
Alice Teodorescu Måwe skriver på sin sajt Klarspråk Ett slag i ansiktet på religionsfriheten (5/4 -26):
[utdrag] För den som ändå inte förstår varför frågan rör oss alla, oavsett religion eller avsaknad av tro, kan pesach-firande inom Judiska föreningens hägn, i en mellanstor svensk stad, bytas ut mot fotbollsarenan, konsertsalen eller kvarterskrogen. Det centrala är således inte platsen utan avrådan som sådan; Att staten, i praktiken, uppmanar människor att stanna hemma av säkerhetsskäl bör uppbåda nödvändiga perspektiv och insikt om situationens allvar – och absurditet. I stället sjunker nyheten undan i bruset, som ännu en notis i marginalen.
Ulf Lönnberg: Alice Teodorescu Måwe lyfter en av den sekulära demokratiska rättsstatens uppgifter med tillämpning i religionsfrihetens garanterade rättigheter och skyldigheter. Att demonstrationsfriheten vid behov kan kringskäras till tid och plats av säkerhetsskäl är både accepterat och ett rättssäkert verktyg.
Men här handlar det om en kulturyttring med religiösa förtecken som ingen sökt särskilt tillstånd för – vilket inte ska krävas för en högtids allmängiltiga tillämpning av en individ eller grupp.
Alice Teodorescu Måwe jämför vanligt förekommande kulturella uttryck som polisen – utan föranmäld förfrågan – kan välja att tillfället bevaka//skydda av säkerhetsskäl, enligt ”samhällskontraktet” som Teodorescu preciserar sig.
Polisens myndighetsutövning ska ses över: Jämför med UD:s avrådan för resor till oroliga destinationer där säkerheten är hotad utanför rikets gränser och utanför svensk generell jurisdiktion och polisens avrådan från att delta i ett traditionellt högtidsfirandet. I förra fallet är det staten som uttalar ett råd för individen att avstå en risk utanför landets gränser; i det senare fallet är det polismyndigheten som generellt inskränker ett traditionsenlig religiöst (och kulturellt) helgfirande.
I vilka fall ska polisen mobilisera för att garantera medborgares rättigheter och på vilka kriterier har polisen som myndighet befogenheter att avråda en allmängiltig företeelse som ligger utanför demonstrationsrätten och inom mänskliga rättigheter?
Hur tolkar och förhåller sig politikerna till detta? Frågan är politisk och vidarebefordras till Justitieutskottets ordförande.




