Bengt Sareld påminner om att skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan år 2000 ännu är en angelägenhet för alla med eller utan religiös hemvist
Statskyrkan skildes politiskt från staten 2000. En viktig insikt, som äntligen blev verklighet år 2000. Dock med ett antal kvardröjande kopplingar som det finns anledning att se över.
Ett nytt religionstillskott
Det riktigt märkliga är, att insikten om denna skilsmässas nödvändighet tycks glömmas bort när det gäller Sveriges nya religionstillskott, islam. Vad kan anledningen till denna glömska vara?
Kan det vara att man är fascinerad av en för Sveriges del ”ny” religion, att man tycker att det är lite kitschigt med riter och föreställningar på lite nytt sätt?
Eller kan det avsevärda våldskapitalet som är förknippat med denna religion ha något med saken att göra? Att denna nya religions företrädare t ex är beredda att gå man ur huse med stenkastning mot svensk polis om samhället inte rättar sig efter de regler som infördes i och med islam för 1400 år sedan?
Har svenska folket blivit mer religiöst?
Eller är det så att svenska folket helt enkelt har blivit mer religiöst, och tycker att det är finfint att inrätta sig efter religiösa regler, som t ex att mannen är patriarken som bestämmer över sin kvinna, alternativt över sina kvinnor? Kanske har man börjat tycka att det är rätt och riktigt att homosexuella ska kastas ned från taken? Eller att det ska vara straffbart för en muslim att lämna islam? Kanske tycker man det är underbart att instämma när det sägs att koranen, med alla dessa nämnda regler, ska anses vara en uppenbarelse från Gud själv? Inklusive specialregeln för Muhammed att just han visst kunde ta sig fler än bara 4 hustrur?
Islam under den intellektuella radarn?
Jag är förbryllad över den tillvändhet som jag noterar gentemot denna märkliga religion, som dessutom gör politiska anspråk. Repressiva totalitära politiska anspråk. Andra totalitära politiska rörelser har vi ju lättare för att bedöma med demokratiska glasögon, men islam tycks gå under den intellektuella radarn. Allra mest förvånande är att vänstern blivit så ivriga islam-vurmare. De tycks helt ha glömt sin Marx och hans opium för folket.
Bengt Sareld, Fil. mag. och pensionerad IT-konsult
Alla föreställningar om gudar är i grunden människans försök att begripa något av det som är obegripligt. Något som är bortom människans förmåga att förstå. Hur ska man kunna begripa sig på det som är existensens upphov? Och det är inga småsaker till existens vi pratar om: Så där 40 miljarder ljusår till den mest avlägsna galaxen. Och antalet galaxer – oräkneligt.
Bibeln skrevs under loppet av ett par tusen år. Vi ser av bibeltexterna att bilden av Gud har utvecklats under tidens lopp. Från stamgud till nationens gud, och vidare till hela världens Gud.
Även efter att bibeln som bok är färdigskriven och avslutad har det skett en fortsatt tankens utveckling. Förändrad världsbild har inte gått kristendomens företrädare obemärkt förbi. Nya insikter har påverkat gudsbilden. Ganska kraftigt faktiskt. Idag har du svårt att hitta en kyrka med 1800-talets helvetesförkunnelse, t ex.
För de flesta som är troende sker också en individuell utveckling av gudsbilden. I barnaåren har man svårt att ta till sig annat än en tydligt antropomorf bild av Gud, en bild som med växande insikter förändras, ofta till en större grad av otydlighet. Otydligheten är inte sällan en följd av insikten om det omöjliga att förstå sig på ett så pretentiöst begrepp som en gud. Hjalmar Söderberg har i ”En herrelös hund” väl beskrivit den förlust av trygghet som en sådan växande insikt medför.
Begreppet bokstavstro går på tvärs mot tanken på en utvecklad gudsbild. Med bokstavstro är gudsbilden fastlåst vid texter som är flera tusen år gamla. Det skapar ett tänkandets stagnation som kan upplevas som trygghet i en föränderlig och orolig värld, men denna bokstavstrons stagnation bär också på ett farligt gift. Vi har motbjudande texter i bibeln. Och om man tar dem bokstavligt kan följderna bli katastrofala.
Kristendomen har ett visst skydd mot denna stagnation genom att Jesus själv visade så tydliga tecken på protest mot en stel och tankebefriad tolkning av sin tids heliga texter. Han var lite av rebell! Och den som bekänner sig som kristen är kallad att följa Jesus. Men Jesus är samtidigt mångtydig, och i evangelierna finns även uttalanden som graviterar åt bokstavstro.
Inom islam är problemen med bokstavstro mångdubbelt värre. Där finns i teologin en överväldigande betoning på bokstavstrogen förståelse av koranen och de övriga heliga texterna, och uppmuntran till nytänkande och förändring ligger nära nollstrecket. Det förödande resultatet är också lätt att avläsa genom ett studium av dagens islamdominerade länder, med dess påträngande stagnation och trånga världsbild som genomsyrar allt i samhället.
Mitt motto, efter ett liv där den här typen av frågor varit levande, är som följer: LÄS GÄRNA URKUNDERNA, MEN SLUTA ALDRIG TÄNKA SJÄLV!
Bengt Sarelds kommentar: I samma andetag som Khalfi förnekar islamiseingen, och viftar bort den som struntprat, beskriver han sin egen plan för denna samma islamisering, nämligen med hjälp av den demokratiska processen: När muslimer är i majoritet i ett land kan sharia införas på demokratisk väg.
Vad Khalfi inte säger är att dessa samma sharialagar, när de väl genomförts i sin helhet, innebär ett avskaffande av demokratin som vi i Sverige känner den. Samt att dessa på en religiös uppenbarelse från 600-talet grundade lagar kommer att gälla även den del av befolkningen som är icke-muslimer.
Detta är till och med innebörden i ordet ”islam”: Underkastelse.
Den här artikeln ligger ute på Face-Book där den kommenterats. Nedan, efter artikeln, ett uppföljningsinlägg av Bengt Sareld.
Bengt Sareld
Jag förstår inte det återkommande talet om att muslimer skulle vara en folkgrupp.
Muslimer är ingen folkgrupp! Lika lite som nazister är en folkgrupp. Eller kommunister. Inte heller mormoner eller Livets ord är en folkgrupp.
Judar är en folkgrupp. Och romer. Är du romsk så är du, du kan inte plötsligt bestämma dig för att du istället vill vara same. Men en religion eller politisk ideologi kan du byta. Du kan på grundval av nyförvärvad information eller nya erfarenheter ta steget och lämna en nazistisk övertygelse, eller konvertera från en religion till en annan.
Det särskilda skydd för folkgrupp som lagen föreskriver har ju tillkommit just för att du inte själv har valt din folkgrupp, inte är ansvarig för detta val, och inte kan förändra denna tillhörighet.
Att ha en politisk eller religiös tillhörighet däremot är ett eget val, ett val som du själv har ansvar för. Och detta ansvar gäller även om du ”tilldelats” en politisk eller religiös tankevärld av dina föräldrar: Så snart du är i ålder att du kan tänka självständigt har du ett eget ansvar vad beträffar ditt val av religiös eller politisk ideologi. Och för att du ska ha möjlighet att utöva detta ansvar krävs att samhället kan härbärgera en öppen och fri debatt.
Och om viss kritik av religion eller politik förbjuds eller undertrycks är debatten inte fri.
En fri debatt innebär ett skydd för den som framför åsikter som någon annan ogillar. Att införa blasfemilagar innebär att vi måste börja avgöra vad som är blasfemi. Det är en hopplös uppgift: Är det ljudnivån på den som hävdar sin kränkthet som ska avgöra vad som är blasfemi?
Vad beträffar islam vill de gärna se sig själva som en folkgrupp. Det gör de bland annat genom att i sin politiska och religiösa dogmsamling ha föreskriften att du inte får lämna gruppen. Förbudet mot apostasi – som dock inte följs 100-procentigt – är så pass starkt, att det i nära nog alla världens ca 50 islamdominerade länder finns straff i kriminallagen mot detta. Och i 13 av dessa länder är det till och med dödsstraff! I områden där islam är i minoritet sker ändå ett visst bestraffande, om inte annat så genom social exkommunicering. Den kan gå så långt att en apostat kan välja att flytta, eller till och med gå under jorden, för att säkra sitt eget liv.
För oss som är icke-muslimer: Att bejaka tanken på att islam är en folkgrupp innebär de facto ett halvt bejakande av det muslimska förbudet mot apostasi. Vill vi ha det så? Är det rätt att en muslim som överväger att lämna islam ska känna sig hotat av de egna?
Om nu inte islam är en folkgrupp är rimligen inte heller lagen om hets mot folkgrupp relevant när det gäller kritik av islam eller framförande av det som från muslimskt håll uppfattas som blasfemi. Men fortfarande gäller ett krav på anständighet i kritiken av islam. En anständighet som det inte finns skäl att lagstifta om. Lika lite som vi förordar lagar mot oanständigheterna i Pride-paradernas provokationer.
Nej, islam är en kombination av politik och religion. Dess bekännare, den muslimska umman, är en religiös/politisk grupp som du väljer att tillhöra eller inte tillhöra, men islam är ingen folkgrupp.
Bengt Sareld Fil. mag., pensionerad it-konsult
– – – – –
Bengt Sarelds uppföljningsinlägg i FB-tråden
Ja jag är medveten om att lagen inkluderar religion i den paragraf som hanterar hets mot folkgrupp.
Jag vänder mig mot detta, med argumentering enligt inlägget: ras hudfärg, nationellt ursprung och etniskt ursprung är egenskaper som följer dig vare sig du själv vill det eller inte. Du kan inte rimligen ställas till svars för dessa tillhörigheter.
Trosbekännelse däremot är ett eget val. Även om föräldrapåverkan spelar stor roll i mitt val av trosbekännelse, även efter att jag blivit myndig, så är det ändå ett val som jag kontinuerligt gör, med ledning av insikter och erfarenheter som jag förvärvar under livets gång. Även om den omgivande kulturen som jag växer upp i har stor betydelse för mina livsval, min tro, mina övertygelser och min livsåskådning, är det att underkänna varje människas eget ansvar om vi betraktar dessa val som ödesbestämda.
Notera också att politisk övertygelse INTE finns med i det som lagtexten förstår med folkgrupp. Det är en viktig iakttagelse: vår tids svenska lagstiftning hade t ex inte kunnat användas mot dem som på 1930-talet – med stora personliga risker, även i Sverige! – protesterade mot nazismen.
Just islam är både religion och politik. De båda är – enligt muslimerna själva – sammantvinnade till oskiljaktighet. För min egen del är det islams politiska ambitioner – som ju också ställer högst besynnerliga anspråk även på icke-muslimer! – som jag bekymras av, och som jag anser MÅSTE få kritiseras. Att en muslim kan känna sig kränkt av att jag kritiserar den politiska aspekten av islam ska INTE kunna medföra åtal mot mig enligt lagen om hets mot folkgrupp. Lika lite som de regelbundet förekommande hätska utfallen i riksdagen partierna emellan.
Den som inte ser islams politiska aspekter, eller i försonlighetens namn kanske inte VILL se dem, bör ta sig en titt på de ca 50 länder i världen där islam är i majoritet. Inget av dessa länder har ”alltid” varit islamdominerade. De kännetecknas av blasfemilagar som tolkas in absurdum och hämmar yttrandefriheten, av lagar som förbjuder apostasi vilket gör religionsfriheten till ett skämt, av en föråldrad patriarkal syn på förhållandet mellan könen, av ett vi- och dom-tänkande där ”otrogna” enlig lagen har ett lägre värde och begränsade rättigheter jämfört med de ”rättrogna”. I många av dessa länder är repressionen i guds namn ständigt närvarande – och uppbackad av den religiösa majoriteten. Inget av dessa samhällen vill jag själv leva i.
Det har stor angelägenhetsgrad att islam med dess politiska konsekvenser kan kritiseras utan att kritikerna ska kunna skrämmas till tystnad med hot om åtal enligt lagen om hets mot folkgrupp.
Öppet brev till Stadsmissionen från Bengt Sareld – med fokus på demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, könsjämlikhet och rasism
Nedan, efter Bengt Sarelds text, kopia av inkommet svar från Stadsmissionen 11 augusti
Jag läser DN (2022-07-29, ”Här fortsätter flyktinghjälpen …”), och ser till min förvåning att Stadsmissionens hjälpcenter vid Fridhemsplan, Stockholm, leds av en kvinna i strikt heltäckande hijab.
Jag blir förvånad, eftersom jag hade uppfattat att värdegrund är en angelägen fråga för Stadsmissionen.
Jag minns att Stadsmissionen t ex tackade nej till en gåva från Sverigedemokraterna med hänvisning till givarens värdegrund.
ÄR VÄRDEGRUNDEN VÄSENTLIG FÖR BÅDE GIVARE OCH ANSTÄLLDA?
Angelägenheten om värdegrund, gäller det bara givare, eller även personal? Det må vara angeläget att sålla bland givarna, men är det inte än mer angeläget att personal som representerar Stadsmissionen har en god värdegrund?
En hijab står, som jag uppfattar det, för en strikt islamisk tro. Det finns många olika grenar inom islam, men den som väljer att bära hijab är, enligt min förståelse, vanligen en relativt bokstavstroende muslim.
Denna bokstavstrogna islam har, som jag uppfattar det, en värdegrund som är svårförenlig med den svenska demokratiska värdegrunden, och kanske än mer med den kristna värdegrunden.
ISLAM OCH DEN SVENSKA DEMOKRATISKA VÄRDEGRUNDEN – 5 PUNKTER
1. DEMOKRATI:
Bokstavstrogen islam ser med en viss misstänksamhet på demokrati. Det finns till och med grupper av islam där det påbjuds att man inte ska rösta. En bokstavstroende muslim anser vanligen att sharia står över demokratiskt tillkomna lagar (denna åsikt har stort stöd bland muslimer i Europa, inte minst bland de yngre muslimerna; en undersökning i Frankrike nyligen visade att 57 % av landets muslimer yngre än 25 år ansåg sharia vara viktigare än fransk lag). Man ser sharia som gudagivet och evigt, överlägset de demokratiskt tillkomna lagarna som ”måste lappas och lagas hela tiden” (citat från en artikel på hemsidan för ”Hizb-ut-Tahrir”). Denna åsikt är ett allvarligt inslag i frågan om värdegrund.
2. YTTRANDEFRIHET:
Bokstavstrogen islam vill återinföra de i Sverige numera avskaffade blasfemilagarna. Bokstavstroende muslimer agerar kraftfullt mot den frihet som vi har i Sverige idag att kritisera – och även häckla – valfri religion och ideologi. Blasfemilagar, om de återinförs, kommer att innebära en regression till en gången tid, och kommer att ideligen kräva svåra gränsdragningar mellan vad som av religionens företrädare uppfattas som rimlig kritik och vad som skulle kunna falla under blasfemilagen. Inskränkning av yttrandefriheten är ett allvarligt inslag i frågan om värdegrund.
3. RELIGIONSFRIHET:
Enligt bokstavstrogen islam är det straffbart för en muslim att lämna islam. Man ser det som förräderi! Detta är så eftertryckligt hävdat i urkunderna, att det är dödsstraff för detta ”brott” i 13 av världens ca 50 islamdominerade länder! Dödsstraff för att vilja lämna en religion! Och där det inte är dödsstraff kan straffet ha andra former, i de mest ”milda” (!) formerna kan det handla om exkommunicering från klan och sammanhang. Straff för att lämna islam är så långt från religionsfrihet man kan komma, ett allvarligt inslag i frågan om värdegrund.
4. KÖNSJÄMLIKHET:
Bokstavstrogen islam ger mannen auktoritet över ”sin” kvinna. Hon ska lyda, och gör hon inte det förväntas mannen tillrättavisa, om så måste, även med (milt) fysiskt våld. Inom islam framhålls gärna hur fint det är att mannen försörjer sin kvinna, tar ansvar. Men den formen av kvinnofälla har vi haft nog av i Sverige, insikten om det problematiska med detta synsätt har kommit långsamt, och vägen bort från dessa förhållanden har varit mödosam. Här är en religion som med kraft drar utvecklingen tillbaka. En kvinnas vittnesmål räknas i vissa shariadomstolar som halva värdet jämfört med vittnesmålet från en man. En syster ärver hälften jämfört med sin bror. Kvinnan inom islam utsätts för en kontroll som är ett allvarligt inslag i frågan om värdegrund.
5. RASISM:
Det finns inom islam en tydlig skillnad mellan de rättrogna och de otrogna. De förra har ett klart högre värde. De förfärliga straff som i evighet väntar de otrogna passar inte ens att beskriva i text! Denna skillnad uttrycks på flera sätt i islams heliga skrifter, bl a genom den särskilda underkastelseskatten (”Jizya”) som föreskrivs för landets otrogna (och fortfarande idag tillämpas i några av de islamdominerade länderna!). Detta är en slags religiös apartheid, eller religiös rasism om man så vill. Detta tänkande utgör ett allvarligt inslag i frågan om värdegrund.
Med tanke på det ovan anförda, och på det definitiva uttryck för islamisk tro och övertygelse som hijaben är, och med tanke på Stadsmissionens dokumenterat allvarliga syn på frågan om värdegrund, är det ett rimligt förslag att Stadsmissionen tar till omprövning att placera en person i hijab som Stadsmissionens ansikte utåt.
Med vänlig hälsning
Bengt Sareld
Svar från Stadsmissionen till Bengt Sareld
Stockholms Stadsmission är en idéburen organisation som arbetar för ett mänskligare samhälle för alla. Vår värdegrund vilar på en uthållig och handlingskraftig kärlek till människan, och vi har en stark tro på varje människas rätt att få sina rättigheter tillgodosedda, oavsett bakgrund eller religion. Alla som arbetar på Stockholms Stadsmission har valt att jobba här för att det är en värdegrund de står bakom och aktivt vill verka för att levandegöra, såväl i våra verksamheter som i samhället i stort.
Att ta hänsyn till människors tro när vi anställer personal skulle inte bara gå stick i stäv med vår värdegrund, utan också bryta mot Sveriges diskrimineringslagstiftning och FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Vi kommer alltid att stå upp för och värna alla människors rätt att vara den de är, utan att tillskrivas egenskaper utifrån utseende, religion eller kön.
