Religionsfriheten från paradigmskifte och nu mot tipping-point?

Sveriges religiösa landskap – och vår kulturpolitik – är sedan decennier under starkt omvandlingstryck.

Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte utan att observerat det avgörande skedet. Nu i efterhand kan vi konstatera att åren 2010-15 var ett sådant skede: Åsiktskorridoren påbjöd då progressiv identitetspolitik, mass- och flyktinginvandring bidrog till bred kompetensförsörjning, antal individer fick inte uttryckas volymer, villkorslös anpasslig till nya kultur- och religionsyttringar var allas vår skyldighet.

Resan har gått gått vidare.

Om och när vi når en kritisk brytpunkt (”tippingpoint”) bortom återvändo med politiskt tvång på traditioner, kulturutbud och forskning hand i hand med blasfemilagar, muslimska helgdagar och bidragsberättigade moskéer i alla kommuner – det vet vi inte.

I denna kontext behöver vi framgent principiellt och tydligt förhålla oss till religionernas plats och roll i vårt sekulära och demokrati rättssamhälle. Det betyder att svensk religionspolitik inte längre kan betraktas som en sakpolitisk icke-fråga. Dagens hetsiga debatt om yttrandefrihetens skydd och gränser drivs mycket med religionsfriheten som fond. Vi glömmer att religionsfriheten inte är statisk, inte ohotad – men heller inte utan reformutrymme.

I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade kultur- och religionspolitiska program med avstamp i den verklighet och dagens och morgondagens politiska villkor.

Vi behöver vidareutveckla religionsfrihetens tillämpning i Sverige med tydliga rättigheter och preciserade begränsningar.

Religionsfriheten i Frankrike (Laicité) är grundmurad sedan revolutionen. Och även där har religionsfrågorna en mer central position som vattendelare för vad staten ska står för, vad samhället acceptera som sociala kulturreligiösa yttringar är i högsta grad en politiskt ideologisk fråga.

I Sverige har vi inte den traditionen. Vi har fortfarande ett religiöst samfund som särbehandlas genom Lagen om svenska Kyrkan. Skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan var endast partiell och den behöver fullföljas. Vi behöver gå vidare.

I Sverige ska religioner behandlas principiellt likvärdigt, dock med ett begränsat antal angivna företräden för karaktäristiska normer och särdrag som speglar västerländsk kristen tradition. Enligt den principen ska också ett antal definierade religiösa uttryck och tillämpningar skyddas medan andra inte får fritt utrymme i Sverige.

I Sverige ska vi
– försvara trossamfunds och individers grundlagsfästa religionsfrihet
– utarbeta och fastställa preciserade gränser mot religiöst och politiskt-religiöst maktmissbruk i religionsfrihetens namn. Sverige ska som demokratisk rättsstat hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner.
– skapa och vårda kunskap, förståelse och respekt – för Sverige som demokratisk rättsstat, byggd på västerländsk kristen tradition som tjänat och som fortsatt tjänar oss väl. Med det som riktmärke ska vi forma Sveriges framtida religiösa landskap.

Ulf Lönnberg