På FaceBook pågår en debatt om blasfemi, stundtals i högt tonläge. Bengt Sareld manar till konstruktiv eftertänksamhet
Alla religioner borde vara tacksamma för motstånd och ifrågasättande, eftersom det bidrar till eftertänksamhet och utveckling av trons tankar. Utan ifrågasättande förfaller vi gärna till stagnation.
Hur många kristna längtar tillbaka till 1800-talets auktoritära kyrka, t ex? Där det extrema fallet utgörs av en helvetespredikande, moraliserande och maktfullkomlig präst i byns centrum.
Att ifrågasättandet ibland kan framföras på ett motbjudande sätt får man ta med på köpet. De mer motbjudande formerna av ifrågasättande brukar dessutom slå tillbaka på dessa kritiker, så det finns god anledning som religiös att ta detta med ro.
Sekularismens fallgrop: Den kan bli den nya religionen, som alla med tvång måste bekänna sig till. Den kan forma sig som en översittare som ser ner på alla som säger sig ha hittat ett svar på de stora livsfrågorna. Den kan bli som en besserwisser som anser sig stå över alla fåkunniga religiösa. Skyddet mot denna fallgrop är respekt och hänsyn: Att samhället bekänner sig till sekularismen är inte ett inlägg i ett relilgiöst samtal, utan enbart en nödvändig attityd för att skydda detta samtal. Det går inte att med logik försvara sekularismen som mer riktig, eller mer rationell, eller mer sann. Men i varje relation, i varje samtal, måste man sätta ned foten och hitta en utgångspunkt. Sekularismen är en sådan utgångspunkt. Enligt min mening den bästa utgångspunkten just för ett samhälle.
På ett personligt plan är det agnosticismen som ligger närmast sekularismen. Men jag uppfattar det mer som en tillfällighet, sekularismen är inget argument för agnosticismen eller tvärtom. Agnosticismen är en (i grunden religiös!) övertygelse, sekularismen är ett (icke-religiöst) förhållningssätt gentemot ett religiöst samtal.
(Brasklapp: Jag anser mig inte ha tänkt färdigt omkring ovanstående, tar gärna emot kritik eller synpunkter.)
Bengt Sareld, Ljusterö
Svensk religionspolitisk debatt 