Författare: Ulf Lönnberg

-Det postsekulära samhället är redan här, skriver Joel Halldorf I sin bok ”Gud: återkomsten” (Libris 2018, 206 sidor).

Det betyder att det sekulära inte längre är norm. Många kyrkor och samfund som är minoriteter, är här för att stanna. Det kommer att ställa nya krav på politiker och vanliga medborgare.

Halldorf tänjer på rågången mellan politik och religion. Han hävdar att politiker och partipolitiken i det postsekulära samhället varken kan eller ska avskärma sig från religionen. Politiken ska enligt Halldorf vara mer öppen för religiösas plats och medverkan, även utanför civilsamhällets domäner.

Vi är många som vill att Sverige framgent ska byggas vidare på den västerländska judisk-kristna västerländsk traditionen. Vi ska vara toleranta och aldrig kränka, särbehandla eller diskriminera olika trosinriktningar. Men vår färdriktning ska vara tydlig.

Halldorf går hårt åt ”den tomma liberalism” men nämner ingen ideologi som skulle vara mer lämpad för den postsekulära verkligheten.

Halldorf duckar för att ett muslimskt – konfessionellt eller icke-konfessionellt – parti med största sannolikhet ställer upp i valet 2022.

Ordning och reda mellan statsskick och religion

Halldorf ärende är att uppmärksamma oss på religionernas återkomst. Men religionerna behandlar inte politiken likvärdigt. Där är den rättsstatliga rågången mot religionerna också en viktig parameter för den som välkomnar, mäter och bedömer religionernas återkomst.

Låt oss också fortsättningsvis utgå ifrån vår grundlag som stipulerar att Sveriges statschef (kungen) alltid måste vara av den evangeliska läran så som den kommer till uttryck i den Augsburgska bekännelsen från 1530. (Det gäller inte kungafamiljen i övrigt.)

Sverige har 11 helgdagar på kristen grund och två sekulära helgdagar: första maj sedan 1939 och Sveriges nationaldag sedan 2005.

Och skolans läroplan säger att skolan ska arbeta ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Det ska ske ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

Halldorf en tålmodig iakttagare

Halldorf vill öka vår kunskap, förståelse och acceptans för religionernas normerande plats i samhället.

En imam, pastor, rabbin, guru och andra religiösa ledare – och självutnämnda förkunnare – har som uppgift att vägleda, företräda och ibland också att erövra nya anhängare till sin religion.

Joel Halldorf är en tålmodig iakttagare av fundamentalistiska och extremreligiösa rörelser i det att han väger deras ringa numerär mot de många religiösa organisationer, vars insatser ska sin plats inom vår religionsfrihet och i civilsamhället.

Att vara öppen för postsekulära influenser får inte överskugga behovet av att försvara och upprätthålla vår sekulära och religionsfrihet.

Utifrån en robust religionsfrihet ska medborgare och politiker ha den sekulära demokratiska rättsstatens bästa för ögonen.

Även religiöst orienterade individer måste förhålla sig till den stat de bor i

Fler religiösa uttryck i det offentliga rummet, som Halldorf är öppen för, kan leda till att religiöst orienterade invandrare som tillhört majoriteten i sina hemländer, har svårt att anpassa sig som tillhörande en religiös minoritet i Sverige. Här riskerar Halldorfs vaga positionering att förleda nytillkomna minoriteter att förvänta sig – eller kräva – av den svenska majoritetsbefolkningen att anpassa sig till de religiösa traditioner som de som minoritet representerar i Sverige.

Vår religionspolitik ska vara en garant för både religiösa minoriteters och religiösa majoritetens mot diskriminering och förföljelse.

Halldorf anser att politikerna behöver förstå de religiöst orienterade medborgarna bättre – inte tvärt om. Det behövs dock mycket större förståelse och kunskap hos de religiösa utövarna om rättssamhällets tillämpning av religionsfriheten så som FN fastställer dess innehåll.

Politiker avviker inte från församlings- och samfundsmedlemmars lekmannaförhållande till livsåskådning, religion och filosofi. Halldorf blundar för att religiöst orienterade människor också har att förhålla sig till religionens vidgade – men gra – plats i det postsekulära samhället.

För att inkludera alla oavsett tro eller ingen tro – som Halldorf vill? – i en postsekulär samhällsordning, krävs de religiösa utövarnas förståelse för politikernas ideologiska utmaningar och metoder för att upprätthålla vår trygga, demokratiska välfärdsstat.

Han har rätt i att större plats för sunt religiöst orienterade människor stärker gemenskaperna och stabiliteten i en sekulär, demokratisk rättsstat. Men det finns alltid en bortre gräns för de religiösa utövarnas inflytande i samhället och på staten. På den punkten har samfundsledare och politiker att ta ansvar för sina organisationers lekmannaengagemang.

Halldorf snuddar ovilligt vid den politiska verkligheten

Bokens svagaste kapitel är ”Den tomma liberalismen” och ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)”. I det förra tar Halldorf ställning mot en ideologi utan att pröva något alternativ vars verkningar han vill varna eller intressera oss för. Hur han över tid vill vårda ett sunt balanserat postsekulärt samhälle, som jag välkomnar, får vi inte veta.

När postsekulär mentalitet satt sig i ”demokratins ekosystem”, kan den bli en åtråvärd hävstång för fundamentalister och konfessionellt politiska krafter.

I kapitlet ”Religiösa ljud (och religionsfrihet)” är Halldorfs självklara ambition att inte favorisera någon religion framför en annan.

Men även i detta kapitel underlåter han att problematisera kommande utmaningar om och när ett ohämmat postsekulärt samhälle (så som han definierar det) etableras fullt ut. Detta oavsett vilken ideologi som framtidens politiska styre kommer att tillämpa.

Ulf Lönnberg

Benjamin Dousa, (MUF) och Carl Nordblom (M) skriver på Dagen 14/2 -20:

”Vi ser gärna att regeringen lägger fram förslag som innebär att Skolinspektionens muskler stärks – förslag som möjliggör för Skolinspektionen att göra fler oanmälda tillsynsbesök och sänker tröskeln för att stänga skolor som inte fungerar.

På samma sätt som att de skolor som prioriterar extra idrott också måste leverera bra undervisning i matematik, eller skolor med extra franska också ska se till att barnen går ut med goda kunskaper i engelska och svenska ska Skolinspektionen noga granska att de konfessionella skolorna levererar högkvalitativ undervisning i allt från religion till biologi.” Länk

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Religionerna har alltid varit vägledande inspirationskälla för styrande och styrda men de har också kringskurits, påtvingats eller förbjudits i olika politiska system. De tre (abrahamitiska) världsreligionerna har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makten som kontrollerar det territorium inom vilken respektive religion dominerat och och nu dominerar.

I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islamsk tradition nästintill ensidigt banat väg för teokratier med Koranen som grund för den statliga rättsordningen.

Genom historien kom islam att hålla fast vid en strikt urkundstrogen tillämpning av påbud, normer och traditioner.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver nu en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) försöker flytta fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill garantera att kristen mission ska fortgå samtidigt som humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Samtidigt har religionerna satt avtryck i politiken och så även tvärt om. Politiska ledare har i alla tider haft att förhålla sig till religionen – antingen som dess beskyddare eller dess utnyttjare för egna syften.

Trots att Jonas Segersam och Dagens ledarredaktion inte är helt ense får vi inte veta något om deras förhållningssätt till religionsfriheten och dess önskvärda lagliga verkan. Inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste vi inför dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskutera tålmodigt och konstruktivt. Här har många opinionsbildare att ta sitt ansvar för att bryta igenom bruset av populistiska förenklingar.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) initiativ och debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är ett obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som har reserverat sig mot FN:s religionsfrihet, är teokratiska regimer utan religionsfrihet med som sharialagar och att deras rättsordning vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land ska tillåta att olika religiösa och politiska rörelser tummar på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar när de agerar på vårt territorium.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är en politisk uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens i vårt land. De två ovan refererade debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att positionera sig. Vilka religiösa yttringar och påtryckningar välkomnar, accepterar eller motverkar de i sina ekumeniska och transreligiösa kontakter på nationell och global nivå?

Religionspolitiskt är det ytterst lagstiftaren (riksdagen) som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter med de begränsningar som, enligt konventionerna kan göras i medlemsländerna genom nationell lagstiftning.

Respekten för religionsfriheten i Sverige kommer att öka bland alla i Sverige boende och verksamma om vi för en tydligt, sekulär och rättssäker religionspolitik.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badtider i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer, månggifte för att nämna några näraliggande exempel.

Jag förslår att politiska initiativ tas för att bryta bandet fullt ut mellan Svenska kyrkan och staten, slopa samfundens vigselrätt, avveckla Myndigheten för stöd till trossamfund för att nämna några näraliggande punkter.

Sverige behöver en ny och målinriktad religionspolitisk agenda för att upprätthålla Sverige som sekulär, demokratisk rättsstat som byggs vidare på den västerländska judisk-kristna traditionen som tjänat oss väl.

Profeterna Moses, Jesus och Muhammed räknas till patriarken Abrahams ättlingar. De antas ha dött år 1407 f Kr, A.D. 33 respektive A.D. 632. Dessa utgör de Abrahamitiska religionernas (judendomen, kristendomen, islam) gemensamma grund. Olika religioner och religiösa yttringar har i alla tider verkat under, i symbios med eller i uttalat motstånd mot den politiska makt som kontrollerar det territorium inom vilken religionen tillämpas där och då.

Religionerna har genom tiderna inspirerat och kringskurits, påtvingats eller förbjudits av olika politiska system och makthavare. I den västerländskt judisk-kristna traditionen, som tjänat oss väl, har i huvudsak sekulära demokratier etablerats och utvecklats medan islam nästintill ensidigt har resulterat i teokratier med Koranen som grund för deras rättsordning.

Med 2000-talet har mer och fler religiösa uttryck tagit plats i Sverige. Vi behöver en fördjupad religionspolitisk sakdebatt om religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Bra att kommunalrådet Jonas Segersam (kd) flyttat fram sin och sitt partis religionspolitiska position.

Den 7 febr skrev han på Dagen-Debatt under rubriken Skilj på religioner, Dagen! -Ledarsidan kan inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten ska skydda alla religionsutövare.

Hela ledarredaktionen replikerar samma dag under rubriken Så ser vi på islams plats i det svenska samhället: – Vad denna värld behöver är inte mindre religionsfrihet. Världen behöver något som staten aldrig kan ge, men kyrkan alltid måste förkunna: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Här löper två parallella, delvis överlappande, spår. I detta fall ser ju båda parter religionsfriheten genom – i någon mån, tycks det – religiöst färgade glasögon. Båda vill dels garantera att kristen mission ska fortgå och dels, att humanistisk acceptans ska upprätthållas mellan troende med olika religiösa tillhörigheter eller ingen alls.

Men om hur de uppfattar religionsfrihetens lagliga verkan får vi inte veta och inte heller något om deras (respektive?) syn på hur religionsfriheten får eller ska tillämpas i praktiken. Huruvida religionsfriheten behöver kompletteras eller reformeras, går de helt förbi.

Jag överlåter åt andra att på kristen/religiös grund formulera och mobilisera svensk opinion för att freda religionsfriheten och samtidigt kväsa våldsbejakande islamism.

Men som medborgare i Sverige har vi alla, oavsett våra religiösa eller filosofiska referenser, att ta ansvarsfullt och gemensamt mobilisera opinionen för att i vårt land politiskt precisera religionsfrihetens tydliga rättigheter och begränsningar. Ty utan dessa underminerar vi på sikt vår demokrati.

Mycket av adekvat lagstiftning finns redan och den måste användas mer resolut. Men en rad företeelser som lagstiftaren inte förutsett måste i dagens och morgondagens multireligiösa landskap diskuteras tålmodigt och konstruktivt.

Enligt Dagens hemsida är tidningen ”en kristen dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. – – Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.” Ledarsidans fokus på skärningspunkten mellan tro och samhälle förpliktar inte självklart till något uttalat vägval om eller hur religionsfriheten ska upprätthållas och utvecklas framgent.

Det politiska ansvaret för att säkra morgondagens sekulära och rättssäkra religionsfrihet väger tyngst på politikerna. Utifrån den utgångspunkten är vi många som välkomnar Jonas Segersams (kd) debattartikel.

Det råder en grundläggande skillnad i synen på religionsfrihetens rättsliga tillämpning i teokratiska stater som Iran och Saudiarabien å ena sidan och de västerländska demokratierna å den andra. Skillnaderna tydliggörs av att de islamska teokratierna skrivit under men reserverat sig mot FN:s skrivningar i de delar de strider mot deras rättsordning som grundas på Koranen. Vidare har flera asiatiska stater uttalat sin gemensamma syn på religionens lagliga roll roll i dessa länder vilket de utvecklat i Kairodeklarationen från 1999.

Det är obestridligt faktum att FN:s mänskliga rättigheter anammas och tillämpas generellt av de västerländska demokratierna varav de flesta vilar på den judisk-kristna traditionen medan de länder som ställer sig bakom och tillämpar Kairodeklarationen och som reserverat sig mot FN:s religionsfrihetens är teokratiska regimer utan religionsfrihet och med sharialagar i deras rättsordning som vilar på Koranen.

Internationellt politiskt och kulturellt samarbete såsom handel, forskning och fredsarbete kräver att vi kan och vill umgås respektfullt över nationsgränserna oavsett vilken typ av religionsfrihet som råder i respektive land.

Men det innebär inte att vi i vårt land, på vårt territorium, ska tumma på vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar.

Segersams och Dagens ledarsidas ståndpunkter illustrerar pedagogiskt att det är politikens uppgift att skapa de religionspolitiska ramverk som ska gälla för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. De två debattartiklarna bör samtidig inspirera de religiösa samfunden att precisera vilka religiösa yttringar och påtryckningar de välkomnar, accepterar eller helst skulle vilja slippa i sitt ekumeniska och transreligiösa umgänget på nationell och global nivå.

Regionalpolitisk är det ytterst lagstiftaren som stadfäster svensk religionsfrihet inom ramen för FN:s mänskliga rättigheter. Där finns utrymme att förbjuda böneutrop, slöja på barn upp t o m 12 år, skilda badhuset i skolan och i offentliga bad, utländsk finansiering av moskéer för att nämna några näraliggande exempel.

Respekten och förståelse för religionspolitiken och religionsfriheten skulle ökan bland alla i Sverige boende och verksamma om vi bröt alla band mellan Svenska kyrkan och staten.

såg över vårt gamlaReligions

Omar Makran, Sabina Landstedt, Sara Mohammad – GAPF: ”Detta sätt att se på flickor och kvinnor och deras ansvar för mäns sexuella begär strider mot allt vårt samhälle bygger på och det är en direkt könsdiskriminering av flickan.

Den som sätter hiijab på sin dotter talar om för henne att hon ska underordna sig mannen. Den är könsdiskriminerande.”

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hijabforbud-handlar-om-att-skydda-barn-31305

MERIT WAGER är förläggare och fri skribent: ”Religiösa samfund ska därmed, i konsekvensens namn, klara sig själva. Skattebetalare ska inte bekosta allehanda religiösa föreningars, församlingars, studieförbunds och sammanslutningars verksamhet. Finns det efterfrågan på religiösa verksamheter så bör medlemmarna bekosta dem själva.”

https://www.svd.se/vad-religionsfriheten-egentligen-innebar

• Det här beror på att vi har stora problem med segregationen i Halmstad och ska vi någonsin få bukt med den situationen så måste vi ta det i beaktning i varje beslut vi tar, inte minst med var vi placerar religiösa samlingslokaler, säger oppositionsrådet Stefan Pålsson (S), andre vice ordförande i samhällsbyggnadsutskottet.
• Länk till SVT:notis

Mikael Eskilandersson (SD) och Sara Gille (SD: ”Rädslan för att tydligt markera är talande för den självutnämnda feministiska regeringen. – – När riksdagen året därpå röstade igenom nya, hårdare, krav på förbud mot polygama äktenskap och barnäktenskap motsatte sig både Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förslaget om förbud och inskränkningar.”

https://www.expressen.se/debatt/regeringen-bevarar-i-praktiken-manggifte/

Precis som en tidning har en ansvarig utgivare som kan bli straffad för det som skrivs bör alla trossamfund i Sverige ha en ansvarig förkunnare. Det menar Ulf Lönnberg som kommit ut med en skrift med 33 religionspolitiska reformer.
– Jag vill dra i gång debatten, säger han till Dagen.

Av Jacob Zetterman
REPORTERNyheter 30 januari 2020    

Med en 100-sidig skrift vill näringslivslobbyisten Ulf Lönnberg få upp religionens roll i politiken och föreslår en rad stora förändringar. Det genomgripande temat är att helt klippa banden mellan stat och trossamfund, samt att politiken bör vila på en västerländsk judisk-kristen grund som motar bort inflytande från politisk islam.

Drastiska förändringar

33 religionspolitiska reformer presenteras i Ulf Lönnbergs bok. Om de antogs rakt av skulle det innebära drastiska förändringar för trossamfund i Sverige.Varför har du skrivit boken?

– För att vi behöver en religionspolitisk debatt i Sverige, på samma sätt som vi har en kulturpolitisk debatt, svarar Ulf Lönnberg.

Han säger att religion tyvärr hamnat i skymundan och politiker nöjer sig oftast med att säga att de värnar religionsfriheten, utan att närmare precisera vad de menar.

– Men nu möts religioner på ett helt annat sätt än tidigare och det är starkare och extremare yttringar från olika håll, därför måste de här frågorna tas upp till diskussion.Ett av dina förslag är att varje trossamfund ska ha en ansvarig förkunnare, varför?

– För att det måste finnas ett bredare ansvar för vad som sägs i en religiös talarstol, säger Ulf Lönnberg.

Förslaget liknar det som finns i tidningsbranschen där en ansvarig utgivare är juridiskt ansvarig för det som publiceras. Vid lagbrott är det inte reportern utan den ansvariga utgivaren som hålls ansvarig. Här skulle det vara en samfundsledare som måste ta ansvar för vad enskilda predikanter gör sig skyliga till och på så sätt hålla ordning i ledet. Tanken bakom förslaget med en ansvarig förkunnare är att det ska minska extremism.

Inget är heligt

När Ulf Lönnberg i övrigt blickar ut över dagens regelverk verkar inget vara heligt. Bland de 33 förslagen som finns i hans bok finns förbud mot böneutrop och slöjor. För att kapa banden mellan kyrka och stat måste Lagen om Svenska kyrkan tas bort, bidragen till trossamfunden dras in, civil vigselrätt införas och Skatteverket ska inte längre hjälpa samfunden att dra in kyrkoavgift.

Den röda tråden är en sekulär stat där trossamfunden har full autonomi, allt vilande på en lagstiftning byggd på den västerländska judisk-kristna traditionen.Varför en särställning för denna tradition?

– För att den har tjänat oss väl, samt att det finns en grundläggande skillnad i muslimska länder där Koranen är grunden för rättsordningen, säger Ulf Lönnberg som inte sticker under stol med att flera av hans förslag handlar om att mota bort politisk islam.

Sekulärt som Frankrike

– Frankrike är ett bra exempel på där man har religionsfrihet med väldigt starka sekulära förtecken. Staten ska försvara religionsfrihetens rättigheter och begränsningar, men innehållet i de religiösa samfunden ska inte staten syssla med.Utan religionsfrihet ingen demokrati skriver du i din bok. Vad menar du med det?

– Att det inte finns någon öppen diskussion i länder som saknar religionsfrihet, som i Kina eller de islamiska teokratierna Saudiarabien och Iran. I islam är det exempelvis förbjudet att ifrågasätta rättsordningen som finns i Koranen och därmed blir det låst för en demokratisk debatt. Jag vill stå upp och försvara det västerländska synsättet.

Ulf Lönnbergs bok

Ulf Lönnberg beskriver sig själv som näringslivslobbyist och har även varit KD-politiker på lokal nivå i Stockholm.

Nu har han på eget bevåg gett ut en bok där han vill lyfta fram religionens roll i det svenska samhället.

Boken heter ”Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar ingen demokrati”.

33 religionspolitiska reformer och 26 inspirationstexter för religionspolitiska samtal utlovas.

Bengt Sareld m fl: ”Vi stödjer självklart Abdullahis och Doubakils rätt att yttra sig, precis som replikförfattarnas. Men det är inte en medborgerlig rättighet att på detta sätt ta offentliga resurser i anspråk för att mobilisera för en politisk ideologi. I synnerhet inte om den förespråkar särlagstiftning, vilket är fallet med islamism (politisk islam). 

Utgångspunkten för vårt stöd till Hermansson är grundlagens skrivningar om medborgarnas likhet inför lagen.”

https://www.expressen.se/debatt/rasistkortet-funkar-inte-langre-vanj-er-vid-kritik/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=email