Dags att granska politiska och religiösa ledares syn på religionsfriheten

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Religionerna har alltid varit vägledande inspirationskälla för styrande och styrda men de har också kringskurits, påtvingats eller förbjudits i olika politiska system. De tre (abrahamitiska) världsreligionerna har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makten som kontrollerar det territorium inom vilken respektive religion dominerat och och nu dominerar.

Kommunalrådet Jonas Segersam (kd) uppmanar tidn Dagens ledarredaktion att skilja på religioner

I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islamsk tradition nästintill ensidigt banat väg för teokratier med Koranen som grund för den statliga rättsordningen.

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver nu en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) försöker flytta fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Skärmdump från Tidningen Dagen

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill garantera att kristen mission ska fortgå samtidigt som humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Samtidigt har religionerna satt avtryck i politiken och så även tvärt om. Politiska ledare har i alla tider haft att förhålla sig till religionen – antingen som dess beskyddare eller dess utnyttjare för egna syften.

Trots att Jonas Segersam och Dagens ledarredaktion inte är helt ense får vi inte veta något om deras förhållningssätt till religionsfriheten och dess önskvärda lagliga verkan. Inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste vi inför dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskutera tålmodigt och konstruktivt. Här har många opinionsbildare att ta sitt ansvar för att bryta igenom bruset av populistiska förenklingar.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) initiativ och debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är ett obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som har reserverat sig mot FN:s religionsfrihet, är teokratiska regimer utan religionsfrihet med som sharialagar och att deras rättsordning vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land ska tillåta att olika religiösa och politiska rörelser tummar på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar när de agerar på vårt territorium.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är en politisk uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens i vårt land. De två ovan refererade debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att positionera sig. Vilka religiösa yttringar och påtryckningar välkomnar, accepterar eller motverkar de i sina ekumeniska och transreligiösa kontakter på nationell och global nivå?

Religionspolitiskt är det ytterst lagstiftaren (riksdagen) som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter med de begränsningar som, enligt konventionerna kan göras i medlemsländerna genom nationell lagstiftning.

Respekten för religionsfriheten i Sverige kommer att öka bland alla i Sverige boende och verksamma om vi för en tydligt, sekulär och rättssäker religionspolitik.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badtider i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer, månggifte för att nämna några näraliggande exempel.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att bryta bandet fullt ut mellan Svenska kyrkan och staten, slopa samfundens vigselrätt, avveckla Myndigheten för stöd till trossamfund för att nämna några näraliggande punkter.

Sverige behöver en ny och målinriktad religionspolitisk agenda för att upprätthålla Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat som byggs vidare på den västerländska judisk-kristna traditionen som tjänat oss väl.

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram till fyllda 75 år. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com

En tanke på “Dags att granska politiska och religiösa ledares syn på religionsfriheten”

Kommentarsfältet är stängt.