Nyligen kom SOM-undersökningen “Svenska religionstrender” och SST-rapporten “Ett mångreligiöst Sverige i förändring”. Joel Halldorfs religiöst färgade konklusion är trösterik för kristna utövare men för politiskt målinriktade medborgare är den alltför harmlös. (Dagen-ledare 3ds). Han skriver: ”Islam är knappast, som en del tycks frukta, på väg ta över Sverige.”
Den slutsatsen vilar på tre data från SOM och SST .
På SOM:s fråga ”Allmänt sett, vilken inställning har du till följande världsreligioner/trosuppfattningar?” landar Kristendom på jämförelsetalet 59,6 och Ateism, Buddhism, Judendom och Hinduism mellan 50,3 och 43,6 i nu nämnd ordning. Siffran för Islam är låg; 32,2.
Enligt SST anordnas det över 10 000 religiösa samlingar under ett vanligt veckoslut. Det innebär att 32 procent av befolkningen (2,6 miljoner människor) uppger att de besökt någon religiös samling under det senaste året.
SST och Joel Halldorf låter oss veta att ”kulturella muslimer är mindre religiöst aktiva” än ursprungssvenskar och/eller (oklart vilket?) ”Svenska kyrkans medlemmar”. Den slutsatsen vilar på ojämförbara storheter och kan inte tas som intäkt för att tona ner islams inflytande i Sverige.
Men ökad närvaro i Sverige av människor från totalitära och teokratiska regimer, varav vissa – om än en mindre andel – utmanar vår religionsfrihet, borde väcka de kristna utövarnas oro och de politiskt målmedvetna medborgarnas särskilda uppmärksamhet.
Dags nu att i offentliga samtal bemöta religiösa krav på särlagstiftning, normförskjutningar genom påtvingade klädkoder och könsseparerade badtider i kommunala idrottsanläggningar. Senast i förra veckan kallade Norrköpings kommun till könsseparerade informationsmöten (för att nå fler!) om utvecklingen i bostadsområdet Brandkärr.
Ingen har rätt att religionsfrihetens namn kräva ändringar ändringar i vår lagar eller i vår rättsordning. Det är en politisk fråga.
Ingen har rätt att religionsfrihetens namn påtvinga omgivningen sina sedvänjor eller tillämpa parallell rättsskipning (sharialagar).
Sverige behöver en ny religionspolitisk debatt. Medborgare och politiska partiföreträdare ska sätta ner foten. Ju förr dess bättre. Väljarna ska kunna veta vilka partier som vill att Sverige nu och framgent ska vila på västerländsk judisk-kristen tradition som tjänat och alltjämt tjänar oss väl.
Självklart ska vi hålla isär religion och politik. Och självklart har Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, också insikter i olika religioners plats och verkan också bortom de religiösa sammanslutningarnas gärningar. Men den gamla väckelserörelsens stundom introverta och samhällsbortvända fokus måste under 2000-talet breddas och tillvarata också arvet från frikyrkornas distansering från dåvarande statskyrkan och deras då frimodiga medverkan i samhälsdebatten för demokrati och allmän rösträtt.
En utmaning idag är att islam inte tolkar vår religionsfrihet så som den ska tillämpas av alla som bor och verkar i Sverige. Vi ska bemöta de religiösa yttringar som krävs för att kunna garantera alla och envar en religionsfrihet – med rättigheter och begränsningar – utan vilken ingen demokrati fungerar.
Ulf Lönnberg
Svensk religionspolitisk debatt 