Bekännelsekristna och kulturkristna bör samsas och samverka både i Svenska kyrkan och utanför, skriver tidigare domprost Johan Unger (Kyrkans Tidning 22/april). Det bådar gott.
Med Johan Ungers sunt pragmatiska ingång bör även kulturkristna utan medlemskap i Svenska Kyrkan känna sig inkluderade som värderingsorienterade aktörer i civilsamhället.
Den västerländskt kristna traditionen har tjänat – och tjänar – oss väl. Den traditionen påbjuder vårt särskilda fokus på rågång mellan demokrati, välfärdssamhälle och rättsstat, å ena sidan, och politisk normbildning/lagstiftning enligt centraleuropeisk rättstradition, å andra sidan.
För kulturkristna i Sverige, med eller utan medlemskap i Svenska kyrkan, är religionsutövning och religiösa rättesnören i huvudsak en individuell angelägenhet. För bekännelsekristna är det en djupare gemenskap i ett frivilligt och självvalt kollektiv med tron som grund.
Johan Unge skriver: ”Kyrkan är både en bekännelsegemenskap och en kulturgemenskap. Vissa delar inte bekännelsen men delar kulturen. – – – Den kristna humanismen är en viktig position och tradition med rötter i Jesu undervisning.”
Det rimmar väl med önskvärda ambitioner i vårt föränderliga religiösa landskap. Sverige behöver nu en ny svensk religionspolitisk agenda för en vidareutvecklad religionsfrihet med tydligare rättigheter och preciserade begränsningar inom ramen för FN:s konventioner i svensk lag.
Låt oss kalla det en svenskanpassad Laicité’ som är inspirerad av franska traditioner och erfarenheter och den sekularism som har en lång historia i Frankrike. Men Frankrike har – trots sina sekulära ideal – infört särskild religionspolitisk lagstiftning som förbud mot religiösa symboler i skolor och offentlig miljö. Förbud mot hijab gäller från 2004. Mycket begränsad finansiering av religiösa verksamheter. Frankrike processar också speciella avtal mellan staten och islam.
Den stora kultur- och sakpolitiska utmaningen i Sverige idag är det aggressiva omvanlingsttycket på vårt religiösa landskap från islamism och politisk islam med Koranen som rättskälla.
Läget kräver att vår svenska sekulära rättsstat försvar kristna värderingar på bred front – utöver vad som sägs i skolans läroplan, lagen om kristna helgdagar och att kungen ska bekänna sig till den Augsburgska trosbekännelsen.
Sverige behöver förbjuda böneutrop, slöja på skolbarn, begränsa offentliga bidrag till religiösa samfund, förbjuda kusingifte och dra in vigselrätten för alla samfund samt upphöra med statlig indrivning av medlemsavgifter via skattsedeln.
Det handlar om att målmedvetet försvara det kristna kulturarvet och att inom religionsfrihetens internationella standard försvara västerländskt kristna värderingar i Sverige.
Kultukristna och bekännelsekristna – i och utanför Svenska kyrkan – har att värdera och ta ställning till vilket religiösa landskap vi vill ha i Sverige.
Ulf Lönnberg