
Sveriges interreligiösa råd går ut med en kravlista på det samhälle de säger sig vilja stötta och vägleda (GP-debatt 1 maj -25). Rådsstyrelsen skissar på sina visioner för hållbara, resurskrävande och nödvändiga(?) stödinsatser med det civila samhället som bottenplatta.
Religiösa organisationer borde inte budgetera sina driftkostnader och samhällsinvesteringar utifrån företagsliknande kalkyler som förutsätter offentliga risk- och bidragsinsatser mot angivna sociala och politiska förväntningar.
Listan består av tre krav.
1
Ökat stöd för att starta och utveckla lokala interreligiösa råd, där samarbeten premieras i riktade bidrag.
-Sveriges interreligiösa råd bör, som fri aktör, informera externt och opinionspåverka om effekten av de interreligiösa råd som redan finns. Detta som en del av den löpande verksamheten.
2
Säkerställa att det finns interreligiösa råd [i varje kommun och region?] att vända sig till.
-Det står alla fritt att kontakta kommunledningarna där sådana råd saknas – avvisar en kommun initiativet, starta ett interreligiöst och inbjud kommunen vid adekvata samarbetsprojekt.
3
Hatbrott som drabbar trossamfund måste tas på största allvar – med resurser från regeringen för säkerhet, uppföljning och stöd till utsatta grupper.
-Välgrundat påpekande till regeringen.
Att invänta offentliga bidrag, ev politiska initiativ och allmänhetens intresse utan att sätta spaden i jorden räcker inte.
I en sekulär demokratisk rättstat som Sverige ska religiösa aktörer i första hand agera på egna meriter.
Ulf Lönnberg, driver bloggen http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com
