Icke-religiösa skäl för statligt ingripande med rättsliga medel mot koranbränning är i första hand den just nu avsevärda risken för terrorattacker och risken att rikets säkerhet hotas. Möjliga sådana medel är av två slag: kriminalisering och inskränkningar i demonstrationsfriheten.
En icke-religiöst motiverad kriminalisering av koranbränning i allmänhet är obefogad. Vad avser demonstrationsfriheten har polisen enligt ordningslagen kompetens att i vissa fall förbjuda anordnande av demonstrationer och att avbryta sådana. Straff för anordnade av demonstrationer som inte godkänts av polisen kan utdömas. Vad frågan nu gäller är om polisens kompetens i dessa avseenden ska utvidgas. Denna skulle i så fall bestå i att polisen får förbjuda en sammankomst eller upplösa en sådan om risk för terrorattacker vid en sammankomst föreligger. En sådan är utomordentligt befogad i dagens läge för att förhindra att människoliv spills. Dock måste det i så fall föreligga en synnerlig risk för en terrorattack vid den enskilda sammankomsten. Att det här är fråga om allmänna sammankomster är en självklarhet. Hemma i trädgården får man bränna hur många Koraner som helst.
Länk till debattartikeln
Av Åke t, professor emeritus
Se Ulf Lönnberg: Trosfrid, blasfemi
”Blasfemi hör inte hemma i en demokratisk, sekulär rättsordning. En välgrundad existentiell orientering eller en genuin religiös tillhörighet måste kunna stå på tillräckligt robusta grunder för att tåla omgivningens frågor, insinuanta problematiseringar och skämtsamma kommentarer. Detta ska inte förväxlas med diskriminerande invektiv, hot och förtal som regleras i och kan beivras enligt annan lagstiftning.”
