I tidskriften Signum på nätet den 12 ds viktar Fredrik Heiding balanspunkterna i sambandet Blasfemi på gott och ont.
Fredrik Heidings ärende är, som jag uppfattar det, att inspirera fler aktörer inom och utom såväl de religionsbaserade som de juridiska professionerna att nalkas frågan ur ett vardagligt praktiskt perspektiv.
Den diskussionen kan leda framåt till den intressanta och faktiska vattendelaren: är det dags att Ska vi att vidareutveckla religionsfriheten för dagens globala religiösa krockar och olika motstridiga kulturella rättstillämpningar: på sekulär demokratiskt grundlagsfäst stiftade lagar eller en rättsordning som vilar på Koranen som rättskälla och där endast det högsta prästerskapet kan och får ändra hur de religiösa lagarna ska tolkas.
Det är alltför sällan någon med religiös urkundskompetens tar sig an grundfrågan: Behövs en reformerad religionsfrihet med tydligare rättigheter och skarpare begränsningar? Det är något som FNs konventioner om mänskliga rättigheter och religionsfrihet ger utrymmer för, Det stöder inte Kairodeklarationen fullt ut som utgår från att kollektivets religiösa normer är överordnade individens rättsliga och religiösa vägval.
Ur Fredrik Heidings läsvärda artikel:
”Piedestalen till sist innebär att det finns något i varje kultur som är upphöjt över allt annat, som uppfattas som heligt. I vår del av världen yttrandefriheten och möjligen också den konstnärliga friheten satts på piedestal. Rätten att häda är också högt värderad, ja helig. Den har knuffat undan Gud själv och religiösa symboler från den upphöjda positionen.”
Religionsfrihetens utformning och praktiska tillämpning enligt FNs konventioner måste försvaras. Att analysera blasfemi på gott och ont är en konstruktiv början.
Svensk religionspolitisk debatt 