Mårten Ericson, Förlagschef/Förläggare (skärmdump från förlagets hemsida)
SvD: Religionsfriheten kan inte innebära en rätt för någon att stå oemotsagd i sin trosuppfattning. Det är beklagansvärt att den svenska regeringen inte förmår att vara tydlig, skriver förläggaren Mårten Ericson.
”Religionsfriheten kan därför inte innebära en rätt för någon att stå oemotsagd i sin trosuppfattning ty denna frihet är också en rätt att säga emot. Att kräva ett så kallat safe space för religionsutövande i det offentliga rummet, eller i lagtexterna, går således tvärt emot lagens mer långtgående intention. Den berörda rättsnormen är en frihet som garanterar utövande i en värld där respektive trosinriktning i påtvingad fred finner sig omgiven av andra religioner, icketroende och sådana som är kritiska till respektive ställningstagande. Jag skriver påtvingad eftersom det är bortom allt tvivel bevisat att religionerna själva inte förmår upprätthålla en sådan ordning.”
”I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana sällan eller inte alls ett specifikt politiskt sakområde.”
Expressen-ledaren: ”Kopplingarna mellan den shiamuslimska moskén i Järfälla och regimen i Iran är väl belagda. Stockholmsmoskén på Södermalm är vidare impregnerad av tankegods från Muslimska brödraskapet, vars mål är att omvandla samhällen enligt islamiska värderingar.”
”I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana sällan eller inte alls ett specifikt politiskt sakområde.”
Susanne Sillberg Ligander, distriktsordförande S-kvinnor Göteborg och Karin Greenberg Gelotte, ledamot i S-kvinnors distriktsstyrelse i Göteborg, ordförande kyrkorådet Lundby församling 2017–2020, föreslår personlig vigselrätt på DN-debatt 6/8 23
”Sverige kan som flera andra länder införa obligatoriskt civiläktenskap. Den som vill gifta sig i en religiös ceremoni måste då även gifta sig i en civil (borgerlig) ceremoni för att äktenskapet skall vara giltigt.
Men i stället för att införa obligatoriskt civiläktenskap kan Sverige, som vi föreslår, slopa kyrkors och samfunds generella vigselrätt och ersätta den med personlig vigselrätt.
Präster och andra religiösa funktionärer får då ansöka om vigselrätt hos länsstyrelsen på samma sätt och på samma villkor som civila vigselförrättare. Det stora flertalet torde inte ha några problem med detta
Ulf Lönnberg: Bra att vigselrätten kommer upp dagordningen
Ett av budskapen som var med i debattskriften ”Utan religionsfrihetens rättigheter och preciserade begränsningar ingen demokrati” 2019.
Vigselrätten för Svenska kyrkan och övriga trossamfund ska återkallas.
”Att samfundet Evangeliska frikyrkan (EFK) efter en flera års lång intern debatt tog beslut 2010 att avsäga sig vigselrätten vittnar om större insikt om den demokratiska rättsstatens rågång mellan politik och religion än vad många politiker visat prov på.”
Advokat Robert Klackenborn ((skärmdump från advokatfirmans sajt)
Att bränna centrala urkunder, tex koranen eller toran, bär ett vidare budskap än bränningarna som sådana. Historiskt så markerar bokbränningar och bokbål åtminstone upptakten till förföljelse. Brännandet av skriften ifråga är självfallet även ett bildligt uttryck för förgörandet av folkgruppen, eller regimen, som är identitetsmässigt knuten till urkunden. Brännande av koranen är på intet sätt en del i en saklig debatt, utan på alla vis ett sätt att säga: ”vi har ingen respekt för islam och ni är inte välkomna här”. Nyss nämnda budskap förstärks självklart ytterligare om brännandet äger rum utanför en moské.
Hade lagt ut följande tidigare samma dag utan att ha tagit del av uttalandet /Ulf Lönnberg – 31/7 kl 06.00:
Publicerad30 juli 2023:
Knack, knack på dörren, Ulf Kristersson!
Hej, vill påminna om år 1983.
Då stod löntagarfonderna överst på dagordningen. Då mobiliserades motståndet mot socialism som idé och praktisk politisk.
År 1991, efter borgerlig valseger och med dig som MUF-ordförande avskaffades Löntagarfonderna.
I ljuset av den tidens mest avgörande fråga, som var sin tids ideologiska vägskäl mot socialism, står vi inför ett nytt för Sverige avgörande vägval.
Vi närmar oss tröskeln till ett avgörande religiöst-politiskt-ideologiskt vägval där religiös extremism och utomparlamentariskt politiska islampropagandister otåligt vänta på att kunna utropa en första seger i den svenska demokratiska politiska beslutsprocessen.
Ulf Kristersson, träd fram nu, försvara Sveriges framtid.
”Yttrandefrihetsskyddet har i detta avseende kanske snarare fått starkare uppbackning. Justitierådet Thomas Bull har i en uppsats om hets mot folkgrupp beskrivit en utveckling av svensk rättskultur, från pragmatisk till mer principiellt hållen. Yttrandefriheten är central i denna kultur. I ett sekulärt Sverige är denna frihet det närmaste vi kommer en gemensam, fundamental grundnorm. Denna grundnorm styr inte bara lagstiftning och rättstillämpning. Yttrandefriheten utgör en bas för hela vår rättskultur.”
VärldenIdag-ledaren: Att vråla aggressivt och orsaka kaos är sällan ett tecken på att man har moraliskt rätt. Den som har sunda motiv och rätt i sak behöver inte försöka skrämma någon till tystnad. Därför är det angeläget att istället debattera dessa gruppers grundtankar, blottlägga deras intolerans, och fortsätta hävda yttrandefriheten som en grundsten i ett öppet samhälle.”
Ulf Lönnberg: Så angeläget med klartext, om än självklart, från det kända Claphaminstitutet. En tydlig signal utifrån filosofiskt, religiöst och samhällsmässigt engagemang med ingångsvärden på kristen grund och tradition.
Ledarsidorna: Det är något av en ödets ironi att det är samma parti idag som hanterade krisen med Rondellhundarna 2007 som tvingas hantera effekterna av Koranbränningar. Och bakom krisen vilar den strategi som bakades fram av duon Reinfeldt – Bildt. En strategi som bygger på mer av “We shall overcome” – politik i förhandlingar med OIC-länderna än en vilja att försvara västerländska liberala frihetliga värderingar.
Ulf Lönnberg: ”Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte utan att observerat det avgörande skedet. Nu i efterhand kan vi konstatera att åren 2010-15 var ett sådant skede: Åsiktskorridoren påbjöd då progressiv identitetspolitik, mass- och flyktinginvandring bidrog till bred kompetensförsörjning, antal individer fick inte uttryckas volymer, villkorslös anpasslig till nya kultur- och religionsyttringar var allas vår skyldighet.”
Inte ofta Svenska kyrkans prästerskap lyfter och försvarar Svenska kyrkans kanske viktigaste och utåtvända socialt normgivande uppgift långt utanför kyrkans tjocka väggar.
Annika Borg: ”För är kristenheten slut i vårt land, så är den västerländska civilisationen över här.”
Så välkommet och uppmuntrande att Annika Borg appellerar till mängden individer utanför som vill, kan och hinner lystra trots vardagens spretiga brus. Ett larm och sorl som numera också genomsyras av påträngande religiösa påbud utan hänsyn olika människors tro eller rent ateistiska livsåskådningar. Goda normer som är generella utan att mana till tillämpning av urkundernas specifikt detaljerade fundamenta.
Svenska kyrkan borde oftare agera tydligt för förståelse och tillämpning av våra kristna värderingarna ute i den sekulära, demokratiska rättsstatens offentliga samtal. I det samtalet kan, förstår eller vill alltför få referera just till den västerländskt kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
Ta dig tid några minuter och läs Annika Borg som i soliga dagar i staden Pula i Istrien och med filosofiprofessorn Chantal Delsols bok ”Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare” upplever de långa perspektiven. Annika Borg påminner tvärtom att ”i en luthersk och protestantisk kontext gav upplysningstiden upphov till en utveckling av teologin, som framväxten av den moderna och vetenskapliga bibelforskningen. Den totala avgrund som Delsol målar upp mellan upplysningen och kyrkan är därför inte riktigt tillämplig i våra sammanhang.”
Religiösa urkunder, tänker jag lite enkelt, måste läsas, kritiseras och tillämpas med förnuft för vår tids bästa – med utrymme också för personliga val och ansvarstaganden.
Sveriges religiösa landskap – och vår kulturpolitik – är sedan decennier under starkt omvandlingstryck.
Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte utan att observerat det avgörande skedet. Nu i efterhand kan vi konstatera att åren 2010-15 var ett sådant skede: Åsiktskorridoren påbjöd då progressiv identitetspolitik, mass- och flyktinginvandring bidrog till bred kompetensförsörjning, antal individer fick inte uttryckas volymer, villkorslös anpasslig till nya kultur- och religionsyttringar var allas vår skyldighet.
Resan har gått gått vidare.
Om och när vi når en kritisk brytpunkt (”tippingpoint”) bortom återvändo med politiskt tvång på traditioner, kulturutbud och forskning hand i hand med blasfemilagar, muslimska helgdagar och bidragsberättigade moskéer i alla kommuner – det vet vi inte.
I denna kontext behöver vi framgent principiellt och tydligt förhålla oss till religionernas plats och roll i vårt sekulära och demokrati rättssamhälle. Det betyder att svensk religionspolitik inte längre kan betraktas som en sakpolitisk icke-fråga. Dagens hetsiga debatt om yttrandefrihetens skydd och gränser drivs mycket med religionsfriheten som fond. Vi glömmer att religionsfriheten inte är statisk, inte ohotad – men heller inte utan reformutrymme.
I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade kultur- och religionspolitiska program med avstamp i den verklighet och dagens och morgondagens politiska villkor.
Vi behöver vidareutveckla religionsfrihetens tillämpning i Sverige med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar.
Religionsfriheten i Frankrike (Laicité) är grundmurad sedan revolutionen. Och även där har religionsfrågorna en mer central position som vattendelare för vad staten ska står för, vad samhället acceptera som sociala kulturreligiösa yttringar är i högsta grad en politiskt ideologisk fråga.
I Sverige har vi inte den traditionen. Vi har fortfarande ett religiöst samfund som särbehandlas genom Lagen om svenska Kyrkan. Skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan var endast partiell och den behöver fullföljas. Vi behöver gå vidare.
I Sverige ska religioner behandlas principiellt likvärdigt, dock med ett begränsat antal angivna företräden för karaktäristiska normer och särdrag som speglar västerländsk kristen tradition. Enligt den principen ska också ett antal definierade religiösa uttryck och tillämpningar skyddas medan andra inte får fritt utrymme i Sverige.
I Sverige ska vi – försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet – utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn. Sverige ska som demokratisk rättsstat hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner. – skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl. Med det som riktmärke ska vi forma Sveriges framtida religiösa landskap.
