-Det postsekulära samhället är redan här, skriver Joel Halldorf I sin bok ”Gud: återkomsten” (Libris 2018, 206 sidor).
Det betyder att det sekulära inte längre är norm. Många kyrkor och samfund som är minoriteter, är här för att stanna. Det kommer att ställa nya krav på politiker och vanliga medborgare.
Halldorf tänjer på rågången mellan politik och religion. Han hävdar att politiker och partipolitiken i det postsekulära samhället varken kan eller ska avskärma sig från religionen. Politiken ska enligt Halldorf vara mer öppen för religiösas plats och medverkan, även utanför civilsamhällets domäner.
Vi är många som vill att Sverige framgent ska byggas vidare på den västerländska judisk-kristna västerländsk traditionen. Vi ska vara toleranta och aldrig kränka, särbehandla eller diskriminera olika trosinriktningar. Men vår färdriktning ska vara tydlig.
Halldorf går hårt åt ”den tomma liberalism” men nämner ingen ideologi som skulle vara mer lämpad för den postsekulära verkligheten.
Halldorf duckar för att ett muslimskt – konfessionellt eller icke-konfessionellt – parti med största sannolikhet ställer upp i valet 2022.
Ordning och reda mellan statsskick och religion
Halldorf ärende är att uppmärksamma oss på religionernas återkomst. Men religionerna behandlar inte politiken likvärdigt. Där är den rättsstatliga rågången mot religionerna också en viktig parameter för den som välkomnar, mäter och bedömer religionernas återkomst.
Låt oss också fortsättningsvis utgå ifrån vår grundlag som stipulerar att Sveriges statschef (kungen) alltid måste vara av den evangeliska läran så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530. (Det gäller inte kungafamiljen i övrigt.)
Sverige har 11 helgdagar på kristen grund och två sekulära helgdagar: första maj sedan 1939 och Sveriges nationaldag sedan 2005.
Och skolans läroplan säger att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
Halldorf en tålmodig iakttagare
Halldorf vill öka vår kunskap, förståelse och acceptans för religionernas normerande plats i samhället.
En imam, pastor, rabbin, guru och andra religiösa ledare – och självutnämnda förkunnare – har som uppgift att vägleda, företräda och ibland också att erövra nya anhängare till sin religion.
Joel Halldorf är en tålmodig iakttagare av fundamentalistiska och extremreligiösa rörelser i det att han väger deras ringa numerär mot de många religiösa organisationer, vars insatser ska sin plats inom vår religionsfrihet och i civilsamhället.
Att vara öppen för postsekulära influenser får inte överskugga behovet av att försvara och upprätthålla vår sekulära och religionsfrihet.
Utifrån en robust religionsfrihet ska medborgare och politiker ha den sekulära demokratiska rättsstatens bästa för ögonen.
Även religiöst orienterade individer måste förhålla sig till den stat de bor i
Fler religiösa uttryck i det offentliga rummet, som Halldorf är öppen för, kan leda till att religiöst orienterade invandrare som tillhört majoriteten i sina hemländer, har svårt att anpassa sig som tillhörande en religiös minoritet i Sverige. Här riskerar Halldorfs vaga positionering att förleda nytillkomna minoriteter att förvänta sig – eller kräva – av den svenska majoritetsbefolkningen att anpassa sig till de religiösa traditioner som de som minoritet representerar i Sverige.
Vår religionspolitik ska vara en garant för både religiösa minoriteters och religiösa majoritetens mot diskriminering och förföljelse.
Halldorf anser att politikerna behöver förstå de religiöst orienterade medborgarna bättre – inte tvärt om. Det behövs dock mycket större förståelse och kunskap hos de religiösa utövarna om rättssamhällets tillämpning av religionsfriheten så som FN fastställer dess innehåll.
Politiker avviker inte från församlings- och samfundsmedlemmars lekmannaförhållande till livsåskådning, religion och filosofi. Halldorf blundar för att religiöst orienterade människor också har att förhålla sig till religionens vidgade – men gra – plats i det postsekulära samhället.
För att inkludera alla oavsett tro eller ingen tro – som Halldorf vill? – i en postsekulär samhällsordning, krävs de religiösa utövarnas förståelse för politikernas ideologiska utmaningar och metoder för att upprätthålla vår trygga, demokratiska välfärdsstat.
Han har rätt i att större plats för sunt religiöst orienterade människor stärker gemenskaperna och stabiliteten i en sekulär, demokratisk rättsstat. Men det finns alltid en bortre gräns för de religiösa utövarnas inflytande i samhället och på staten. På den punkten har samfundsledare och politiker att ta ansvar för sina organisationers lekmannaengagemang.
Halldorf snuddar ovilligt vid den politiska verkligheten
Bokens svagaste kapitel är ”Den tomma liberalismen” och ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)”. I det förra tar Halldorf ställning mot en ideologi utan att pröva något alternativ vars verkningar han vill varna eller intressera oss för. Hur han över tid vill vårda ett sunt balanserat postsekulärt samhälle, som jag välkomnar, får vi inte veta.
När postsekulär mentalitet satt sig i ”demokratins ekosystem”, kan den bli en åtråvärd hävstång för fundamentalister och konfessionellt politiska krafter.
I kapitlet ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)” är Halldorfs självklara ambition att inte favorisera någon religion framför en annan.
Men även i detta kapitel underlåter han att problematisera kommande utmaningar om och när ett ohämmat postsekulärt samhälle (så som han definierar det) etableras fullt ut. Detta oavsett vilken ideologi som framtidens politiska styre kommer att tillämpa.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 