Med avstamp i politiska spår av vita evangelikala kristna vill riksdagsledamoten Maria Nilsson (L) skapa bättre förståelse förståelse mellan bokstavstrogna och kontextuella bibeltolkare (Dagen.se/debatt, 14ds). Hon säger sig ha levt i ”båda världarna”.
Hon anser att de förra inte borde räkna bort de senare som sekulära (vars livsorientering är mindre relevant?, min följdfråga) Jag håller med och lägger till: de senare borde inte räkna bort de förra som intellektuella krymplingar. Maria Nilsson konstaterar: ”När Bibeln blir ett verktyg för den amerikanska presidentadministrationen för att uppnå politiska syften är det djupt oroväckande.”
Bra att Maria Nilsson sätter sökarljuset på gränssnittet politik/religon. Det vore välkommet om en parlamentariker med hennes erfarenheter också ville ta sig an en vidareutvecklad religionsfrihet – med mer preciserade rättigheter och begränsningar utan vilka ingen demokrati fungerar inom ramarna för FN:s och Europakonventionen:s religions- och åsiktsfrihet.
Maria Nilsson lyfter fyra fokusområden; abortmotståndet, synen på äktenskapet, religiösa friheter och synen på Israel. Utifrån sin resa genom religiösa landskap visar Maria Nilsson förståelse för att många människors samhällsrelaterade och politiska vägval styrs av religiöst färgade ingångsvärden och att motsvarande vägval för många andra styrs av individens existentiella och filosofiska orientering.
Alla politiker vägleds av sina värderingar, sin ideologi och partilojalitet samt därutöver av personliga ambitioner. Gemensamt för de alla är att de i arbetet för sina visioner och mål har att inordna sig under de lagar de själva och deras företrädare stiftat.
I uppsatsen ’Vad är egentligen ”riktigt svenskt” i den svenska rätten?’ skriver professor Rolf Nygren (Svensk Juristtidning, 1998, häfte 2): Till de få ”svenska” dragen i vår moderna rättsordning hör lagstiftningsdoktrinen, som under årtionden legitimerat politikens primat över rätten, alltså sett lagstiftningen främst som medel till samhällets sociala och ekonomiska omvandling.
Vår rättsordning vilar inte på lagfäst tillämpning av bokstavstrogna religiösa urkunder utan på den ideologi, de ideal, de särintresse eller den religion och gudsförnekelse som väger tyngst för den enskilde riksdagsledamoten i lagstiftningsarbetet.
I Sverige hotar idag politisk islam och extremistisk våldsbejakande islamismen med utomparlamentarisk aktivism. Dess företrädare agerar med öppna och dolda agendor, inte minst bland civilsamhällets aktörer.
De som inom politisk islam verkar för att omvandla vår rättsordning (enl Koranen och sharialagar) ska granskas och kväsas politiskt – inte minst av våra politiker. Religiös och politisk propaganda för en annan rättsordning med Koranen som rättskälla är också ett hot mot civilsamhällets religiösa aktörer vars gärning vore omöjlig utan vår religionsfrihet.
Maria Nilssons fyra fokusområden har för oss alla allmänpolitiska förtecken. Ute i samhället ruvar, problematiserar och lever människor också ut sina olika filosofiska, existensiella, politiska, religiösa och gudsförnekande preferenser – som i sista hand kanaliseras och bearbetas av parlamentarikerna inför varje lagstiftning.
Maria Nilssons vilja att främja samtal om brännheta politiska frågor över skiljelinjen mellan religiöst orienterade och övriga individer kommer att berika det offentliga samtalet. Om hon väcker engagemang över samma skiljelinje för försvar av vår rättsordning och religionsfrihet kommer kristna och sekulära medborgare förstå varför de tillsammans ska värna Sveriges fortsatta utveckling på vår västerländska judisk kristna tradition som tjänat och tjänar oss väl.
Det behövs fler partipolitiker som tar sig an religionsfriheten. Maria Nilsson verkar ha frikyrkosveriges öra och skulle kunna vara väl lämpad att ta täten.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 