ont”. Med den passusen snuddar Erik Jansson vid frågan om gränsdragningen mellan religion och politik.
Eskil Jonsson, å sin sida, ser en koppling mellan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Jesu bergspredikan. Han hänvisar till Bibelns ”undervisning om Guds rike, som – – [bl a] betonar rättfärdighet – – medmänsklighet och rättvisa”. Han förstår att den kopplingen kan uppfattas som vänsterpolitik – i och utanför Svenska kyrkan. Men religiösa urkunder och politiska internationella konventioner är en sak och nationell lagstiftning är en annan.
Sundin och Jansson tar avstamp i sitt inomkyrkliga perspektiv. Måhända skönjer vi deras vilja att problematisera religionen som normativ och existentiell ledstjärna inom ramen för religionsfriheten och under vår demokratiskt antagna rättsordning.
Hoppas Sundin och Jansson ser hur viktig frågan om gränssnittet religion/politik också är utanför kyrkan – ute i samhället bland alla och envar som verkar och bor i Sverige.
Sedan dryga tre decennier har Sveriges religiösa landskap omdanats. Många flyktingar och migranter kommer från länder med islam som statsreligion där det råder en rättsordning som har Koranen som rättskälla.
Inte sällan vill aktivistiska grupper och klaner från sådana länder påtvinga oss och sina landsmän normer, religiösa påbud. Propåer om könsseparation, tvingande klädkoder och sharialagar är per definition politiska förslag. Politisk opinionsbildning ska bemötas med politiska argument oavsett om avsändaren definierar sitt agerande som religiös tillämpning inom ramen för vår religionsfrihet.
Sundin och Jansson skulle tillsammans genom sin kyrkliga/religiösa hemvist äga en annorlunda trovärdighet gentemot islamska religiösa ledare och muhammedaner i allmänhet. Sundin och Jansson skulle i samtal med dessa kunna öka förståelsen för rågången mellan religion och politik i en svensk kontext.
Jag uppmanar Sundin och Jansson att sinsemellan formulera en minsta gemensamma nämnare för synen på religionens plats och tillämpning. I Sverige tillämpar vi religionsfrihetens rättigheter och begränsningar inom FN:s mänskliga rättigheter och under vår nationella lagstiftning som står över allas praktiska och offentliga religionstillämpning.
Vi behöver fler som informerar migranter från länder med andra religiösa traditioner och andra rättsordningar om det svenska samhällets demokratiska och rättssäkra grundbultar.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 