BAKSLAG FÖR FRANKRIKE OCH EUROPA Enligt Gatestone Inst återinför Frankrike lag mot hädelse. 2009 införde Irland samma lag men då reagerade
Katolska kyrkan som beskrev lagen som ”obsolet” och framhöll att liknade lagar används på andra håll i världen för ”att rättfärdiga förtryck mot minoriteter”. Senaste framstöten i Sverige gjordes 1999 av en motionär i riksdagen – motionen avslogs. Det var bra. Men i okt 2019 gav regeringen BRÅ i uppdrag att göra en fördjupad studie om islamofobiska hatbrott. Här krävs särskild uppmärksamhet så att inte Sverige går fel väg. Den 16 sept 2019 publicerade Johan Westerholm artikeln ”Min universella rätt att kritisera din religion står över din gud”. Han skrev: ”Sverige rör sig i en riktning där en framtida blasfemilagstiftning i någon form inte längre kan uteslutas. En lagstiftning som går emot de universella rättigheterna att kunna kritisera en idé. Religion är på samma sätt som en politisk övertygelse i grunden en idé om samhällsordning med mer eller mindre fanatiska anhängare.” Hur stark är rörelsen (i det tysta?) för att förbjuda hädelse i Sverige?
Niels Paarup-Petersen (c) och CUF-ordf Ida Alterå vill inte ha slöjförbud (Expr 23ds) SD
Lars Nyström (SD) Oppositionsråd i Skurups kommun och Patrick Reslow (SD) replikerar (Expr 1 /3) : Det här är Sverige, här påtvingar vi inte våra barn religiösa symboler som syftar till förtryck, kontroll och underkastelse.
Niels Paarup-Petersen och Ida Alter avfärdar felaktigt Skurups slöjbeslut i kommunens skolor som olagligt. Men det är fullt möjligt att införa och det välkomnas av många, gärna efter en rättslig prövning.
Sverige ska ha slöjförbud i grundskolan. Att bära slöja i skolan är ingen självklar mänsklig rättighet. Förbud finns i Frankrike som införde slöjförbud på statliga skolor 2004 och i Nederländerna som 2015 införde förbud mot niqab och burka i skolorna. Listan kan göras längre.
Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna ska envar ha rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Europakonventionen, som gäller som svensk lag, innehåller i artikel 9 en motsvarande bestämmelse. Enligt den är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Staten ska inte styra eller lägga sig i vilka politiska, religiösa eller filosofiska inriktningar som individen hyser. Religiös tro är huvudsakligen den enskildes angelägenhet. Vår religionsfrihet garanterar allas rätt att byta eller lämna sin religion. Alla ska slippa integritetskränkande påverkan i de offentliga rummen. Det är inte tillåtet att hota, uppvigla eller våldföra sig i religionens namn.
Men ökande närvaro av människor som anammar normer och rättsuppfattningar som råder i teokratiska regimer och som inte godtar vår sekulära demokrati och vår religionsfrihet, ställer Sverige inför stora utmaningar. Vi ska i Sverige hålla fast vid vår rättsordning och upprätthålla vårt sekulära rättssamhälle. Sverige ska alltjämt vila på den judisk-kristna traditionen som tjänat oss väl.
Vi ska vårda och upprätthålla Sveriges historiskt kristna avtryck varav några är lagfästa: a) Grundlagen kräver att statschefen (i vårt fall kungen) alltid ska vara av den evangeliska läran så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530, b) Sverige har 13 helgdagar på kristen grund, c) Läroplanen säger att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
Ordförandena i GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) Sara Mohammad, och Alexandra Anstrell (m) föreslår sedan länge att politikerna – och vi alla som medborgare genom lagstiftning – tar konflikten med de familjer som vill att deras döttrar ska bära slöja i grundskolan. De lyfter frågan till rätt nivå som den religionspolitiska sakfråga den är.
De skriver: ”Ett förbud gör att det är samhället som tar konflikten med familjerna – och inte enskilda flickor och kvinnor. Det är en svår fråga men vi får inte rädas diskussionen.” (SvD Debatt 19/8 2018)
Skurups slöjförbud på skolorna behöver prövas rättsligt. Först när rättsinstanserna funnit det olagligt är det dags att ändra lagen. Det kräver en efterlängtad riksdagsmajoritet. Niels Paarup-Petersens och Ida Alterås juridiskt bristfälla argument går tvärs emot det kommunala självstyret. Deras brist på robusta religionspolitiska överväganden, stärker inte Centerpartiets position i denna sak.
Precis som en tidning har en ansvarig utgivare som kan bli straffad för det som skrivs bör alla trossamfund i Sverige ha en ansvarig förkunnare. Det menar Ulf Lönnberg som kommit ut med en skrift med 33 religionspolitiska reformer. – Jag vill dra i gång debatten, säger han till Dagen.
Av Jacob Zetterman REPORTER ( Med en 100-sidig skrift vill näringslivslobbyisten Ulf Lönnberg få upp religionens roll i politiken och föreslår en rad stora förändringar. Det genomgripande temat är att helt klippa banden mellan stat och trossamfund, samt att politiken bör vila på en västerländsk judisk-kristen grund som motar bort inflytande från politisk islam.
Dagen den 30 Jan 2020
Drastiska förändringar
33 religionspolitiska reformer presenteras i Ulf Lönnbergs bok. Om de antogs rakt av skulle det innebära drastiska förändringar för trossamfund i Sverige.
Varför har du skrivit boken? – För att vi behöver en religionspolitisk debatt i Sverige, på samma sätt som vi har en kulturpolitisk debatt, svarar Ulf Lönnberg.
Han säger att religion tyvärr hamnat i skymundan och politiker nöjer sig oftast med att säga att de värnar religionsfriheten, utan att närmare precisera vad de menar.
– Men nu möts religioner på ett helt annat sätt än tidigare och det är starkare och extremare yttringar från olika håll, därför måste de här frågorna tas upp till diskussion.
Ett av dina förslag är att varje trossamfund ska ha en ansvarig förkunnare, varför? – För att det måste finnas ett bredare ansvar för vad som sägs i en religiös talarstol, säger Ulf Lönnberg.
Förslaget liknar det som finns i tidningsbranschen där en ansvarig utgivare är juridiskt ansvarig för det som publiceras. Vid lagbrott är det inte reportern utan den ansvariga utgivaren som hålls ansvarig. Här skulle det vara en samfundsledare som måste ta ansvar för vad enskilda predikanter gör sig skyliga till och på så sätt hålla ordning i ledet. Tanken bakom förslaget med en ansvarig förkunnare är att det ska minska extremism.
Inget är heligt
När Ulf Lönnberg i övrigt blickar ut över dagens regelverk verkar inget vara heligt. Bland de 33 förslagen som finns i hans bok finns förbud mot böneutrop och slöjor. För att kapa banden mellan kyrka och stat måste Lagen om Svenska kyrkan tas bort, bidragen till trossamfunden dras in, civil vigselrätt införas och Skatteverket ska inte längre hjälpa samfunden att dra in kyrkoavgift.
Den röda tråden är en sekulär stat där trossamfunden har full autonomi, allt vilande på en lagstiftning byggd på den västerländska judisk-kristna traditionen.
Varför en särställning för denna tradition? – För att den har tjänat oss väl, samt att det finns en grundläggande skillnad i muslimska länder där Koranen är grunden för rättsordningen, säger Ulf Lönnberg som inte sticker under stol med att flera av hans förslag handlar om att mota bort politisk islam.
Sekulärt som Frankrike
– Frankrike är ett bra exempel på där man har religionsfrihet med väldigt starka sekulära förtecken. Staten ska försvara religionsfrihetens rättigheter och begränsningar, men innehållet i de religiösa samfunden ska inte staten syssla med.
Utan religionsfrihet ingen demokrati skriver du i din bok. Vad menar du med det? – Att det inte finns någon öppen diskussion i länder som saknar religionsfrihet, som i Kina eller de islamiska teokratierna Saudiarabien och Iran. I islam är det exempelvis förbjudet att ifrågasätta rättsordningen som finns i Koranen och därmed blir det låst för en demokratisk debatt. Jag vill stå upp och försvara det västerländska synsättet.
Land skall med lag byggas var kung Karl XV:s valspråk. I en tråd på Facebook ställer på Bengt Sareld två alternativ mot varandra: ”Vad vill vi ha för ett samhälle?
Carl XV av Charles Friberg – på Djurgården i Stockholm
Bengt Sarelds hela text – scrolla nedåt
Ulf Lönnberg: I kommentarsfältet påpekas just att med lag ska land byggas men med lag kan det förvisso också rivas.
Jag deltar gärna i denna debatt. Här är min syn på saken:
Jo, så är det. Och visst, hur kan och ska demokratin skydda sig själv mot populistiska, totalitära och teokratiska krafter som vill avskaffa demokratin.?
Jag har inget bättre svar än att det handlar om att med uthållighet argumentera för vårt demokratiska systems särart och potential. Det kräver förvisso ett svårt uthålligt, pedagogisk målinriktat och för väljarna angeläget offentligt samtal om praktiska och ideologiska spörsmål.
Vi får inte bortse från människors behov av existentiellt sökande med eller utan religiösa, filosofiska förtecken och/eller teoretisk och praktisk nyfikenhet på sin omgivning och livets förutsättningar. Teokratiska regimer med en rättsordning som vilar på Koranen är mot ovan beskrivna fond statistiska och inte sällan utvecklingsfientliga. När den religiösa urkunden bokstavstolkas i nutid (gäller bl a Koranen och Bibeln) får alla människor inte samma värde, samma förutsättning och samma möjligheter och skillnaden mellan män och kvinnor är uppenbar.
Mot denna bild må inväntas att det är ett förenklat sett att inlemma existentiellt sökande och religiös livsföring i en allmänpolitisk kontext. Men faktum är att religiösa grupperingar som tvingas under jord av en totalitär regim har att välja hur de ska förhålla sig till politiken: laga efter läge, följa reglerna och aldrig sträva efter statens tolerans eller begära statens lagliga skydd.
I vår fria demokrati väljer ”religiöst rättrogna” ofta att vända samhället och politiken ryggen. Det är deras val. Men när förtrycket mot religiösa är verkligt har vi alla – religiösa och icke-religiösa medborgare i den demokratiska rättsstaten att ta vårt ansvar.
I valet 2022 kommer det muslimska partiet Nyans enligt egen utsago ställa upp i några storstäder och ev till riksdagen. Huruvida det är ett icke konfessionellt eller konfessionellt parti kommer att visa sig. Där Koranen råder som rättskälla får varken religionen eller politiken ifrågasättas. I Sverige behövs idag modiga och målinriktade politiker som försvarar vår svenska rättsordning.
Demokratin kan vi inte ta för självklar. Religionsfriheten kan vi inte ta för självklar
Bengt Sareld på Facebook: Vad vill vi ha för ett samhälle?
Alternativ 1: Samhällets utgångspunkt är en grundlag som inkluderar religionsfrihet med religionsneutralitet. Alternativ 2: Samhällets utgångspunkt är en uppenbarelse som anses som gudomlig och evig. Grundlag och övrig lagstiftning är ålagd att följa denna uppenbarelse, att tolka den så troget som någonsin möjligt. De uttolkare som ser sig själva som de mest trogna, de mest hängivna och korrekta tar sig rätten att ha företräde.
Jag kommer att med en dåres envishet verka för att vi följer Alternativ 1 och avvisar Alternativ 2. Alternativ 2 är ett övergrepp mot var och en som enligt sitt samvete inte kan böja sig för de självutnämnda uttolkarna.
Vi har i världen ca 30 stater som har valt Alternativ 2. De är mer än nog för mitt ovan redovisade ställningstagande.
Fadern till sin son: Gör som jag SÄGER, inte som jag GÖR! Den lilla satsen kan vara utgångspunkten för en reflexion omkring vissa svenska muslimer, som idag med läpparna bekänner sig till demokrati. Frågan är vad de menar med demokrati, och frågan är också hur de kommer att handla med islam i majoritetsläge.
Här gäller att ha ett känsligt öra och god urskillning. Av frukten känner man trädet.
Ulf Lönnberg: 13 januari 2020 Inom ramen för Barnkonventionen har vi möjlighet att upprätthålla och vidareutveckla Sverige som demokratisk rättsstat på den västerländska judisk-kristna traditionen. Enligt konventionen ska det finnas plats för all religionsutövning inom respektive nations lagar.
Nu är Barnkonventionen svensk lag. Det välkomnas – om än inte av alla. Fr o m nu kan politiska beslut inom näst intill alla politiska sakområden prövas mot Barnkonventionen. Många anser att politiken därmed delvis flyttas över något till juridiken och de rättsvårdande myndigheterna. De tycks anse att det ökar rättssäkerhet för barn. Och visst, Barnkonventionen sätter viss miniminivå för standards på barns rättigheter och levnadsvillkor. Och om det offentliga underlåter att agera för barnets bästa har vi fått ännu en möjlighet att juridiskt pröva saken i enskilda fall.
Men myntet har också en baksida. Med Barnkonventionen kan politiska reformer och lagändringar hämmas eller rent av omöjliggöras efter prövning mot just Barnkonventionen.
Exempel på en sådan konfliktyta är hur vi – med barnens bästa för ögonen – ska vidareutveckla och stärka religionsfriheten specifikt för barnen. Föräldrar ska ha rätt att moraliskt, filosofiskt, religiöst och politiskt vägleda sina barn. Samtidigt har staten – och vi alla individer – en skyldighet att skydda alla barn mot påtvingade religiöst extremistiska moralbegrepp och levnadsregler.
Ökad närvaro i Sverige av människor från totalitära och teokratiska regimer som har annan rättsordning med Koranen som källa och förbud mot att lämna eller byta religion, behöver informeras om vad vår religionsfrihet står för. Det finns ingen given rätt att i religionsfrihetens namn kräva plats för särskilda normer, könsseparation, klädkoder m m för både barn och vuxna. Av de människor som fört med sig sådana normer till Sverige kommer ett antal agera för att få behålla och införa sina normer, somliga vill även införa sharialagar. De som vill omdana vår rättsordning ager per definition politiskt och sådana aktioner ska bemötas politiskt oavsett om det framförs av imamer eller nya muslimska partier inför valet 2020. Vi ska hålla hårt på rågången mellan politik och religion oavsett vilken religion det gäller.
Nu behöver vi tydliga religionspolitiska mål när ledare för extremistiska religiösa strömningar kommer att hänvisa till Barnkonventionen och föräldrars rätt att bestämma över sina barn i religionsfrihetens namn. Men det är genom svensk lagstiftning inom Barnkonventionens ramar som vi i politiska processer ska stoppa extremistiskt religiöst förmynderi.
Stater som ratificerat Barnkonvention – och även upphöjt den till nationell lag – har rätt att själva skapa utrymme för barnens rätt att lyssnas till enligt den nationella lagstiftningens procedurregler (artikel 12). I Barnkonventionen står det också att barns yttrandefrihet får underkastas vissa inskränkningar när är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen. folkhälsan eller den allmänna sedligheten.
Vi ska sätta ner foten till försvar för våra traditionella värderingar på den västerländska judisk-kristna traditionen. Dags för de politiska partierna att positionera sig:
* Vi ska upprätthålla reell religionsfrihet och ta ställning till vilka fler och nya religiösa symboler och handlingar som ska skyddas eller vilka som ska förbjudas i lag.
* Det är med religionsfrihets rättigheter och begränsningar som människor med olika religiösa tillhörigheter ska kunna leva sida vid sida och tillsammans i Sverige
* Den kontraproduktiva eftergiftspolitiken i religionsfrihetens namn mot teokratiska strömningar och politisk islam måste upphöra. Den gagnar inte minst islamister som vill omdana vår rättsordning och hela vårt samhälle.
* Maskeringsförbud enligt dansk modell ska införas i Sverige. Det ryms inom ramarna för vår religionsfrihet utan att i oförsvarlig grad inkräkta på den personliga integriteten.
* Slöjförbud i grundskolan ska införas på nationell nivå för att skydda barnen mot extrem övermakt från familjer och klaner.
*Kyrkors klockringning ska beaktas som kulturarv och ha lagligt skydd inom ramen för gällande miljö- och hälsoskyddslagstiftning och förekommande lokala ordningsföreskrifter.
* Böneutrop från minareter och moskéer ska vara förbjudet i Sverige.
* Förbjud utländsk finansiering av moskéer i Sverige.
* Månggifte ska alltjämt vara förbjudet i Sverige. De politiska partierna har att positionera sig i god tid före valet 2022. Utredning pågår: „Strängare regler om utländska månggiften“ (Dir. 2018:68) XXX
Beslut om Förbud mot slöjor på skolbarn upp till 12 år kan kumminpolitiker ta. Detta må överklagas vilket klargör rättsläget. Oaktat detta kan riksdagen fatta ett sådant beslut inom ramen för de FN- och andra internationella konventioner som Sverige ratificerat. SKL lägger sig INTE i sådana kommunala beslut. LÄS om Skolverkets och SKLs uttalanden.
-Det postsekulära samhället är redan här, skriver Joel Halldorf I sin bok ”Gud: återkomsten” (Libris 2018, 206 sidor).
Foto: Ulf Lönnberg
Det betyder att det sekulära inte längre är norm. Många kyrkor och samfund som är minoriteter, är här för att stanna. Det kommer att ställa nya krav på politiker och vanliga medborgare.
Halldorf tänjer på rågången mellan politik och religion. Han hävdar att politiker och partipolitiken i det postsekulära samhället varken kan eller ska avskärma sig från religionen. Politiken ska enligt Halldorf vara mer öppen för religiösas plats och medverkan, även utanför civilsamhällets domäner.
Vi är många som vill att Sverige framgent ska byggas vidare på den västerländska judisk-kristna västerländsk traditionen. Vi ska vara toleranta och aldrig kränka, särbehandla eller diskriminera olika trosinriktningar. Men vår färdriktning ska vara tydlig.
Halldorf går hårt åt ”den tomma liberalism” men nämner ingen ideologi som skulle vara mer lämpad för den postsekulära verkligheten.
Halldorf duckar för att ett muslimskt – konfessionellt eller icke-konfessionellt – parti med största sannolikhet ställer upp i valet 2022.
Ordning och reda mellan statsskick och religion
Halldorf ärende är att uppmärksamma oss på religionernas återkomst. Men religionerna behandlar inte politiken likvärdigt. Där är den rättsstatliga rågången mot religionerna också en viktig parameter för den som välkomnar, mäter och bedömer religionernas återkomst.
Låt oss också fortsättningsvis utgå ifrån vår grundlag som stipulerar att Sveriges statschef (kungen) alltid måste vara av den evangeliska läran så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530. (Det gäller inte kungafamiljen i övrigt.)
Sverige har 11 helgdagar på kristen grund och två sekulära helgdagar: första maj sedan 1939 och Sveriges nationaldag sedan 2005.
Och skolans läroplan säger att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
Halldorf en tålmodig iakttagare
Halldorf vill öka vår kunskap, förståelse och acceptans för religionernas normerande plats i samhället.
En imam, pastor, rabbin, guru och andra religiösa ledare – och självutnämnda förkunnare – har som uppgift att vägleda, företräda och ibland också att erövra nya anhängare till sin religion.
Joel Halldorf är en tålmodig iakttagare av fundamentalistiska och extremreligiösa rörelser i det att han väger deras ringa numerär mot de många religiösa organisationer, vars insatser ska sin plats inom vår religionsfrihet och i civilsamhället.
Att vara öppen för postsekulära influenser får inte överskugga behovet av att försvara och upprätthålla vår sekulära och religionsfrihet.
Utifrån en robust religionsfrihet ska medborgare och politiker ha den sekulära demokratiska rättsstatens bästa för ögonen.
Även religiöst orienterade individer måste förhålla sig till den stat de bor i
Fler religiösa uttryck i det offentliga rummet, som Halldorf är öppen för, kan leda till att religiöst orienterade invandrare som tillhört majoriteten i sina hemländer, har svårt att anpassa sig som tillhörande en religiös minoritet i Sverige. Här riskerar Halldorfs vaga positionering att förleda nytillkomna minoriteter att förvänta sig – eller kräva – av den svenska majoritetsbefolkningen att anpassa sig till de religiösa traditioner som de som minoritet representerar i Sverige.
Vår religionspolitik ska vara en garant för både religiösa minoriteters och religiösa majoritetens mot diskriminering och förföljelse.
Halldorf anser att politikerna behöver förstå de religiöst orienterade medborgarna bättre – inte tvärt om. Det behövs dock mycket större förståelse och kunskap hos de religiösa utövarna om rättssamhällets tillämpning av religionsfriheten så som FN fastställer dess innehåll.
Politiker avviker inte från församlings- och samfundsmedlemmars lekmannaförhållande till livsåskådning, religion och filosofi. Halldorf blundar för att religiöst orienterade människor också har att förhålla sig till religionens vidgade – men gra – plats i det postsekulära samhället.
För att inkludera alla oavsett tro eller ingen tro – som Halldorf vill? – i en postsekulär samhällsordning, krävs de religiösa utövarnas förståelse för politikernas ideologiska utmaningar och metoder för att upprätthålla vår trygga, demokratiska välfärdsstat.
Han har rätt i att större plats för sunt religiöst orienterade människor stärker gemenskaperna och stabiliteten i en sekulär, demokratisk rättsstat. Men det finns alltid en bortre gräns för de religiösa utövarnas inflytande i samhället och på staten. På den punkten har samfundsledare och politiker att ta ansvar för sina organisationers lekmannaengagemang.
Halldorf snuddar ovilligt vid den politiska verkligheten
Bokens svagaste kapitel är ”Den tomma liberalismen” och ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)”. I det förra tar Halldorf ställning mot en ideologi utan att pröva något alternativ vars verkningar han vill varna eller intressera oss för. Hur han över tid vill vårda ett sunt balanserat postsekulärt samhälle, som jag välkomnar, får vi inte veta.
När postsekulär mentalitet satt sig i ”demokratins ekosystem”, kan den bli en åtråvärd hävstång för fundamentalister och konfessionellt politiska krafter.
I kapitlet ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)” är Halldorfs självklara ambition att inte favorisera någon religion framför en annan.
Men även i detta kapitel underlåter han att problematisera kommande utmaningar om och när ett ohämmat postsekulärt samhälle (så som han definierar det) etableras fullt ut. Detta oavsett vilken ideologi som framtidens politiska styre kommer att tillämpa.
Benjamin Dousa, (MUF) och Carl Nordblom (M) skriver på Dagen 14/2 -20:
”Vi ser gärna att regeringen lägger fram förslag som innebär att Skolinspektionens muskler stärks – förslag som möjliggör för Skolinspektionen att göra fler oanmälda tillsynsbesök och sänker tröskeln för att stänga skolor som inte fungerar.
På samma sätt som att de skolor som prioriterar extra idrott också måste leverera bra undervisning i matematik, eller skolor med extra franska också ska se till att barnen går ut med goda kunskaper i engelska och svenska ska Skolinspektionen noga granska att de konfessionella skolorna levererar högkvalitativ undervisning i allt från religion till biologi.” Länk
Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.
Religionerna har alltid varit vägledande inspirationskälla för styrande och styrda men de har också kringskurits, påtvingats eller förbjudits i olika politiska system. De tre (abrahamitiska) världsreligionerna har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makten som kontrollerar det territorium inom vilken respektive religion dominerat och och nu dominerar.
Kommunalrådet Jonas Segersam (kd) uppmanar tidn Dagens ledarredaktion att skilja på religioner
I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islamsk tradition nästintill ensidigt banat väg för teokratier med Koranen som grund för den statliga rättsordningen.
Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.
Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver nu en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) försöker flytta fram sin och sitt partis religionspolitiska position.
Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubrikenSkilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.
Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.
Skärmdump från Tidningen Dagen
Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill garantera att kristen mission ska fortgå samtidigt som humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.
Samtidigt har religionerna satt avtryck i politiken och så även tvärt om. Politiska ledare har i alla tider haft att förhålla sig till religionen – antingen som dess beskyddare eller dess utnyttjare för egna syften.
Trots att Jonas Segersam och Dagens ledarredaktion inte är helt ense får vi inte veta något om deras förhållningssätt till religionsfriheten och dess önskvärda lagliga verkan. Inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.
Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.
Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.
Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste vi inför dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskutera tålmodigt och konstruktivt. Här har många opinionsbildare att ta sitt ansvar för att bryta igenom bruset av populistiska förenklingar.
Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.
Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) initiativ och debattartikel.
Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.
Det är ett obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som har reserverat sig mot FN:s religionsfrihet, är teokratiska regimer utan religionsfrihet med som sharialagar och att deras rättsordning vilar på Koranen.
Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.
Men det innebär inte att vi i vårt land ska tillåta att olika religiösa och politiska rörelser tummar på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar när de agerar på vårt territorium.
Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är en politisk uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens i vårt land. De två ovan refererade debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att positionera sig. Vilka religiösa yttringar och påtryckningar välkomnar, accepterar eller motverkar de i sina ekumeniska och transreligiösa kontakter på nationell och global nivå?
Religionspolitiskt är det ytterst lagstiftaren (riksdagen) som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter med de begränsningar som, enligt konventionerna kan göras i medlemsländerna genom nationell lagstiftning.
Respekten för religionsfriheten i Sverige kommer att öka bland alla i Sverige boende och verksamma om vi för en tydligt, sekulär och rättssäker religionspolitik.
Jag förslår att politiska initiativ tas för att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badtider i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer, månggifte för att nämna några näraliggande exempel.
Jag förslår att politiska initiativ tas för att bryta bandet fullt ut mellan Svenska kyrkan och staten, slopa samfundens vigselrätt, avveckla Myndigheten för stöd till trossamfund för att nämna några näraliggande punkter.
Sverige behöver en ny och målinriktad religionspolitisk agenda för att upprätthålla Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat som byggs vidare på den västerländska judisk-kristna traditionen som tjänat oss väl.
