Det är därför viktigt att vi i Sverige förmår att diskutera det faktum att det finns en bokstavstrogen syn på islam som omöjliggör en integration. Vi kan inte blunda för att det inom islam finns krafter som hyser förakt för vårt sätt att leva, våra värderingar. Se länkad angelägen artikel
Ulf Lönnberg, tv, och Moskédirektör och Imam Mahmoud Khalf
Ulf Lönnberg: ”Och på frågan om han (och islam) har som ett politiskt mål att i Sverige införa sharialagar, påstod Mahmoud Khalfi att islam ska anpassas och utövas inom de lagar som gäller i det land där muslimer är i minoritet(!). – Smaka på det!
Socialminister Jakob Forssmed med ansvar också för frågor som rör trossamfund
Sverige behöver nu flera olika religiösa samfundsaktörer som driver ömsesidig religionsdialog – och flera olika partipolitiker som vill och formulera sina religionspolitiska mål.
Rudenstrand påvisar vikten av att även samfundsföreträdare rör sig över gränssnittet religionsdialog/religionspolitik utan partipolitiska pekpinnar.
Särskilt Svensk kyrkan arbetar med sin självdefinierade ’religionsdialog’. Bra och konstruktivt att teologi, exegetik och existentiella frågor bryts mot varandra i dagens så kommunikativt effektiva värld. Kunskap främjar ömsesidig förståelse utan att kräva någon religionsföreträdares acceptans och undfallenhet inom ramen för religionsfriheten.
Men allmänheten ställer sig frågande inför Svenska kyrkans religionsdialog när kyrkan tycks uppfatta andra religioners tillämpning fullt ut acceptabla och skyddsvärda utan att beakta olika staters och territoriers kulturella och politiska kontext.
Religionspolitik – som sakpolitiskt område – dryftar å sin sida aldrig teologiska spörsmål. I Sverige, på nationell nivå, handlar det om att politiskt och ideologiskt vidareutveckla religionsfriheten med nya specifika rättigheter och preciserade begränsningar inom ramen för FNs konventioner. Det handlar också om hur vi ska förhålla oss och agera religionspolitiskt ute i världen.
Dess värre saknar de politiska partierna idag egna religionspolitiska program. Det närmaste de kommer är knapphändiga skisser, oftast återgivna som partiernas kulturpolitiska mål. Här behövs ett gediget (och snabbt) religionspolitiskt arbete. De politiska partierna behöver också snarast utse sina religionspolitiska talesmän. Idag saknar vi sådana.
Senaste tidens koranbränningar ställer Sverige inför aldrig tidigare upplevda religionspolitiska utmaningar. Nu behöver vi också värna och trygga vårt religiösa landskap från fortsatta aggressivt målmedvetna omdaningsförsök.
I Sverige behövs både religionsdialog och religionspolitsk debatt – vars syfte och målsättningar inte ska förväxlas med varandra.
Jacob Rudenstrand pekar på tre exempelsom ansvarskännande civila aktörer och ansvarstagande politiker har att förhålla sig till:
1 Förbud mot att bränna Koranen är inte tillräckligt. Det finns andra handlingar som provocerar både religiösa och icke religiöst utövande muslimer.
2 Ett sådant förbud är inkonsekvent. Även kristna Mellanöstern – många från länder där kristna förföljs – har protesterat mit vass ironii humorform (bl a i SVT). Men här har vi/svenska myndigheter satt ner foten för rätten att kritisera religioner.
3 Svensk yttrandefrihet riskerar att kapas av dem som inte bryr sig om verkligt förtryck av muslimer. Det gäller inte minst den Islamiska konferensorganisationen (OIC) som genom sina 57 medlemsstater ställersina krav ändring i svensk lagstiftning.
Som framgått ovan behövs nu flera och nya aktörer för att skydda vår religionsfrihet och yttrandefrihet.
Här och nu behöver faktiskt politikerna – regeringens och oppositionens – agera för att försvara yttrandefriheten och snarast utarbeta sina religionspolitiska program för att rusta Sverige för fortsatt religionsfrihet som ska utvecklas med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar som fungerar praktiskt i Sveriges nu så heterogena religiösa landskap.
Expressen-ledaren: ”Kopplingarna mellan den shiamuslimska moskén i Järfälla och regimen i Iran är väl belagda. Stockholmsmoskén på Södermalm är vidare impregnerad av tankegods från Muslimska brödraskapet, vars mål är att omvandla samhällen enligt islamiska värderingar.”
”I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana sällan eller inte alls ett specifikt politiskt sakområde.”
Inte ofta Svenska kyrkans prästerskap lyfter och försvarar Svenska kyrkans kanske viktigaste och utåtvända socialt normgivande uppgift långt utanför kyrkans tjocka väggar.
Annika Borg: ”För är kristenheten slut i vårt land, så är den västerländska civilisationen över här.”
Så välkommet och uppmuntrande att Annika Borg appellerar till mängden individer utanför som vill, kan och hinner lystra trots vardagens spretiga brus. Ett larm och sorl som numera också genomsyras av påträngande religiösa påbud utan hänsyn olika människors tro eller rent ateistiska livsåskådningar. Goda normer som är generella utan att mana till tillämpning av urkundernas specifikt detaljerade fundamenta.
Svenska kyrkan borde oftare agera tydligt för förståelse och tillämpning av våra kristna värderingarna ute i den sekulära, demokratiska rättsstatens offentliga samtal. I det samtalet kan, förstår eller vill alltför få referera just till den västerländskt kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
Ta dig tid några minuter och läs Annika Borg som i soliga dagar i staden Pula i Istrien och med filosofiprofessorn Chantal Delsols bok ”Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare” upplever de långa perspektiven. Annika Borg påminner tvärtom att ”i en luthersk och protestantisk kontext gav upplysningstiden upphov till en utveckling av teologin, som framväxten av den moderna och vetenskapliga bibelforskningen. Den totala avgrund som Delsol målar upp mellan upplysningen och kyrkan är därför inte riktigt tillämplig i våra sammanhang.”
Religiösa urkunder, tänker jag lite enkelt, måste läsas, kritiseras och tillämpas med förnuft för vår tids bästa – med utrymme också för personliga val och ansvarstaganden.
Sveriges religiösa landskap – och vår kulturpolitik – är sedan decennier under starkt omvandlingstryck.
Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte utan att observerat det avgörande skedet. Nu i efterhand kan vi konstatera att åren 2010-15 var ett sådant skede: Åsiktskorridoren påbjöd då progressiv identitetspolitik, mass- och flyktinginvandring bidrog till bred kompetensförsörjning, antal individer fick inte uttryckas volymer, villkorslös anpasslig till nya kultur- och religionsyttringar var allas vår skyldighet.
Resan har gått gått vidare.
Om och när vi når en kritisk brytpunkt (”tippingpoint”) bortom återvändo med politiskt tvång på traditioner, kulturutbud och forskning hand i hand med blasfemilagar, muslimska helgdagar och bidragsberättigade moskéer i alla kommuner – det vet vi inte.
I denna kontext behöver vi framgent principiellt och tydligt förhålla oss till religionernas plats och roll i vårt sekulära och demokrati rättssamhälle. Det betyder att svensk religionspolitik inte längre kan betraktas som en sakpolitisk icke-fråga. Dagens hetsiga debatt om yttrandefrihetens skydd och gränser drivs mycket med religionsfriheten som fond. Vi glömmer att religionsfriheten inte är statisk, inte ohotad – men heller inte utan reformutrymme.
I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade kultur- och religionspolitiska program med avstamp i den verklighet och dagens och morgondagens politiska villkor.
Vi behöver vidareutveckla religionsfrihetens tillämpning i Sverige med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar.
Religionsfriheten i Frankrike (Laicité) är grundmurad sedan revolutionen. Och även där har religionsfrågorna en mer central position som vattendelare för vad staten ska står för, vad samhället acceptera som sociala kulturreligiösa yttringar är i högsta grad en politiskt ideologisk fråga.
I Sverige har vi inte den traditionen. Vi har fortfarande ett religiöst samfund som särbehandlas genom Lagen om svenska Kyrkan. Skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan var endast partiell och den behöver fullföljas. Vi behöver gå vidare.
I Sverige ska religioner behandlas principiellt likvärdigt, dock med ett begränsat antal angivna företräden för karaktäristiska normer och särdrag som speglar västerländsk kristen tradition. Enligt den principen ska också ett antal definierade religiösa uttryck och tillämpningar skyddas medan andra inte får fritt utrymme i Sverige.
I Sverige ska vi – försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet – utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn. Sverige ska som demokratisk rättsstat hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner. – skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl. Med det som riktmärke ska vi forma Sveriges framtida religiösa landskap.
” Vår analys är att man inom frikyrkan såg positivt på att muslimer skulle få bidrag därför att detta också stärkte frikyrkornas roll gentemot staten.” Viktig faktatext! Initialt var frikyrkans aktion adekvat: religionsfrihet contra statskyrkans dominans och kontroll. Argumentet att religionsfrihet, verksamhetsbidrag mm ska vara lika för alla även om det kan innebära viss kontroll från staten för alla är idag inte lika konstruktiv som då och ända fram på 1960-talet. Sedan 2000 söker sig religiöst extrema krafter hit med en idag annorlunda religiös-politisk agenda med sikte på att införa vissa delar av klansamhällets normer och i flera fall ytterst för en annan rättsordning (sharialagar) i Sverige. Var finns de progressiva kristna frikyrkliga aktörer som nu ser (borde se?) dagens utmaningar mot vårt religiösa landskap och att det idag finns frireligiösa och partipolitiska företrädare som accepterar/önskar nya inskränkningar i yttrande- och religionsfriheten? Frikyrkorna behöver positionera sig till de historiskt frihetssökande frikyrkorna som inte blygdes att då ta ställning för ökad frihet men som idag inte ser hoten mot de själva genom politiskt diskuterade inskränkningarna i yttrandefriheten. Sverige behöver en ny omsorg om den religionsfrihet som vi skyddar och tillämpar enligt västerländskt kristen tradition – och som dagens demokrati och rättsstat framgent ska byggas på.
Ulf Lönnberg: Intressant och angeläget för religiöst aktiva som söker sin och sitt samfunds roll och uppgift samhället och i tillvaron.
K G Hammar ser i frågeställningen en (parti)politiska summering av Svenska kyrkans fokus:
– Nej, egentligen inte. Men det vill till att man förstår att Svenska kyrkan inte spanar in vad V och MP tycker, säger han. Snarare handlar det om en teologisk förståelse om vad kristen tro är. – Den är öppen för flyktingar och den vill värna skapelsen och urfolken, säger KG Hammar.
Annika Borgs anslag fokuserar på att upprätthålla Svenska kyrkan som en friare arena:
– Jag tycker att kyrkan ska vara en annan arena än den politiska, vi har evighetsperspektivet och när det gäller dagspolitiska frågor måste vi formulera oss på ett sätt som inkluderar alla kyrkans medlemmar, säger hon. Annika Borg summerar sitt resonemang med att de som går till Svenska kyrkan har en massa olika åsikter, men det som ändå är gemensamt för alla kristna är att man har sin nästa för ögonen. -Men det är inte detsamma som att man måste ha en viss åsikt i en politisk fråga eller att man är mer kristen om man tycker på ett visst sätt.
Ulf LönnbergI Hammars och Borgs inlägg ser man två principiellt olika anslag – Hammars är inte utan risk att polarisera, Borgs lyfter mer religion och tankegodset över partipolitiken.
