”Migrationsdebatten har länge framställts som en debatt mellan fakta och känslor. ’Visst’, har man sagt, “kan det kännas jobbigt att ha en stram migrationspolitik – men den enkla kalkylen är att vi inte har råd med annat.”
Men alla som tänker efter ett varv till inser att det argumentet bygger på kalkyler som inte är aktuella i den här debatten.
Ulf Lönnberg: Joel Halldorf följer upp en TV-debatt: Efter senaste veckornas reaktioner på Holmbergs insats i TV-samtalet om invandring och ’gästfrihet’ och även på Halldorfs ’kritiska hållning’ till politikens roll och ansvar för det goda samhället som också ska hållas öppet för olika livsåskådningar, borde Holmberg/(Halldorf) ta saken vidare och förtydliga hur han/de uppfattar sin roll som andliga samhällsbyggare, sakpolitiskt-allmänpolitiskt-konfessionellt med demokratin som ramverk. Är för biskopen att ständigt, outtröttligt driva politiken framför sig oavsett dess majoritetsförhållanden och resultat och utan referens till vad som kan sägas vara/är optimalt i Svenska Kyrkans utopi? Ovan lanserar Halldorf nu en ny konfliktlinje, lika politiskt laddad som den av Holmberg redan prövad.
Holmbergs/Halldorfs självpåtagna roll tyck vara i ständig sakpolitisk opposition. Dags kanske att ägna lite tankekraft åt religionernas plats, utrymme och krav/förväntningar i vår sekulära demokratiska rättsstat – åtminstone å sina kristna utövares och sina kulturellt kristnas vägnar.
Teologen Joel Halldorf konstaterar att partierna i allt högre grad talar om värderingar och han sätter sitt sökarljus särskilt på Kristdemokraterna i Sverige
Politik och religion bär båda på visioner och utopier som delvis överlappar varandra i den enskildes livsval, förväntningar och praktiska prioriteringar. Joel Halldorf menar att många svenska politiker använder kristendendom och dess värderingar som hävstång för att ta sig plats i mediabruset.
Vad som genererat en individs idéer, drömmar och övertygelser är av underordnad betydelse. Det som avgör är individens, den enskilda politikerns, filter, analys och verktygslåda för i sin politiska gärning.
I den sekulära demokratiska sekulära demokratiska rättsstaten är det politikerns politiska hantverk vi ska granska. Hur använder hen sin verktygslåda i lagstiftningen? Följer hen (i Sverige) våra konstitutionella principer, försöker hen med religionen som alibi slarva med argumentationen? Använder hen en religiös urkund (Bibeln/Koranen?) för att i religionsfrihetens namn ge rättslig legitimitet för sin politiska agenda/politiska förslag?
Joel Halldorf ställer hela frågeställningen utifrån teologisk – eller rättare sin personliga bibeltolkade – horisont och frågar sig: hur kan man påstå sig stå för ”kristna värderingar” om ekonomi och resurser tvingar fram prioriteringar – om än så kontroversiella?
Det är just det som är att ta politiskt ansvar. Om Joel Halldorf vill ha en annan prioritering, ja då är det att argumentera politiskt för en sådan – som i verkliga livet påfordrar att Joel Halldorf kan välja annars är det till att formulera egen omprioritering eller förklara hur och när de ekonomiska, nationella och resurser räcker till allt och alla i den av honom formulerade prioriteringen.
Joel Halldorf – och ingen annan heller i den sekulära rättsstaten – kan inte ge sin politiska agenda företräde för att hen tolkar eller citerar Bibeln för att stärka sin position. Joel Halldorf har som andra samhällsdebattörer att argumentera sakligt, ekonomiskt och övertygande för sina politiska förslag och prioriteringar.
Återstår för Halldorf – och alla andra med politiska visioner och ambitioner som samhällsdebattör – att kritisera, recensera och också ofta att kompromissa. Som urkundstolkare och teolog kan han självklart framföra vad som ’skriften kräver’. Men att vrida frågan till en semantisk diskussion om vad begreppet ’värderingar’ ska definiera och vara är en återvändsgränd.
Västerländskt kristna värderingarär ett vedertaget samlingsbegrepp för influensers minsta gemensamma nämnare i olika varianter, främst i Europa och västvärlden, utan att i varje detalj återspegla ett enskilt politiskt förslag eller varje lagändring. Västerländskt kristna värderingar, rättsordning på centraleuropeisk rättstradition och religionsfrihet är en politisk och ideologisk färdriktning som inte ger utrymme för religiös bokstavstolkning av något slag och som heller inte är kompatibel med teokratimodeller med Koranen som rättskälla.
Välkommen, Joel Halldorf, att delta i den västerländska demokratiska politiska prioritering – oavsett tillämpade värderingar.
En ovanligt skarp debatt har tagit fart mellan politiker med kristen profil å ena sidan och kyrkligt och akademiskt kristna aktörer å den andra. Den 11 december uttalade Sveriges Kristna råd sin oro för konsekvenserna av spårbytet (skydd><arbetstillstånd), Biskop Andreas Holmgren dömer ut regeringens migrationspolitik som okristligt inhuman, Energi- och näringsminister Ebba Busch säger att det är kristna värderingar som styr hennes politiska gärning (?) och migrationspolitiken (!), Joel Halldorf menar att regeringen/KD måste förklara hur man kan utvisa personer med ömmande behov och hot mot sin framtid. Hans Eklind (kd) och Biskopen blev trots all ense om att Bibeln inte någon bruksanvisning för politiker – och så där rullat det på…
Visst politiker är skyldiga att förklara och ta ansvar för sin politik (betr migration ställer man ’fri invandring’ mot anständigt och humant flyktingmottagande). Biskopen och Teologen kräver svar på hur viss politik och hur länge viss politik kan betecknas som kristen. Men dessa två känner sig inte skyldiga att precisera hur de med sin kristna övertygelse prioritet när hjäpbehoven är större än tillgängliga resurser. Biskopen preciserar: Jag är Biskop och inte politiker – det är politikerna som ska agera och svara. Jag utgår från Bibeln att vi ska ta emot den nödställde, invandraren, den utstötte.
Det vore hedersamt om de ”kristet religösa agenterna” var beredda att visa hur långt de kräver obegränsade insatser som finansieras av allmänna medel, av demokratiskt tvångsindrivna skatter. Varje individ får efter egen övertygelse – kristen eller ej – ge av alla sina resurser, allt sitt kunnande och hela sin överlevnadskraft – det är en del av den äganderätten över det egna livet. Och Biskopar får självklart späka sig för det goda till gränsen för sin personliga överlevnad eller t o m bortom denna gräns.
Den som hänvisar till Bibeln kan utifrån perspektiv och inspiration påtala politiska brister. Men Bibeln, lika lite som Koranen och andra religiösa urkunder, är en politisk manual för praktiskt rättssäker sekulär demokrati.
>>>Biskopen och Teologen behöver positionera sin samhällsrolls och sin personliga övertygelses praktiska syfte – som kristna aktörer kan dekritisera politiska partier men inte ducka och säga att politikerna följdfrågor är vulgära – då borde de från början sagt att de inte har någon lösning – bara en önskan om mer av allt till alla… vad vill de offra av rättssäkerhet och politisk respekt för motståndare och den politiska oppositionen och samhällets minoriteter. Ni är frivilliga samhällsdebattörer och har full rätt att driva på era visioner men politiker ställs till svars i allmänna val eller av er om och när ni tar på er politikerrollen i eller utanför partipolitiken. Ert ’kall’ för plats för livsorienteringar och deras utrymme i den sekulära staten är också ert uppdrag att prioritera…
Kritisera gärna politik/politiker principiellt – sakpolitisk kritik för olika små och stora åtgärder/reformer leder till samma åsiktsskillnader i församlingen som i en valkrets.
”Allt fler högerdebattörer kommer ut som religiösa och hyllar kristna värderingar. Joel Halldorf förklarar hur kristendomen blev ett vapen i pågående kulturkrig.”
Ulf Lönnberg: Halldorf hävdar att den västerländska cvilisationens hörnsten grundas av kristendomen men även av ”någon annan tro.” Visst är det så men Halldorf kanske kan förtydliga mer preciserat än det ”faktum” att all tro som definierar människa och gudagestalt i samma rangordning och därmed i sin respekt/ödmjukhet för ”ngt större” ska bortse från skillnader som kultur, etnicitet, språk = den nationalism och kulturella identitet som Halldorf inte vill kännas vid.
En sådan ’abstrakt’ livsorientering står för många troende över även individens politiska samhällsansvar för allas vårt gemensamma bästa. Men utan politiska praktiska referenser/sakpolitiska vägval lämnar över till ngn annan?!?
Att vända samhället ryggen står visserligen var och en fritt men det alternativet är inget verktyg för demokratisk sekulär rättsstat med grundlagsskydd mot politisk religion som håller en religiös urkund som rättskälla och som sådan inte får omtolkas, kritiseras och tillämpas enligt en demokratiskt beslutad ordning (jmf vår riksdag).
Även om det för Halldorf måhända uppfattas som en mänskligt enkel tankegång att ”västerländsk kristen tradition” är kompatibel med demokrati så är det ändå en praktisk erfarenhet att ta tillvara.
Det är utifrån den tankemodellen jag försvarar religionsfrihetens juridiskt tydliga rättigheter och dess juridiskt nödvändiga begränsningar. Religiösa tygellösa fundamentalister är lika farliga och skakiga oavsett vilken tro de beskriver som sin.
Håll isär religion och politik – ta dig rätten att i demokratisk ordning tygla all religiös fundamentalism.
Visst kan och får man föredra vissa religiösa uttryck i samhället samtidigt som man vill undertrycka andra. Jag beskriver av pedagogiska skäl västerländskt kristna värderingar som kompatibla med vår samhällssyn och det fortsätter jag med utan att ”definiera ngn gudagestalt” eller underkänna Halldorfs ”generella tro” som ledstjärna för dem som sökt sig till just denna.
Håll isär stat och religion oavsett vilken filosofi eller livsåskådning som inspirerar i den egna politiska gärningen.
”Skriver i Bullentin idag: ”Om Joel Halldorfs analys pekar åt rätt håll är det dags för politiska ställningstaganden, inte minst hos regeringsunderlaget M, KD och SD. Svenska kyrkan är ju inte vilket samfund som helst. Den det enda religiösa samfundet som regleras i lag”
