Sund ansats mot blasfemilagar

Många troende – inte minst frireligiösa – beskriver hur de ute i majoritetssamhället bemöts som udda och avvikande, särskilt om de öppet visar och tillämpar sin religion. Det kan förvisso bero på den troendes sinnelag och självuppfattning men – det oaktat – skymfas och mobbas troende i många fall, vilket är helt oförsvarligt. Samhället är inte statiskt och med målmedveten opinionsbildning kan självklart frireligiös opinionsbildning bidra till en positiv och rättssäker utveckling.

Nu tycker varannan svensk att man ska förbjuda offentlig Koranbränning eller offentlig bränning av andra heliga skrifter, som Bibeln. 42 procent av männen och 49 procent av kvinnorna är för ett förbud.

Nu behövs också aktivt frireligiösa aktörer som positionerar sig till yttrandefrihetens och religionsfrihetens försvar och som samtidigt håller emot illa underbyggda lagförslag som leder mot ett oåterkalleligt sluttande plan.

Särskilt de yngre generationerna torde ha lättare att svara för sig själva än många äldre som fostrats i gamla tiders auktoritetshämmade församlingar som tycks ha krävt mer lydnad än att ge uppmuntran och vägledning i lära och tro.

Äntligen börjar även kristna medier i Sverige ta till orda. Det finns en risk att krav på någon form av blasfemilagar och/eller förbud mot Koran- och Bibelbränning obetänksamt får passera också i vissa frikyrkors medlemskadrar. Många där tycker sig ju ha upplevt negativ särbehandling och mobbing.

Vänder vi blicken mot den muslimska diasporan i Sverige ser vi där tvingande påbud som grund i deras religiösa infrastruktur. I stor utsträckning drivs religiösa krav av imamer utan boskillnad mellan politisk islam och mer kulturella muslimers acceptans sv den västerländska rättsordningen.

Vi står inför en svårtydd omdaning: Den nya Centerledaren Muharrem Demirok beskriver sig som kulturell muslim men tycks ändå i huvudsak ställa sig bakom religiösa traditioner som inte utesluter tvång (slöjtvång på skolbarn?)

Det handlar nu om hur vårt religiösa landskaps kommer att vidareutvecklas. Det handlar om att upprätthålla en robust religionsfrihet på yttrande- och åsiktsfrihetens fundament. Om ny lagar behövs med minsta gemensamma nämnare i en religionsfrihet med tydligare rättigheter och mer preciserade begränsningar, det återstår att se.

Koranbränning som hatbrott har ännu inte prövats. I politiska avvägningar (efter ev rättsfall) kommer opinionstrycket från extremt politisk islam att öka med en målbild som inte utgår från kristen västerländsk tradition med vår rättsordning och vår yttrande- och åsiktsfrihet.

I bokstavs ordning utan rangordning vill jag uppmärksamma läsarna på tre mediainlägg som problematiserar vägvalen i denna svåra och ödesmättade fråga.

Dagen: Blasfemilagar är en riktigt usel idé ”Koranbränningarna har satt fokus på skillnaderna på olika staters och kulturers syn på skyddet av trossystem och religiösa objekt i kontrast till yttrandefriheten. – – Problemet med blasfemilagarna är att de ofta används som ett medel att komma åt oliktänkande.”

Sändaren: Hädelselagar vore ett steg i fel riktning ”Det som för någon är en hädelse är för någon annan en upprättelse. – – Det betyder inte att man får göra eller säga precis vad man vill för det. Tvärtom begränsar svensk lag redan i dag det som innebär förtal och missaktning liksom uppvigling och hat. Så är det eftersom Förintelsen, Kosovo och Kigali har lärt oss att ord kan leda till fördrivning och dödsfabriker. Något liknande får vi varken riskera eller acceptera och därför har yttrandefriheten ett antal skyddsvallar.”

Världen Idag: Kristna ledare vill förbjuda koranbränning – men avråds ” – Religiösa ledare bör vara försiktiga att föreslå inskränkningar i yttrandefriheten, det sägs mycket i religioners namn som absolut kan upplevas som kränkande för vissa. Alla idéer måste få lov att utmanas på olika sätt [säger Sofie Löwenmark] En annan aspekt som hon lyfter är risken att det är de mest högljudda som samhället lyssnar till.”

Ulf Lönnberg