Profeterna Moses, Jesus och Muhammed räknas till patriarken Abrahams ättlingar. De antas ha dött år 1407 f Kr, A.D. 33 respektive A.D. 632. Dessa utgör de Abrahamitiska religionernas (judendomen, kristendomen, islam) gemensamma grund. Olika religioner och religiösa yttringar har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makt som kontrollerar det territorium inom vilken religionen tillämpas där och då.
Religionerna har genom tiderna inspirerat och kringskurits, påtvingats eller förbjudits av olika politiska system och makthavare. I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islam nästintill ensidigt har resulterat i teokratier med Koranen som grund för deras rättsordning.
Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) flyttat fram sin och sitt partis religionspolitiska position.
Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.
Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.
Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill dels garantera att kristen mission ska fortgå och dels, att humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.
Men om hur de uppfattar religionsfrihetens lagliga verkan får vi inte veta och inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.
Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.
Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.
Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste i dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskuteras tålmodigt och konstruktivt.
Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.
Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) debattartikel.
Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.
Det är obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som reserverat sig mot FN:s religionsfrihetens är teokratiska regimer utan religionsfrihet och med sharialagar i deras rättsordning som vilar på Koranen.
Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.
Men det innebär inte att vi i vårt land, på vårt territorium, ska tumma på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar.
Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är politikens uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. De två debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att precisera vilka religiösa yttringar och påtryckningar de välkomnar, accepterar eller helst skulle vilja slippa i sitt ekumeniska och transreligiösa umgänget på nationell och global nivå.
Regionalpolitisk är det ytterst lagstiftaren som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter. Där finns utrymme att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badhuset i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer för att nämna några näraliggande exempel.
Respekten och förståelse för religionspolitiken och religionsfriheten skulle ökan bland alla i Sverige boende och verksamma om vi bröt alla band mellan Svenska kyrkan och staten.
såg över vårt gamlaReligions
Svensk religionspolitisk debatt 