En ovanligt skarp debatt har tagit fart mellan politiker med kristen profil å ena sidan och kyrkligt och akademiskt kristna aktörer å den andra. Den 11 december uttalade Sveriges Kristna råd sin oro för konsekvenserna av spårbytet (skydd><arbetstillstånd), Biskop Andreas Holmgren dömer ut regeringens migrationspolitik som okristligt inhuman, Energi- och näringsminister Ebba Busch säger att det är kristna värderingar som styr hennes politiska gärning (?) och migrationspolitiken (!), Joel Halldorf menar att regeringen/KD måste förklara hur man kan utvisa personer med ömmande behov och hot mot sin framtid. Hans Eklind (kd) och Biskopen blev trots all ense om att Bibeln inte någon bruksanvisning för politiker – och så där rullat det på…
Visst politiker är skyldiga att förklara och ta ansvar för sin politik (betr migration ställer man ’fri invandring’ mot anständigt och humant flyktingmottagande). Biskopen och Teologen kräver svar på hur viss politik och hur länge viss politik kan betecknas som kristen. Men dessa två känner sig inte skyldiga att precisera hur de med sin kristna övertygelse prioritet när hjäpbehoven är större än tillgängliga resurser. Biskopen preciserar: Jag är Biskop och inte politiker – det är politikerna som ska agera och svara. Jag utgår från Bibeln att vi ska ta emot den nödställde, invandraren, den utstötte.
Det vore hedersamt om de ”kristet religösa agenterna” var beredda att visa hur långt de kräver obegränsade insatser som finansieras av allmänna medel, av demokratiskt tvångsindrivna skatter. Varje individ får efter egen övertygelse – kristen eller ej – ge av alla sina resurser, allt sitt kunnande och hela sin överlevnadskraft – det är en del av den äganderätten över det egna livet. Och Biskopar får självklart späka sig för det goda till gränsen för sin personliga överlevnad eller t o m bortom denna gräns.
Den som hänvisar till Bibeln kan utifrån perspektiv och inspiration påtala politiska brister. Men Bibeln, lika lite som Koranen och andra religiösa urkunder, är en politisk manual för praktiskt rättssäker sekulär demokrati.
>>>Biskopen och Teologen behöver positionera sin samhällsrolls och sin personliga övertygelses praktiska syfte – som kristna aktörer kan dekritisera politiska partier men inte ducka och säga att politikerna följdfrågor är vulgära – då borde de från början sagt att de inte har någon lösning – bara en önskan om mer av allt till alla… vad vill de offra av rättssäkerhet och politisk respekt för motståndare och den politiska oppositionen och samhällets minoriteter. Ni är frivilliga samhällsdebattörer och har full rätt att driva på era visioner men politiker ställs till svars i allmänna val eller av er om och när ni tar på er politikerrollen i eller utanför partipolitiken. Ert ’kall’ för plats för livsorienteringar och deras utrymme i den sekulära staten är också ert uppdrag att prioritera…
Kritisera gärna politik/politiker principiellt – sakpolitisk kritik för olika små och stora åtgärder/reformer leder till samma åsiktsskillnader i församlingen som i en valkrets.
