Sverige behöver nu flera olika religiösa samfundsaktörer som driver ömsesidig religionsdialog – och flera olika partipolitiker som vill och formulera sina religionspolitiska mål.
Jacob Rudenstrand, Biträdande generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen och författare till ”Den första rättigheten: Frihet till religion, frihet från religion”, problematiserar bl a varför ”Muslimer borde debattera koranen i stället för att kräva [olika] förbud” (Dagen 2ds).
Rudenstrand påvisar vikten av att även samfundsföreträdare rör sig över gränssnittet religionsdialog/religionspolitik utan partipolitiska pekpinnar.
Särskilt Svensk kyrkan arbetar med sin självdefinierade ’religionsdialog’. Bra och konstruktivt att teologi, exegetik och existentiella frågor bryts mot varandra i dagens så kommunikativt effektiva värld. Kunskap främjar ömsesidig förståelse utan att kräva någon religionsföreträdares acceptans och undfallenhet inom ramen för religionsfriheten.
Men allmänheten ställer sig frågande inför Svenska kyrkans religionsdialog när kyrkan tycks uppfatta andra religioners tillämpning fullt ut acceptabla och skyddsvärda utan att beakta olika staters och territoriers kulturella och politiska kontext.
Religionspolitik – som sakpolitiskt område – dryftar å sin sida aldrig teologiska spörsmål. I Sverige, på nationell nivå, handlar det om att politiskt och ideologiskt vidareutveckla religionsfriheten med nya specifika rättigheter och preciserade begränsningar inom ramen för FNs konventioner. Det handlar också om hur vi ska förhålla oss och agera religionspolitiskt ute i världen.
Dess värre saknar de politiska partierna idag egna religionspolitiska program. Det närmaste de kommer är knapphändiga skisser, oftast återgivna som partiernas kulturpolitiska mål. Här behövs ett gediget (och snabbt) religionspolitiskt arbete. De politiska partierna behöver också snarast utse sina religionspolitiska talesmän. Idag saknar vi sådana.
Senaste tidens koranbränningar ställer Sverige inför aldrig tidigare upplevda religionspolitiska utmaningar. Nu behöver vi också värna och trygga vårt religiösa landskap från fortsatta aggressivt målmedvetna omdaningsförsök.
I Sverige behövs både religionsdialog och religionspolitsk debatt – vars syfte och målsättningar inte ska förväxlas med varandra.
Jacob Rudenstrand pekar på tre exempelsom ansvarskännande civila aktörer och ansvarstagande politiker har att förhålla sig till:
1 Förbud mot att bränna Koranen är inte tillräckligt. Det finns andra handlingar som provocerar både religiösa och icke religiöst utövande muslimer.
2 Ett sådant förbud är inkonsekvent. Även kristna Mellanöstern – många från länder där kristna förföljs – har protesterat mit vass ironii humorform (bl a i SVT). Men här har vi/svenska myndigheter satt ner foten för rätten att kritisera religioner.
3 Svensk yttrandefrihet riskerar att kapas av dem som inte bryr sig om verkligt förtryck av muslimer. Det gäller inte minst den Islamiska konferensorganisationen (OIC) som genom sina 57 medlemsstater ställersina krav ändring i svensk lagstiftning.
Som framgått ovan behövs nu flera och nya aktörer för att skydda vår religionsfrihet och yttrandefrihet.
Här och nu behöver faktiskt politikerna – regeringens och oppositionens – agera för att försvara yttrandefriheten och snarast utarbeta sina religionspolitiska program för att rusta Sverige för fortsatt religionsfrihet som ska utvecklas med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar som fungerar praktiskt i Sveriges nu så heterogena religiösa landskap.
Ulf Lönnberg
