Annika Borg och Joel Halldorf kräver bot och bättring till demokratins försvar

Annika Borg är tydlig med sina kristna ingångsvärden medan Joel Halldorf – den här gången – prövar sig fram under radarn. Jag har just läst deras krönikor i Axess nr 1 2021. Annika Borg skriver under rubriken ”Återkristna Sverige?” och Joel Halldorf under rubriken ”Demokratins dygder och seder”.

Det behövs fler samhällsdebattörer som tar sig an vardagens, traditioners och demokratins prövningar med kristna värderingar och religiös distans. De må väcka nyfikenhet men också mångas oreflekterat avståndstagande. Vi är inte vana med att samhällsdebattens politiska utmaningar kommenteras med kristna företrädares perspektiv.

Delvis beror det på att i vår sekulära rättsstat med grundlagsfäst demokrati och med FNs mänskliga rättigheter i högsätet noga och konstruktivt håller rågången mellan politik och religion.

Men det beror också på religiösa företrädarnas missförstådda och förmenta avståndstagande från allt samröre med religionens praktiska tillämpning den politiska verkligheten.

Frikyrkan som vänt politiken – och därmed samhället – ryggen har sin del i att nödvändiga dygder och seder undanträngts av politiska utopier och politisk igenjörskonst. Sedan drygt ett kvartssekel är det politisk islam, med rättskällor i religiösa urkunder, som undantränger de nödvändiga dygderna och sederna som vår demokratis näring.

Annika Borgs text är utmanande i det att hon tydligt utgår från sin religiösa tillhörighet: ”Kristendomen är faktiskt inte är så tokig, om jag får säga det själv.” Hon utsätter sig därmed för risken att behöva ägna tid åt hur hon personligen upprätthåller rågången mellan religion och politik på vägen framåt till den politiska verklighet hon vill se. Med det sagt vill jag välkomna hennes kristna anslag i samhällsdebatten.

Joel Halldorf utvecklade i din bok Gud – återkomsten (1918) sitt begrepp ”demokratins ekosystem”. I sin krönika använder han det utan att definiera dess innehåll men låter oss förstå att han avser den intellektuella miljö i vilken demokratins dygder och seder överlever.

Han skriver: ”Dygd och demokrati hör alltså samman. För demokrati är inte bara ett juridiskt ramverk, utan ett sätt att leva.”

Hur stor påverkan och vilken religiös inverkan som en rättssäker västerländsk demokrati tål säger han inget om. Men eftersom han i sin bok från 1918 försvarar religiöst tankegods från olika religioner kommer han att avkrävas en tydlig positionering i sin syn på rågången mellan religion och politik med bibehållna kristna värderingar som grund. Med det sagt vill jag välkomna hans kristna anslag i samhällsdebatten.

Vårt sekulära Sverige behöver inom kort en fördjupad debatt om religionsfrihetens mer angivna rättigheter och med mer preciserade begränsningar inom ramarna för FN:s mänskliga rättigheter och Europakonventionen.

Att återkristna Sverige och försvara demokratins dygder och seder kommer att bifallas av en stor majoritet av de som verkar och bor i Sverige, sannolikt i högre grad än vad riksdagspartierna ger uttryck för.

De etablerade politiska i Sverige har en stor utmaning i att hålla politisk islam utanför parlamentet. För politiker är rågången mellan politik och religion absolut. Politisk islam kan och ska bemötas politiskt. I samhället, som är större än staten, dryftas olika filosofiska och religiösa modeller inom vidare gränser än den lagstiftande församlingens. Fler måste reagera mot hot och angrepp från politisk islam.

Utan att tillskriva Annika Borg och Joel Halldorf partipolitiskt hemvist välkomnas de som vår kulturs, demokratis och våra värderingars försvarare som de är.

Ulf Lönnberg, driver bloggen

http://www.svenskreligionspolitiskdebatt.com

Författare: Ulf Lönnberg

tidigare fritidspolitiker fram till fyllda 75 år. Nu driver jag bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com