Patrik Lindenfors och Ulf Gustafsson från Humanisterna föreslår (DN Debatt 23ds) att skolans religionskunskap byter namn till livsåskådningskunskap och att innehållet ”förändras i grunden för att bli relevant för dagens unga”. Men med ett namnbyte till ”Livsåskådningskunskap och religionsfrihet” skulle statens sekulära roll behandlas mer träffsäkert.
Sedan 20 år har inflyttning av människor från totalitära och teokratiska regimer ökat starkt. Sveriges religiösa landskap är idag spretigare än någonsin. Oavsett om människor bott i Sverige sedan flera generationer eller är nyinflyttade, har de vitt skilda religiösa tillhörigheter eller inga alls.
Skolämnet ”Livsåskådningskunskap och religionsfrihet” skulle gagna alla medborgare oavsett deras ursprung.
I Sverige prövas idag rågången mellan religion och politik i skarpt läge. Det blir särskilt påtagligt när vissa religiösa ledare bokstavstroget tolkar och tillämpar sina urkunder. I början på 1900-talet fanns många stats- och frikyrkliga exempel på det. Nu på 2000-talet ser vi alltför många islamistiska ledare som agerar för politisk islam med Koranen som rättesnöre.
Politiker har i rådande politiska kontext ett samhälle som är större än staten stort utrymme att stå för sina personliga ideologiska, filosofiska och religiösa ingångsvärden. Samtidigt är de skyldiga att med öppna agendor positionera sig i de religiösa och filosofiska gränsmarkerna. De är inte statiska över tid.
Trots att sekularism – laïcité – präglat Frankrike i mer än hundra har islamism med politisk islam vunnit terräng de senaste decennierna. Även i Frankrike tvingas politiker nu välja – eller inte välja – att slå vakt om landets traditionella värderingar på västerländsk kristen tradition med sekulär rättsordning. Det tar sig konkreta uttryck i exempelvis förbud mot religiösa symboler och slöja på offentlig plats och i skolan.
Dags nu att politiker också i Sverige tar ställning för – eller emot – att vårt samhälle framgent ska vila på den judisk kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl.
I nästa punkt slår Humanisterna fast att etik alltid ”måste utgå från filosofi, inte religion”. Att avvisa ”religiös etik” utan att definiera ”humanistisk etik” (om det finns någon specifik sådan) är ett stickspår utan mål.
Humanisterna anser att skolans historieundervisning förmedlar vårt ursprung och utveckling i ett alltför ”selektivt kristet perspektiv”. Ett bredare anslag kan helt visst ge en mer relevant bakgrund till dagens nya politiska och religiösa utmaningar. Men lika viktigt är att vetenskapligt beskriva våra rötter i den judisk kristna traditionen. På den punkten är Humanisterna strategiskt vaga.
Och – till sist -,gärna mer av Humanisternas ”allmänmänskliga filosofiska utgångspunkter”. Och visst; det är först ”när man inser att man själv har en livsåskådning och vad det innebär som andras livsåskådningar blir begripliga.”
Men utan allmänbildning om religionernas historia, utbredning, etik och särarter är vi illa rustade för att stävja teokratiska visionärer som agerar för sin ”religiösa etik” i religionsfrihetens namn.
Ulf Lönnberg, Stockholm
Svensk religionspolitisk debatt 