Religion och politik – Svensk religionspolitisk debatt

Daniel Alm: Staten ska inte styra kyrkor och företag

Daniel Alm, krönikör på Bulletin, skriver Staten ska inte styra kyrkor och företag den 26/3

”Alltför mycket av dagens Sverige, från kyrka till klimatfabrik, vilar på pengaströmmar som binder istället för frigör. Vi talar varmt om frihet men organiserar oss efter beroende. Det är först när både kyrkan, företagen och det civila samhället vågar stå på egna ben som vi kan återvinna något av det mest värdefulla i en demokrati: modet att tala sant, också när det kostar. Och vi behöver tydliga och förutsägbara politiker som vet att skapa förutsättningar utan att skapa system som gör aktörer till posörer.”

Ulf Lönnberg: Daniel Alm, samhällsdebattör med bakgrund i frikyrkorörelserna och med uttalad trosinriktning som bas sätter särskilt fokus i sin krönika. Daniel Alm är en av (kommande?) viktiga röster i ett angeläget offentligt samtal om Sveriges religiösa landskap som är under starkt omvandlingstryck.

Rågången mellan politik och religion och en fungerande rättssäker religionsfrihet är två likvärdiga och nödvändiga förutsättningar – utan vilka den sekulära demokratiska rättsstaten inte fungerar.

Teologi och religiös urkundsforskning må inspirera till politiska samtal. Påbud från religiösa urkunder som inte underordnar sig svensk lagstiftning ska alltid – som alla andra politiska frågor – behandlas i Sveriges demokratiska beslutsprocesser som gäller nationellt, regionalt och kommunalt.

Vi behöver utveckla en svenskanpassad lâcheté.

Det är i den kontexten vi kan stävja religiös-politisk extremism – oavsett religiös hemvist.

Se även om programarbetet POLITIK – JURIDIK – RELIGION – bloggens syfte

Jurist Karl Mattias Bergsten om förskjutningen från jilbab till hijab

”I väst hör man ofta påståendet att ”slöjan inte finns i islam”. Detta är en halvsanning – och just därför vilseledande.

Det stämmer att ordet ”hijab” inte förekommer i Koranen i betydelsen kvinnlig klädsel. Men det beror på att ordet är modernt och har en historia på knappt ett sekel. Det korrekta koraniska begreppet är ”jilbab” – ett långt, heltäckande plagg som täcker kroppen från topp till tå.

Att hävda att ”slöjan inte finns i islam” är därför en retorisk förenkling som döljer kärnfrågan: Islam föreskriver täckande klädsel – namnet har bara förändrats över tid. Den språkliga förskjutningen från jilbab till hijab har gjort det lättare att marknadsföra ett patriarkalt kontrollsystem som ”identitet” eller ”kultur”.

Bulletin DEBATT: Hederskultur, slöjans politisering och kvinnans frihet – en global utmaning https://share.google/a80SEyvsdeZSJxZms

Joel Halldorfs om ”myten om målkonflikterna”

På Substack skriver Joel Halldorf 14/2-25

”Migrationsdebatten har länge framställts som en debatt mellan fakta och känslor. ’Visst’, har man sagt, “kan det kännas jobbigt att ha en stram migrationspolitik – men den enkla kalkylen är att vi inte har råd med annat.”

Men alla som tänker efter ett varv till inser att det argumentet bygger på kalkyler som inte är aktuella i den här debatten.

Länk till hela inlägget

https://substack.com/@joelhalldorf/note/c-213891739?r=1rfdt1&utm_medium=ios&utm_source=notes-share-action

Ulf Lönnberg: Joel Halldorf följer upp en TV-debatt: Efter senaste veckornas reaktioner på Holmbergs insats i TV-samtalet om invandring och ’gästfrihet’ och även på Halldorfs ’kritiska hållning’ till politikens roll och ansvar för det goda samhället som också ska hållas öppet för olika livsåskådningar, borde Holmberg/(Halldorf) ta saken vidare och förtydliga hur han/de uppfattar sin roll som andliga samhällsbyggare, sakpolitiskt-allmänpolitiskt-konfessionellt med demokratin som ramverk. Är för biskopen att ständigt, outtröttligt driva politiken framför sig oavsett dess majoritetsförhållanden och resultat och utan referens till vad som kan sägas vara/är optimalt i Svenska Kyrkans utopi? Ovan lanserar Halldorf nu en ny konfliktlinje, lika politiskt laddad som den av Holmberg redan prövad.

Holmbergs/Halldorfs självpåtagna roll tyck vara i ständig sakpolitisk opposition. Dags kanske att ägna lite tankekraft åt religionernas plats, utrymme och krav/förväntningar i vår sekulära demokratiska rättsstat – åtminstone å sina kristna utövares och sina kulturellt kristnas vägnar.

Biskop trevar mellan politiskt programarbete och Bibeln

En ovanligt skarp debatt har tagit fart mellan politiker med kristen profil å ena sidan och kyrkligt och akademiskt kristna aktörer å den andra. Den 11 december uttalade Sveriges Kristna råd sin oro för konsekvenserna av spårbytet (skydd><arbetstillstånd), Biskop Andreas Holmgren dömer ut regeringens migrationspolitik som okristligt inhuman, Energi- och näringsminister Ebba Busch säger att det är kristna värderingar som styr hennes politiska gärning (?) och migrationspolitiken (!), Joel Halldorf menar att regeringen/KD måste förklara hur man kan utvisa personer med ömmande behov och hot mot sin framtid. Hans Eklind (kd) och Biskopen blev trots all ense om att Bibeln inte någon bruksanvisning för politiker – och så där rullat det på…

Visst politiker är skyldiga att förklara och ta ansvar för sin politik (betr migration ställer man ’fri invandring’ mot anständigt och humant flyktingmottagande). Biskopen och Teologen kräver svar på hur viss politik och hur länge viss politik kan betecknas som kristen. Men dessa två känner sig inte skyldiga att precisera hur de med sin kristna övertygelse prioritet när hjäpbehoven är större än tillgängliga resurser. Biskopen preciserar: Jag är Biskop och inte politiker – det är politikerna som ska agera och svara. Jag utgår från Bibeln att vi ska ta emot den nödställde, invandraren, den utstötte.

Det vore hedersamt om de ”kristet religösa agenterna” var beredda att visa hur långt de kräver obegränsade insatser som finansieras av allmänna medel, av demokratiskt tvångsindrivna skatter. Varje individ får efter egen övertygelse – kristen eller ej – ge av alla sina resurser, allt sitt kunnande och hela sin överlevnadskraft – det är en del av den äganderätten över det egna livet. Och Biskopar får självklart späka sig för det goda till gränsen för sin personliga överlevnad eller t o m bortom denna gräns.

Den som hänvisar till Bibeln kan utifrån perspektiv och inspiration påtala politiska brister. Men Bibeln, lika lite som Koranen och andra religiösa urkunder, är en politisk manual för praktiskt rättssäker sekulär demokrati.

>>>Biskopen och Teologen behöver positionera sin samhällsrolls och sin personliga övertygelses praktiska syfte – som kristna aktörer kan dekritisera politiska partier men inte ducka och säga att politikerna följdfrågor är vulgära – då borde de från början sagt att de inte har någon lösning – bara en önskan om mer av allt till alla… vad vill de offra av rättssäkerhet och politisk respekt för motståndare och den politiska oppositionen och samhällets minoriteter. Ni är frivilliga samhällsdebattörer och har full rätt att driva på era visioner men politiker ställs till svars i allmänna val eller av er om och när ni tar på er politikerrollen i eller utanför partipolitiken. Ert ’kall’ för plats för livsorienteringar och deras utrymme i den sekulära staten är också ert uppdrag att prioritera…

Kritisera gärna politik/politiker principiellt – sakpolitisk kritik för olika små och stora åtgärder/reformer leder till samma åsiktsskillnader i församlingen som i en valkrets.

Inger Enkvist, Epoch: Religionsfrihet en fälla

Inger Enkvist (bild från Enkvists LinkedIn)

Inger Enkvist redovisar utmaningen för vår religionsfrihet från förr till nu – och framgent. Det brådskar för de politiska partierna att sina egna positioner i om religionernas plats och utrymme i Sverige. Inger Enkvist öppnar för välgörande debatt om de olika religionernas koppling till olika former av statsskick.

Dags nu för Sverige att – som ett första steg – ta oss an rättighetslagstiftningen Religionsfrihet och införa preciserade begränsningar i nationell lag inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter och de internationella konventioner som Sverige ratificerat (enl paragraf 9 i Europakonventionen).

Utöver det behöver Sverige utveckla en skärpt sekulär rättssäker religionsfrihet som utestänger att opinion för teokratiska religions-politiska styrelseskick inte omfattas av religionsfriheten och att sådana religions-politiska ideologier analyseras, bemöts och behandlas som vilka politiska frågor som helst utan hänsynstagande till den religiösa urkunder som i den politiska debatten tjänar som rättskälla (Koranen).

Det handlar således om två parallella spår:

å ena sidan reformering av religionsfrihetens nuvarande tillämpning och

å den andra utreda kriterier som diskvalificerar ideologier/religösa riktningar/icke-demokratiska vision att själva definiera sig som religiösa rörelser med skydd av religionsfriheten.

För dessa frågor och målsättningar behöver Sverige en särskilt målinriktad sakpolitisk politisk agenda – rubricera det som en ny Religionspolitik som komplement till den svenska den Kulturpolitiken. /Ulf Lönnberg 14/1 -26

Ur Inger Enkvists artikel , 5/1 -26: Europa befinner sig nu i den situationen att internationella överenskommelser till skydd för flyktingar och förföljda används för att hota de befolkningar som tar emot flyktingar. Ett exempel på att dagens lagar och regler inte fungerar är att Europa inte längre garanterar religionsfrihet för alla på grund av attacker från grupper som tagits emot. Ju längre Europa dröjer med att göra upp med trycket från islam, desto mindre religionsfrihet kommer Europa att kunna erbjuda. Europas regeringar har ett tungt ansvar.

Frikyrkopastorer famlar mellan religion och politik

Uppdaterad 14/12 -25 – 15:17

Pingströrelsen borde kanske utarbeta en strategi och vägledning för pastorer att förhålla sig i samhällsdebatten och till gränssnittet politik och religion. I Dagen-intervjuer skildras två frikyrkliga profilers åtskilda syn på sin samhällsuppgift som religiösa ledare.

I den första artikeln Pingstpastor i öppen protest mot Tidöpartierna: ”Gränsen är nådd” (9/12 -25) reagerar Christian Mölk skarpt mot Tidöpartiernas integrationspolitik. I den andra artikeln Tidigare pastor: Christian Mölk har trampat över en linje (11/12 -25) anmärker Bengt Åke Bengtson på Christian Mölks reaktion som en oacceptabel överträdelse av gränslinjen mellan religion och politik..

Mölk och Bengtson är båda samhällsengagerade och båda har pastorserfarenhet. De verkar båda i sina gärningar – socialt, religiöst och praktiskt – för religionens plats och tillämpning i samhället.

Under hashtaggen #nejtilltidö har Christian Mölk, pastor i Härnösands pingstförsamling, hårt kritiserat regeringens migrationspolitik med särskilt fokus på utvisningar av ”skötsamma och integrerade medmänniskor”, och det sk spårbytet som försvårar för asylsökande att kvalificera sig som till arbetskraftsinvandrare. Mölk säger till Dagen: – Hela samhället där har slutit upp bakom dem [Tidöpartierna] och det är sådana saker som gör att det blir svårt att hålla tyst – – – Då har man som kristen ledare ett ansvar att höja sin röst (sic!).

Bengt Åke Bengtson, tidigare pastor och missionär, nu med lokalt KD-uppdrag i Sundsvall, uttrycker med emfas ”att en (församlings)föreståndare ska tjäna alla medlemmar i församlingen, från dem som står politiskt till höger och till dem som står politiskt till vänster”, och därför inte ge sig in i polemik mot något politiskt parti. Samtidigt säger Bengtson till Dagen: – Jag tycker att han [Mölk] trampar på trossyskon som är djupt engagerade i politiken och vill förbättra samhället och har KD som bas (sic!)

Mjölk och Bengtson problematiserar en politisk fråga som för dagen väckt deras engagemang.

För Mölk och Bengtson tycks politik inspirera till handling ad hoc när andan faller på utan relation till frågan om gränssnittet mellan politik och religion.

Varken Christian Mölk eller Bengtson är oavhängiga från den stat som styr över deras församlingars upptagningsområden och vårt religiösa landskap är inte statiskt.

I Sverige står religionsfriheten inför stora utmaningar. Följderna av koranbränningar, imamers politiska krav på sharialagar med könsseparerade rättigheter och skyldigheter, krafter i den svensk-arabiska diasporan verkar för islamsk kulturella kläd- och uppförandekoder och inskränkningar i religionsfriheten så som vi tolkar och tillämpar den i Sverige – det är faktorer som påverkar svensk inrikespolitik. Sveriges rättsordning vilar på centraleuropeisk rättstradition. Islam med Koranen som rättskälla är inkompatibel västerländsk kristen tradition och religionsfrihet.

Demokrativillkoren från 1 jan 2025 har dock genererat kritik och debatt i de frikyrkliga leden. Främst om deras pekuniära krav men utan angiven gränsdragning mellan religion och politik. Demokrativillkoren är bra som ett första steg för att rensa i bidragsfloran till religiösa organisationer. De berör religionsfrihetens tillämpning i Sverige, som snarast bör komma upp på den politiska dagordningen.

Att nalkas eller röra sig i gränssnittet religion och politik är varje pastors (och samfunds) val – liksom valet att vända samhället ryggen och ducka för gränsdragningsproblemet.

Dags för frikyrkorna att positionera sig i gränssnittet politik och religion.

/Ulf Lönnberg

FOKUS: Stockholms moské måste återtas av muslimer

Sameh Egyptson är forskare i interreligiösa relationer, skriver:

”Den franska regeringen stängde nyligen European Institute of Social Sciences (IESH), grundat av FIOE. Institutet har länge fungerat som en plattform för Muslimska brödraskapets ideologiska skolning. Svenska studenter har skickats dit med stipendier från IFIS, bland dem den nuvarande moskéchefen Mahmoud Khalfi och Pierre Durrani. Durrani berättar i The Closed Circle (2020) att han under studietiden svor eden till brödraskapet – vilket innebär både organisatorisk och ideologisk lojalitet. Muslimska brödraskapet beskrivs av Säpo som ett demokratihot.”

”Stockholms moské byggdes för att förena muslimer. Nu måste Stockholms stad, Socialdemokraterna och regeringen ta ansvar. Lär av Frankrike: säkerställ att moskén leds av en styrelse som representerar hela bredden av muslimska samfund i Sverige – inte av en kvinnofientlig, homofobisk, antisemitisk och i flera länder terrorstämplad organisation. Lösningen är tydlig: skapa en ordning där chef och styrelse speglar den mångfald som faktiskt finns. Först då kan moskén bli en plats som förenar, inte splittrar.”

Länk till hela artikeln

Gustavsson: Strandhäll har fel om samvetsfrihet (Bullentin)

Istället för att skydda en rättighet, så skadar bristen på samvetsfrihet svensk vård. Sverige har brist på vårdpersonal, inklusive barnmorskor. Genom att inte erbjuda samvetsfrihet, så stängs den del av befolkningen som inte håller med om Sveriges lagstiftning ute ur vårdyrkena.

Detta gäller även de vars abortmotstånd är högst begränsat. En läkare som är okej med att skriva ut de abortpiller som används för tidiga aborter, blir ändå av med jobbet den dag hon vägrar genomföra en abort i vecka 22.

Länk till krönikan Gustavsson: Strandhäll har fel om samvetsfrihet (22/9 -25)

Ulf Lönnberg: Jag minns den här debatten från 2013 i Sverige, Krönikörens argument användes inte då, saken sågs som en arbetsrättslig fråga Sam man inte ville problematisera. Det hänvisades då även till Journalistavtalet, med särskild klausul i denna frågar.

Saxar ur Värden Idag från 2013 – När det 2012 kom nya propåer från myndigheter i Norge om att den här rätten skulle försvinna, ledde det till något av ett folkligt uppror där intresseorganisationer, vårdpersonal och politiker motsatte sig nya riktlinjer. Efter det har läkarföreningen, som tidigare uttalat stöd för förändringen, backat och bett om att få återkomma med var de står. Länk till artikel i Världen idag 2013

Intressant när frågeställningar återkommer med andra ingångsvärden, speglar något av tidsandan – den politiska pendeln står aldrig stilla.

Bulletin: Egyptson sågar regeringens Mellanösternpolitik

Ur Bulletins nyhetsartikel 24/8 -25

”Samtidigt som Egypten – historiskt den största försvararen av Palestina – nu undertecknar ett energiavtal med Israel värt 35 miljarder dollar, fastnar den svenska regeringen i interna konflikter om ekonomiska straffåtgärder mot Israel”, skriver han.

Slutligen uppger han att Sverige måste välja väg: antingen en utrikespolitik som grundar sig i principer och ett ”verkligt försvar för mänskliga rättigheter”, eller fortsatt ”tystnad, dubbelmoral och symbolpolitik”.

”Just nu har man valt fel väg”, skriver han.

Nu ska förbud utredas mot utländsk finansiering organisationer och samfund med antidemokratisk agenda

Ett regelverk för att motverka utländsk finansiering av verksamheter med antidemokratiska syften

Dir. 2025:52

Utredaren ska bland annat

kartlägga och analysera förekomsten av utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter och i vilka syften sådan finansiering sker,
analysera och ta ställning till om sådan utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter som har extremistiska och andra antidemokratiska syften bör förbjudas, begränsas eller på annat sätt
omfattas av särskild reglering,
oavsett ställningstagande i sak föreslå ett regelverk som förbjuder sådan utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter som har extremistiska och andra antidemokratiska syften, och
lämna nödvändiga författningsförslag.

Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2026.

Svenskreligionspolitiskdebatt: Välkommet, bättre dock om direktivet också hade omfattat utredning om slopande av offentliga verksamhetsbidrag till alla samfund. Diskuterade demokrativillkor ska självklart gälla alla ideella organisationer som framgent är bidragsberättigade.