Fredrik Wenell, ledarskribent i Dagen, skriver:
”Självklart finns det ett vi och dom”
ty
”det är bara majoritetskulturen, de som har makten, som kan kosta på sig att tro att alla egentligen Det och är lika och därför tro sig om att inte vilja dela upp i vi och dem” (Ur Dagens ledare 27/9.)
Men redan nu utgör kristna individer en relativt minskande majoritet i förhållande till den relativt i antal ökande minoriteten muslimer i Sverige.
Vår sekulära demokratiska rättsstat prövas därmed. Sedan millennieskiftet och framåt upplever befolkningensandelen av kristna och muslimska att det skaver allt mer ”i helg och söcken” (=alla dar i veckan). Oavsett religionstillhörighet kräver de som identifierar sig med sin religion ett statligt garanterat utrymme med respekt och skydd för sina respektive livsorientering. Men det kräver i sin tur även att dessa accepterar att religionsfriheten inte är gränslös.
Det är alltså inte tillräckligt att den stora majoriteten som inte identifierar sig med sin religion (ateister och ”kulturreligiösa”) förordar och tillämpar rågång mellan politik och religion som garant för demokrati och fri åsiktsfrihet.
För att upprätthålla Sverige som sekulär demokratisk rättsstat på centraleuropeisk rättstradition behöver vi målmedvetna politiker och inte minst religiöst orienterade människor som kan och vill tydliggöra religionsfrihetens rättigheter och acceptera preciserade begränsningar inom ramarna för FN:s resolutioner; vi behöver ett nytt medborgerligt fokus på hur religionsfriheten ska tillämpas rättssäkert i Sverige oavsett individens kulturella arv.
Fredrik Wenells nutidsspaning tar oss vidare:
”När Svenska kyrkan gick in i särboskap med staten var det därför självklart för den socialdemokratiska ministern, Marita Ulvskog, att folkkyrkan inte bara skulle vara till för ”enbart bekännare”. Gränsen för folkkyrkan får inte gå mellan icketro och tro – hur skulle den då kunna hålla ihop nationen? För de allra flesta kristna kyrkor är det en mycket märklig teologisk konstruktion. Det är mot den bakgrunden som den ständigt upprepade idén om den öppna och inkluderande folkkyrkan kan förstås.” (Ur Dagens ledare 27/9.)
Istället för att vända samhället ryggen i rädsla för att uppfattas som politisk – eller t o m partipolitisk – behöver även de med religiös livsorientering formulera vilka religiösa uttryck som politikerna ska ”få” reglera för allas allmänna trygghet och rättssäkerhet.
Här finns ett oundvikligt ”vi och dom”. I den västerländskt kristna tradition accepterar vi att politik står konstitutionellt över religionen.
Svenska kyrkan, å sin sida, låter sig idag partipolitiskt nyttjas av främst den politiska vänstern. Svenska kyrkan är det enda lagreglerade samfundet genom Lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. Den konstruktionen lämnar en asymmetriskt ”förmån” för islam som per definition inte skiljer på religion och politik. Islam är en politiskt och religiöst odelbar religiös filosofi vars samhällstillämoning är en stat med Koranen som rättskälla och där politik och religion verkar i symbios med varandra.
Frikyrkorna i Sverige kan – utan att agera partipolitiskt – ta ställning för och försvara sin plats i den sekulära demokratiska rättsstaten och över tid med en hållbar religionsfrihet.
Dags för de frikyrkliga att förhålla sig till religiösa påbud som i grunden hindrar eller tillåter individens rätt att byta eller lämna sin religion och samtidigt låta människor ingå i samhällsgemenskapen även utan särskild angiven religiös/filosofisk lojalitet.
Ulf Lönnberg
