Uppdaterad 14/12 -25 – 15:17
Pingströrelsen borde kanske utarbeta en strategi och vägledning för pastorer att förhålla sig i samhällsdebatten och till gränssnittet politik och religion. I Dagen-intervjuer skildras två frikyrkliga profilers åtskilda syn på sin samhällsuppgift som religiösa ledare.
I den första artikeln Pingstpastor i öppen protest mot Tidöpartierna: ”Gränsen är nådd” (9/12 -25) reagerar Christian Mölk skarpt mot Tidöpartiernas integrationspolitik. I den andra artikeln Tidigare pastor: Christian Mölk har trampat över en linje (11/12 -25) anmärker Bengt Åke Bengtson på Christian Mölks reaktion som en oacceptabel överträdelse av gränslinjen mellan religion och politik..
Mölk och Bengtson är båda samhällsengagerade och båda har pastorserfarenhet. De verkar båda i sina gärningar – socialt, religiöst och praktiskt – för religionens plats och tillämpning i samhället.
Under hashtaggen #nejtilltidö har Christian Mölk, pastor i Härnösands pingstförsamling, hårt kritiserat regeringens migrationspolitik med särskilt fokus på utvisningar av ”skötsamma och integrerade medmänniskor”, och det sk spårbytet som försvårar för asylsökande att kvalificera sig som till arbetskraftsinvandrare. Mölk säger till Dagen: – Hela samhället där har slutit upp bakom dem [Tidöpartierna] och det är sådana saker som gör att det blir svårt att hålla tyst – – – Då har man som kristen ledare ett ansvar att höja sin röst (sic!).
Bengt Åke Bengtson, tidigare pastor och missionär, nu med lokalt KD-uppdrag i Sundsvall, uttrycker med emfas ”att en (församlings)föreståndare ska tjäna alla medlemmar i församlingen, från dem som står politiskt till höger och till dem som står politiskt till vänster”, och därför inte ge sig in i polemik mot något politiskt parti. Samtidigt säger Bengtson till Dagen: – Jag tycker att han [Mölk] trampar på trossyskon som är djupt engagerade i politiken och vill förbättra samhället och har KD som bas (sic!)
Mjölk och Bengtson problematiserar en politisk fråga som för dagen väckt deras engagemang.
För Mölk och Bengtson tycks politik inspirera till handling ad hoc när andan faller på utan relation till frågan om gränssnittet mellan politik och religion.
Varken Christian Mölk eller Bengtson är oavhängiga från den stat som styr över deras församlingars upptagningsområden och vårt religiösa landskap är inte statiskt.
I Sverige står religionsfriheten inför stora utmaningar. Följderna av koranbränningar, imamers politiska krav på sharialagar med könsseparerade rättigheter och skyldigheter, krafter i den svensk-arabiska diasporan verkar för islamsk kulturella kläd- och uppförandekoder och inskränkningar i religionsfriheten så som vi tolkar och tillämpar den i Sverige – det är faktorer som påverkar svensk inrikespolitik. Sveriges rättsordning vilar på centraleuropeisk rättstradition. Islam med Koranen som rättskälla är inkompatibel västerländsk kristen tradition och religionsfrihet.
Demokrativillkoren från 1 jan 2025 har dock genererat kritik och debatt i de frikyrkliga leden. Främst om deras pekuniära krav men utan angiven gränsdragning mellan religion och politik. Demokrativillkoren är bra som ett första steg för att rensa i bidragsfloran till religiösa organisationer. De berör religionsfrihetens tillämpning i Sverige, som snarast bör komma upp på den politiska dagordningen.
Att nalkas eller röra sig i gränssnittet religion och politik är varje pastors (och samfunds) val – liksom valet att vända samhället ryggen och ducka för gränsdragningsproblemet.
Dags för frikyrkorna att positionera sig i gränssnittet politik och religion.
/Ulf Lönnberg