Socialminister Jacob Forssmed (kd) [skärmdump regeringens hemsida]
Socialminister Jakob Forssmed: KD) säger att det finns ”en del bekymmer” med ordet. – Dels indikerar ju ordet fobi att det skulle röra sig om någon patologisk eller allmän rädsla för islam. Han förklarar att ordet ”dessutom ibland har kommit att tolkas som att man inte får rikta kritik mot religionen islam” och att det ”ibland varit ett problem i det sammanhanget”. Länk till SvD-artikeln
Ulf Lönnberg:
Språkbruket rymmer alltid också politiskt/ideologisk positionering i det offentliga samtalet. Bara det enkla han/hon/hen blir också uttryck för användarens val intill dess den ”nya” användningen slagit ut alternativen. Jmf det ’förbjudna’ N-ordet. Fobi mot en eller flera religioner förblir som begrepp en etikett som gagnar islamisterna (som politiskt/religiöst/idiologisk entitet). ”antimuslimsk rasism” förtydligar den politiska debatten mot rasism medan politiker bör undvika ”islamofobi” och så långt möjlig precisera vad de menar; berättigat avståndstagande mot de företeelser/handlingar som är politiskt motiverade även om offerkoftorna påstår att de känner sig kränkta – det är deras politiska strategi
”Mycket talar dock för att staten bör hålla sig utanför en roll där den erbjuder själslig lindring av detta slag. Givet statens krav på vetenskaplig uppbackning och det faktum att den ofta utnyttjas opportunistiskt i partipolitiken för godhetssignalering, kommer dess agerande i praktiken att företräda en värdegrund som i stora drag sammanfaller med sekulär humanism. Denna livsåskådning är dock väsensskild från det som religionerna representerar. Välfärdsstaten kan ge människor nödvändig materiell lindring i form av vård, stöd och försörjning. Men för den som söker sig dit i hopp om existentiell lindring – i form av sammanhang och mening i livets svårigheter – måste distinktionen göras tydlig.”
Ulf Lönnberg: Regeringen i gungfly mellan materiell och existensiell trygghet. Politik ska grundas på ideologi, värderingar och visioner i måttliga doser. Statliga reformer i sakfrågor behöver ska byggas på vetenskaplig evidens. Samtidigt har staten att ta ansvars för rättssäkert utrymme för ’oppositionens och minoriteters värdegrunder’. I artikeln tas för givet att staten har ansvar för att upprätthålla sekulär humanism som minsta gemensamma nämnare. Ett första praktiska steg vore att slopa offentliga bidrag till alla religiösa samfund.
Socialminister Jakob Forssmed med ansvar också för frågor som rör trossamfund
Sverige behöver nu flera olika religiösa samfundsaktörer som driver ömsesidig religionsdialog – och flera olika partipolitiker som vill och formulera sina religionspolitiska mål.
Rudenstrand påvisar vikten av att även samfundsföreträdare rör sig över gränssnittet religionsdialog/religionspolitik utan partipolitiska pekpinnar.
Särskilt Svensk kyrkan arbetar med sin självdefinierade ’religionsdialog’. Bra och konstruktivt att teologi, exegetik och existentiella frågor bryts mot varandra i dagens så kommunikativt effektiva värld. Kunskap främjar ömsesidig förståelse utan att kräva någon religionsföreträdares acceptans och undfallenhet inom ramen för religionsfriheten.
Men allmänheten ställer sig frågande inför Svenska kyrkans religionsdialog när kyrkan tycks uppfatta andra religioners tillämpning fullt ut acceptabla och skyddsvärda utan att beakta olika staters och territoriers kulturella och politiska kontext.
Religionspolitik – som sakpolitiskt område – dryftar å sin sida aldrig teologiska spörsmål. I Sverige, på nationell nivå, handlar det om att politiskt och ideologiskt vidareutveckla religionsfriheten med nya specifika rättigheter och preciserade begränsningar inom ramen för FNs konventioner. Det handlar också om hur vi ska förhålla oss och agera religionspolitiskt ute i världen.
Dess värre saknar de politiska partierna idag egna religionspolitiska program. Det närmaste de kommer är knapphändiga skisser, oftast återgivna som partiernas kulturpolitiska mål. Här behövs ett gediget (och snabbt) religionspolitiskt arbete. De politiska partierna behöver också snarast utse sina religionspolitiska talesmän. Idag saknar vi sådana.
Senaste tidens koranbränningar ställer Sverige inför aldrig tidigare upplevda religionspolitiska utmaningar. Nu behöver vi också värna och trygga vårt religiösa landskap från fortsatta aggressivt målmedvetna omdaningsförsök.
I Sverige behövs både religionsdialog och religionspolitsk debatt – vars syfte och målsättningar inte ska förväxlas med varandra.
Jacob Rudenstrand pekar på tre exempelsom ansvarskännande civila aktörer och ansvarstagande politiker har att förhålla sig till:
1 Förbud mot att bränna Koranen är inte tillräckligt. Det finns andra handlingar som provocerar både religiösa och icke religiöst utövande muslimer.
2 Ett sådant förbud är inkonsekvent. Även kristna Mellanöstern – många från länder där kristna förföljs – har protesterat mit vass ironii humorform (bl a i SVT). Men här har vi/svenska myndigheter satt ner foten för rätten att kritisera religioner.
3 Svensk yttrandefrihet riskerar att kapas av dem som inte bryr sig om verkligt förtryck av muslimer. Det gäller inte minst den Islamiska konferensorganisationen (OIC) som genom sina 57 medlemsstater ställersina krav ändring i svensk lagstiftning.
Som framgått ovan behövs nu flera och nya aktörer för att skydda vår religionsfrihet och yttrandefrihet.
Här och nu behöver faktiskt politikerna – regeringens och oppositionens – agera för att försvara yttrandefriheten och snarast utarbeta sina religionspolitiska program för att rusta Sverige för fortsatt religionsfrihet som ska utvecklas med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar som fungerar praktiskt i Sveriges nu så heterogena religiösa landskap.
