Ledaren Konventikelplakatets enhetssamhälle sätter fortfarande sina spår 24/1 -26) i Världen idag reagear mot dagens folkligt modesta ifrågasättande av hur religiösa extremistiska aktörer kräver större plats och utrymme för olika religioner i våra offentliga rum. Ledarskribenten pekar specifikt ut kommunpolitiker som vill värna sitt lokala kulturarv genom harmlösa värdegrundsdokument. Det handlar inte om att diskriminera andra kulturer och religiösa traditioner – för majoriteten lokala politiker handlar att vårda svenska västerländskt kristna traditioner i ett turbulent religiöst landskap. Ledarskribenten tycker sig t o m kunna registrera en pågående reaktionär politiskt och religiös motreaktion mot de mångkulturella tendenserna som skulle räcka till att väcka tankar och längtan till den gamla religions-nationalistiska Enhetsstaten, enligt konventikelplakatet från 1726.
Världen idag har, enligt sin hemsida ambitionen ”att bedriva bibeltrogen folkbildning om kristen tro och kristet tänkande. Genom människors vittnesbörd och berättelser från församlingar är tidningen också en röst för förnyelse och väckelse inom kristenheten.”
Ledarskribenten bör bejaka de som vill vårda och upprätthålla den moderna rättsstatens religionsfrihet med västerländskt kristen tradition som ledstjärna.
Den religionsfrihet som frikyrkorörelsen själv en gång stred för är per se inte gränslös. Ledarskribenten tycks omedveten om vilket utrymme internationella konventioner ger oss, och alla andra stater som ratificerat FNs mänskliga rättigheter, för att i nationell lag fastställa nödvändiga begränsningar.
I den muslimska traditionen är rågången mellan politik och religion obefintlig ty islam – i sin extrema tolkning – är en entitet av religion och politik med Koranen som rättskälla.
På sin hemsida skriver Världen idag själv att dess signum är en aktiv och orädd nyhetsjournalistik tillsammans med en tydlig opinionsbildning och att tidningen dessutom har en ambition att bedriva bibeltrogen folkbildning om kristen tro och kristet tänkande.
Anmärkningsvärt att Världen idag inte förmår ta en politisk diskussion med politiker som på olika bevekelsegrunder vill främja den västerländskt kristens tradition som tjänat och tjänar oss så väl. Religiösa urkunder och bibeltolkning kan aldrig tjäna annat än att inspirera till öppen politisk samhällsdebatt och sakpolitiska argument.
Den som inte accepterar att politik står över religion godtar i praktiken att påbud, normer och regler i religiösa urkunder inte ska granskas kritiskt inom religionsfrihetens ramar.
Det är anmärkningsvärt att en röst ”för förnyelse och väckelse inom kristenheten” inte välkomnar ett politiskt samtal om vilka religiösa uttryck som den kan få sin beskärda del av utrymmet i den sekulära demokratiska rättsstaten.
Ulf Lönnberg
