Polisens nya riktlinjer om ”extensiv tolkning” av ordningslagen (om koranbränning)

Till den 8 februari sökte en kulturförening demonstrationstillstånd utanför Turkiska ambassaden (för att demonstrera mot pågående NATO-process). Kulturföreningen nekades tillstånd. Ett annat demonstrationstillstånd sökes till måndagen den 13 febr. En man ville demonstrera och bränna en koran utanför Irans ambassad. Båda besluten har överklagats.

Polisen håller fast vid sitt beslut. Till Förvaltningsrätten skrev polismyndigheten att ”beslutet har fattats i dialog med Säkerhetspolisen i syfte att, i en extraordinär situation, reducera attentatshotet”.

Just den 8 februari hade Polisens rättsavdelning kommit med ett särskilt dokument som slår fast att koranbränningar inte ska tillåtas i Sverige. Det gäller endast koranen, inga andra religiösa urkunder nämns.

Polisen ska enligt det särskilda dokumentet ”göra en extensiv tolkning” av ordningslagen eftersom just koranbränningar ses som ett ökat attentatshot mot Sverige och svenska intressen.

Polisen Martin Marmgren, tidigare riksdags­ledamot (MP), berättar i sin debattartikel ”Skamligt att vi viker oss för hot och våld” (SvD 26 febr) att polisen med anledning av sitt beslut internt skickade ut ett ”häpnads­väckande faktablad” med talepunkterna: ”vårt uppdrag har alltid varit att skydda varje medborgares rätt att yttra en åsikt. För tillfället behöver vi göra undantag från dessa principer.” Vidare refererar Marmgren att samman­komster som innefattar att man bränner koranen ”ska förhindras eller upplösas”.

Till saken hör också att koranbränning aldrig prövats som hatbrott.

Intressant att se hur de politiska partierna reagerar på gällande lagstiftning och och ev konsekvenser av HFD:s beslut.

Sverige behöver en vidareutvecklad religionsfrihet med tydligare rättigheter och mer preciserade begränsningar.

I Sverige saknar de politiska partierna utarbetade religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana sällan eller inte alls ett specifikt politiskt sakområde.

Religioner och dess utövare ska i Sverige garanteras rättigheter i religionsfriheten. I svensk lagstiftning ska vi också fastställa religionsfrihetens nödvändiga begränsningar inom ramarna för FN:s mänskliga rättigheter och Europadeklarationen.

Vi rör oss här på ett i Sverige ännu relativt oprövat gränsområde mellan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar.

Ulf Lönnberg