Med allmänna motionstiden kommer ett välkommet offentligt samtal om förbud mot icke-medicinsk omskärelse

Jag välkomnar att förbud mot icke-medicinsk omskärelse blir en fråga för riksdagen. Se syftet med projektet Svenskreligionspolitiskdebatt.com

Religioner och dess utövare ska garanteras religionsfrihet med rättigheter och även begränsningar i svensk lag som ryms inom FN:s mänskliga rättigheter och Europadeklarationen.

Inom de ramarna kan och ska den judisk-kristna traditionen utgöra grunden oavsett i vilken religions namn vår demokrati och rättsordning utmanas av normförskjutningar, traditioner, påbud och krav på särlagstiftning.

I Sverige saknar de politiska partierna ännu religionspolitiska program. De religionspolitiska positioneringar som finns – ofta knapphändiga – redovisas huvudsakligen i partiernas allmänna principprogram och utgör som sådana inte ett specifikt politiskt sakområde.

Men under allmänna motionstiden har Richard Jomshof (SD) lämnat in motionen ”Förbud mot icke-medicinsk omskärelse” Länk https://data.riksdagen.se/fil/2DB160B1-30B7-4F89-B51F-A884DD5FF016

Richard Jomshof (SD

Sedan 1982 gäller lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor (1982:316). Omskärelse av pojkar regleras i Omskärelselagen (2001:499). Omskärelse av pojkar under 18 år är tillåtet enligt lag om det utförs av legitimerad läkare med smärtlindring och betryggande hygien.

I min debattbok ”Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar ingen demokrati” (2019) tog jag inte ställning i frågan om förbud mot icke-medicinsk omskärelse. Med hänsyn till frågans allmänt politiska känslighet.(Det illustrerades spektakulärt i Centerns stämmobeslut 2019 för förbud mot omskärelse av minderåriga om det inte sker av medicinska skäl och av partiordförande Annie Lööfs avståndstagande från beslutet med hänvisning till religionsfriheten.)

I debattskriften refererade jag till två källor:

Professor Hans Rosling:

”Läkare och forskare ska vara mycket försiktiga när de ger sig in på sedvänjor och säger: Det är fel. Då ska man verkligen ha en forskning som visar att det är fel, som t ex när det gäller kvinnlig könsstympning. Det är en vidrig sedvänja som verkligen har fruktansvärda nackdelar och ingen påvisad fördel.

Alla som känner till det är kraftigt emot. Men, det vi nu diskuterar [manlig omskärelse] – det är en annan sak. Därför att vi nu har väl kontrollerade studier som visar en positiv medicinsk effekt och nackdelarna och riskerna är ganska måttliga och minimala.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?ptogramid=3993&artikel=3031004

Svenska Läkaresällskapets uttalande genom Delegationen för medicinsk etik (2011):

Delegationen för medicinsk etik anser att beslut om icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar är svårförenligt med respekt för barnets rätt till integritet och självbestämmande samt med hänsyn till barnets bästa enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det finns därför skäl att avvakta med ett sådant ingrepp till dess att barnet självt kan samtycka till åtgärden.”

http://www.sls.se/PageFiles/227/000012124.pdf

Ovanstående överväganden ska nu göras med nya ingångsvärden

I Sverige är vi inte vana att göra religionspolitiska vägval. Det senaste gjordes år 2000 med den ofullständiga skilsmässan mellan Svenska Kyrkan och staten. För att framgent kunna försvara vår religionsfrihet i överensstämmelse med medborgarnas rättsmedvetande krävs inskränkningar som är riktade mot såväl kristendomen som andra religioner i syfte att lägga grunden för en minsta gemensamma nämnare för rättigheter och begränsningar i religionsfriheten som olika religiösa företrädare och utövare har att acceptera.

Exempel på inskränkningar mot (främst) kristendomens företrädare och utövare är fullständig skilsmässa mellan Svenska Kyrkan och staten, indragen vigselrätt för alla religiösa samfund, krav på de politiska partierna att inte ställa upp kyrkovalen, stopp för statlig inkassering av medlemsavgifter via skattsedeln.

Mot den bakgrunden har jag landat i slutsatsen att ett en strikt religionsfrihet med adekvata begränsningar ska innebära förbud också mot icke-medicinsk omskärelse.

Huruvida sådan omskärelse är ett villkorslöst rekvisit – eller ej – för vissa religioners utövning utifrån tradition och sedvänja är inte självklart. På den punkten står vi inför ett religionspolitiskt vägval. En demokratisk stat som utsätts för allt starkare religiöst och politiskt omvandlingstryck – inte minst från politisk islam – ska försvara sin demokrati och rättsordning.

Jag ser en vattendelare mellan judendom och kristendom å ena sidan och islam å den andra trots deras gemensamma ursprung i det vi kallar de abrahamitiska religionerna. I en religiös och politisk kontext driver islam och politisk islam en teokratisk agenda för en annan rättsordning än vad som gäller i demokratiska statsskick som vilar på judisk och kristen tradition.

Jag saxar ur Richard Jomshof motion:

”Även om det inte finns någon lagstadgad rätt för religiös omskärelse av pojkar i dag, finns det en rekommendation från Sveriges kommuner och landsting (SKL) från år 2009, som innebär att alla landsting ska erbjuda detta till dem som så önskar.- – – Ett stort antal landsting har dock valt att inte följa denna rekommendation, vilket bland annat försvaras med bristfällig ekonomi och att man inte ser det som sjukvård. – – – Frågan jag ställer mig är inte minst hur man kan tala om religionsfrihet, samtidigt som man tvingar på barnet en religiös identitet, kränker barnets integritet och utsätter barnet för ett irreversibelt ingrepp som innebär men för livet. Vill man verkligen barnens bästa, finns det bara en väg att gå i denna fråga; nämligen att i lag förbjuda icke-medicinsk omskärelse av barn, det vill säga den som ännu inte fyllt 18 år.”

Här möter vi en av de religionspolitiska frågor som kommer att ta plats i valrörelsen 2022. Det är bra.

/Ulf Lönnberg

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram till fyllda 75 år. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com