Aftonbladets och Dagens spaningar om böneutrop

”Klart att böneutrop är en del av svensk kultur”, påstår Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg (10ds). Han skriver vidare

”Vad som är svenskt ändras ständigt, och ska få ändras. Samhällen som blickar bakåt för länge kör i allmänhet av vägen. Så Sverigedemokraternas försök att ta patent på ”svenskhet” hör hemma på soptippen med resten av 30-talsidéerna. Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar av sju i veckan.” (min kursivering)

”Nej SD, det går inte att förbjuda böneutrop”, påstår Dagens ledarskribent Steven Crosson (17ds). Han skriver vidare:

”För vissa personer som bor i Sverige är det säkert högst naturligt med böneutrop, men det är att tänja på argumentationen att säga att böneutrop är något typiskt svenskt – – – i alla fall som det ser ut i skrivande stund (min kursivering).”

Intressant att båda ledarskribenterna tar ställning för böneutrop i Sverige. Självklart signalerar Aftonbladet sitt budskap medan Dagen signalerar åsikterna om ”böneutrop i skrivande stund” som lämnar öppet för fler böneutrop på fler platser i Sverige.

Ulf Lönnberg: Värna västerländsk kristen tradition – förbjud böneutrop

SD tar förvisso en illa underbyggd genväg i sin argumentation för att förbjuda böneutrop i Sverige. Men frågan om böneutropens plats i Sverige är relevant.

Stor inflyttning av människor med annan kulturell och religiös tradition har omdanat Sveriges religiösa landskap. Vi passerade sannolikt ett paradigmskifte så sent som 2015. Andra och nya religiösa förhållningssätt tar nu stor plats i allas vår vardag.

Dags nu att ta ställning för västerländskt kristen tradition i Sverige. Det kan och ska ske utan att vi hänger oss åt religiöst utmanande mission eller rättsosäkra inskränkningar i religionsfriheten. Sverige ska som demokratisk rättsstat värna religionsfriheten och samtidigt hålla strikt och i huvudsak likartad distans till alla religioner. 

Det betyder att vi ska freda kyrkors klockringning. Vi behålla våra kristna lagstatdgade helgdagar utan utöka eller byta mot muslimska helgdagsafton som förts på tal. Utöver det ska vi upphöja delar ur skolans läroplan till lag, nämligen ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta [undervisningen] genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

Reglerad invandring och fungerande integration är goda motmedel mot oro i och påfrestningar på vårt religiösa landskap. Har man som invandrare aldrig briefats om hur västerländskt kristen tradition utvecklats i Sverige längs vägen till dagens sekulära rättsstat, kan rådande distans till religioner upplevas som udda, kanske t o m som diskriminerande. I den kontexten göder SD:s förenklade argument en skadlig polarisering i svensk politik.

Tidningen Dagens ledarskribent beskriver Svenska kyrkans klockringning som ”essentiellt skilt från det melodiösa böneutropet” (sic!). Faktum är att den förra i långa tider och nu används, dels för att kalla till gudstjänst, dels som samhällets profana kommunikatör vid viktiga och avgörande händelser.

Böneutropen är, trots sin melodiösitet, ett uttalat påbud om vem som är den enda guden och att alla på territoriet inom minaretens syn- hörhåll har att tillbedja anvisad gud. Det är viktigt att förstå att böneutropet per se inte är ett rekvisit för tillbedjan och religiös utövning bortom minaretens fysiska räckvidd. Kommunernas decibelgränser är lika för alla högtalaraktiviter i resp kommun. Förbud mot böneutrop är en riksdagsfråga.

SD behöver, liksom de övriga partierna i Riksdagen, utveckla en ny och målmedveten religionspolitisk agenda som värnar en robust och inte villkorslös religionsfrihet.

Tvingande påbud är inte tillåtet i religionsfrihetens namn.

Här finns tvivelsutan bristande konsensus mellan de samfundsföreträdare som vill behålla statens (ovillkorade?) ekonomiska stöd och andra, mindre tongivande, religiösa ledare som håller rågång till politiken och ser sin religiösa gärningen som överordnad partipolitiken.

Sverige behöver en religionspolitik som

– utvecklar religionsfrihetens tydliga rättigheter och preciserade begränsningar inom ramarna för internationella konventioner

– värnar öppen religionsdebatt, inklusive uttryck för ifrågasättande som av någon med annan syn uppfattas som blasfemiskt

– upprätthåller skillnaden mellan religion i sig och religiöst motiverade politiska ställningstaganden, där de senare måste kunna ifrågasättas utan religionens specifika logik

– upprätthåller vår sekulära rättsordning.

Alltså: Ja till klockringning. Nej till böneutrop.

Ulf Lönnberg