Först nu problematiserar Värden idag [på ledarplats (28 maj -25) ] fördelar och nackdelar med offentliga bidrag till samfund. De utgår från lagen om statsbidrag till trossamfund (Lag 2024:487 – trädde i kraft den 1 januari 2025). Den stipulerar förtydligade demokrativillkor, ökad transparens och kontroll, en mer konfessionsneutral definition av vad som utgör ett trossamfund mm. Lagen ska också förhindra att statsbidrag går till trossamfund som ”främjar extremism eller agerar antidemokratiskt” och med den lagen ska grundläggande värderingar för ett mångreligiöst Sverige upprätthållas.
Äntligen diskuterar också frikyrkorörelsen den sekulära statens bidragsvillkor för delfinansiering av samfund (gäller inte Svenska Kyrkan som lyder under annan lag). Ur Världen idags ledartext:
Är det inte så att det här systemet [med statsbidrag till trossamfund] har kommit till vägs ände?
Det var frikyrkliga aktörer med partipolitisk förankring som drev igenom offentliga verksamhetsbidrag till samfunden som en rättvisereform gentemot dåvarande statskyrka.
År 1971 inrättades ett första statsbidrag till vissa kristna samfund. Det blev startpunkten för bidrag till frikyrkor. Statens villkor för den tidens bidrag var tydligen få eller försumbara vägt mot lockelsen att få statliga ekonomiska bidrag.
Utgångspunkten för dagens diskussion ska vara:
1) att fråga sig varför staten vill och ska främja trossamfund ekonomiskt och
2) att acceptera att offentlig bidrag till samfund inte är eller skall vara villkorslösa gentemot statens intentioner.
Men hittills duckar Världen och går direkt på egenintresse. I ledartexten anges en rad frikyrkliga företeelser och åtgärder som inte uppfyller den nya lagens krav. Även frikyrkors konfliktyta gentemot lagens demokratikrav redovisas.
Visst, somliga inslag i frikyrkors religösa utövning och sociala tillämpning ute i samhället renderar nu indragna offentliga bidrag.
Men allt som sägs och görs vill staten inte supporta ekonomiskt. Den begränsningen ska inte förväxlas med vad som ryms inom våra lagar och vad som de facto är olagligt. Frikyrkorna får helt enkelt kalkylera med viss kostnad för att sprida vissa delar av sitt budskap.
Från Världen idags hemsida: ”Ett signum för Världen idag är en aktiv och orädd nyhetsjournalistik tillsammans med en tydlig opinionsbildning.” och vidare beskrivs tidningens ”ambition att bedriva bibeltrogen folkbildning om kristen tro och kristet tänkande.” I detta uttalas ett självpåtaget missionsuppdrag med rötter från den tid då frikyrkorna bröt sig loss från den då allsmäktiga Kyrkan i Sverige. Då var det självklart för frikyrkorörelsen att på egna meriter och med egna resurser befria sig från kyrkans och statens makt.
Idag beklagar Världen idag bidragsvillkoren som begränsande. De är dock varken odemokratiska eller till förfång för religionsfriheten – inom ramarna för FNs och Europakonventionens religionsfrihet och mänskliga rättigheter.
Nya krav på kontroll som följer med lagen om att varje samfund ska samla in adress och födelsedata på alla medlemmar och betjänade som underlag för statsbidragen kritiseras. Inget hindrar dock att samfundet själv gör upp med vilka medlemmar som vill låta sig registreras offentligt men i övrigt behandla alla medlemmar i gemenskapen lika. Det tär på bidragets storlek – men är inget hinder i övrigt. Alla idrottsförenings och politiska föreningar får sina bidrags storlek utifrån sina registrerade medlemmar.
Världen idag ifrågasätter också statens vägval att förbjuda samfundets företrädare att ha ”nekat medlemskap eller uteslutit en person på grund av dennes val av livspartner” om samfundet ska förbli bidragsberättigad.
Det handlar inte i praktiken om förbud – det handlar om den sekulära demokratiska rättsstatens intensioner, som må påverka bidragens storlek.
Det vore välkommet om Världen idag redogjorde för tidningens principiella förhållningssätt till fortsatt statliga bidrag eller en utfasning av offentliga verksamhetsbidrag till religiösa samfund.
De senaste decenniernas omdaning av det svenska religiösa landskapet visar med all önskvärd tydlighet att bevekelsegrunderna för offentliga bidrag idag är väsensskilda från vad som var verklighet 1971.
Extremistiska – och inte sällan våldsbejakande – religiösa rörelser uttrycker idag i praktiska tillämpningar och handlingar som aldrig förutsågs i vår del av världen när FNs mänskliga rättigheter formulerades 1948 och som idag anammas av Europakonventionen om mänskliga rättigheter och religionsfrihet.
Det är juridiskt komplicerat att reglera villkor för beviljande av statliga bidrag i många olika sammanhang. Villkoren ska vara förutsägbara och rättssäkra.
Det är resurskrävande, och i vissa fall omöjligt, att kontrollera, reglera och vitesförlelägga bort allt och alla som vill missbruka statliga bidrag för egen vinning. Statliga verksamhetsbidrag till civilsamhället ska vara robusta och strikt främja de krafter och den yttrandefrihet som är vår öppna sekulära stats signum.
Om offentliga bidrag i detta sammanhang handlar det inte om politisk njugghet. Det är en säkerhetspolitisk åtgärd att lägga ner hela bidragssystemet för religiösa samfund. Därmed befriar vi preventivt organisationerna och aktörerna i vårt religösa landskapetsdet från lycksökare, bedragare och kriminella.
Det gör inte civilsamhället svagare.
Ulf Lönnberg, driver bloggen http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com
